Techningar utur hvardagslifvet: Familjen H***.L.J. Hjerta, 1841 |
Andra upplagor - Visa alla
Teckningar utur hvardagslifvet. [By F. Bremer.] Familjen H***. Fjerde upplagan Obegränsad förhandsgranskning - 1841 |
Vanliga ord och fraser
afton Algernon alldeles anlete armar Beata behag blef blek blic blick blifvit blinda blott bröst darrande derföre dörr Eau de Cologne Elisabeth Emilia Familjen fortfor fru Mellander frågade förskräckelse gick gifva glad glädje godt gång hand hastigt Helena helsade Hermina himmelen hjelp hjerta hufvud huru huset hvar hvarann hvarföre hvars hvila hvilka hvilket hviskade hörde innerlig kapriser kommen kornett Carl känslor kärlek leende lefva lemna lifvets likväl lilla lille lord Linnæa litet ljuf lord Byron lugn lycklig lynne låta löjtnant Arvid magistern mild natt nåd olycklig omkring paltarne pepparkakor ropade röst sade Julie sade öfversten sakta satt sednare seriks sjelf själ skrattade sköna små snart sorg steg stilla stod strålande stund suck Sufflören svarade sylfiden såg sällhet Therèse trefliga tror tycktes tyst tårar tänkte upptåget utropade vackra verlden voro vän ångest åter äfven älskade älskvärda öfver ögon ögonblick ömhet
Populära avsnitt
Sida 206 - TaDan af verkligheten bör likna en klar bäck, som under sitt lopp rent och troget återgifver de föremål som spegla sig i dess bölja, och genom hvars krystall man skönjer dess botten och hvad som derpå hvilar.
Sida 245 - Salig fru Genlis, herr Lafontaine ännu mindre, skulle i sin romanverld väl aldrig låtit två älskande komma under en kappa, utan att begagna ett så ypperligt tillfälle för att låta en kärleksförklaring krypa fram, och jag undrar just om fru Natur ej denna gång skall föra något å bane, skall låta någon suck, något ord.... Jag lyddes uppmärksamt, under det jag gick efter kappans invånare, men — de tego, — intet ord, intet ljud. Jo nu!... livad var det? Julie nös. Nå, L... säger...
Sida 206 - ... man skönjer dess botten och hvad som derpå hvilar. Allt hvad målaren eller författaren vid dess framställande bör tillåta sin fantasi, är att spela rolen af solstråle, som, utan att förändra något föremåls egendomlighet, dock ger alla färgor en lifligare glans, låter vågens dagpunkt tindra mera diamantlikt och upplyser med renande klarhet sjelfva bäckens sandbotten.
Sida 245 - Gud hjelp!» och det kan hjelpa dem till något an . . . , nej han sade intet. Vi äro ur trädgården, vi gå öfver gården. Skall då ingen tala? nu! ... nej! Vi stiga uppför trapporna, vi träda in i porten, nu då ... nej ! Kappan föll ned från Julies axlar, hon tackade och neg, L ... bockade sig.
Sida 295 - Förlåten l förlåten, unga läsarinnor! jag vet, ... en älskare, en romanhjelte i synnerhet, borde ej vara så prosaisk, så jordisk, . . . och vår hjelte är kanske i fara att förlora allt ert hulda deltagande. Men betänken, betänken...
Sida 7 - För att återgifva mig fullkomligt lugn, sade jag mig: «i morgon skall jag förbättra min uraktlåtenhet; i morgon!» — och tillfredsställd med min föresats för i morgon, satt jag nu, efter min vana, tyst i ett hörn af rummet, stickande på min strumpa, smuttande då och då ur tékoppen, som stod på ett litet bord bredvid mig, och betraktande obemärkt, men uppmärksamt, familjtaflan framför mig.
Sida 190 - Vore ej han ... så vore jag! Vore han ej till mera, — skulle han upphöra att vara mitt lifs plåga. Struken ur de lefvandes lista, skulle han väl snart nog upphöra att vara till i de lefvandes minne .... Jag kunde .... ge mig luft . . . hämnas . . . straffa honom — hämnas! I dag, i dag ännu trotsade mig hans lugna blick .... i morgon! . . . »Brottet liknar ett ord, — framfödt af tanken, springer det fram och förefaller ofta som något harmlöst, men dess följder sträcka sig genom...
Sida 285 - Men hvart? säg när . . . säg hvart? Lemnades intet bud, intet bref till mig?
Sida 132 - ... hennes nåd . . . hu! men jag börjar bli helt hemsk sjelf . . . och inser nu klart, huru jag blott fått förmåga att med vanligt bläck skildra vanliga och hvardagliga ting...
Sida 4 - Så tänkte jag, nedslagen, medan min släde sakta skred genom gatornas djupa modd och ofta sjönk ned i en rännsten och mödosamt drogs upp igen. Stormen blåste ut ljusen i lyktorna och gatan upplystes nästan allena av bodarnas strålande ljus. Här såg jag en herre, som höll på att mista kappan, och då han svepte den fastare omkring sig, blåste hatten av, där ett fruntimmer, som, hållande med ena handen i hattskärmen, med den andra i pelisen, gick, blind men modig, att slå sig mot ett...