hela licenspolitiken, »ha vi endast tillåtit honom (köpmannen) att göra öppet hvad han eljest otvifvelaktigt skulle ha gjort i hemlighet».

Det är en fråga af stor vikt att få besvarad, hvarpå denna ofantliga skillnad i statsmaktens effektivitet då och nu beror. Vissa af orsakerna äro i någon mån tillfälliga, d. v. s. bero på de egendomliga förhållanden, hvarunder krigen både då och nu men framför allt då fördes, men andra uttrycka efter allt att döma en utvecklingstendens, som förtjänar särskild uppmärksamhet. När man vid diskussioner om möjligheten till statsingripande i det ena eller andra hänseendet pekat på äldre prejudikat, har man nämligen i allmänhet förbisett, i hvilken grad dessa äldre åtgärder blifvit ineffektiva, och därför alldeles missförstått sammanhanget.

Den mest djupgående ändringen ligger efter allt att döma i förvaltningens ökade redbarhet och duglighet. I det föregående ha lämnats tillräckligt många bevis på förvaltningens korruption under kontinentalsystemet för att samlingen skulle behöfva ökas ytterligare. I någon mån berodde läget utan tvifvel på den motvilja, hvarmed man fogade sig i spärrningsdekreten särskildt är detta fallet i de ickefranska kontinentalstaterna; men exempelvis beträffande England inverkade denna faktor icke alls och för Frankrike endast delvis. Man måste därför söka orsakerna djupare och kan då knappast komma ifrån, att flertalet europeiska stater och kanske allra främst just England först under 1800-talet fått en förvaltningsorganisation, på hvars plikttrohet och obesticklighet man i stort sedt kan lita. Däraf följer, att man nu kan lägga i händerna på förvaltningen uppgifter, som ställa sådana egenskaper på prof, medan detta i verkligheten ej var fallet för hundra år sedan och fortfarande ej är det i länder med en förvaltning af den äldre typen, sådan som exempelvis den amerikanska. Det behöfver ej närmare utvecklas, hvilka konsekvenser detta för med sig i fråga om möjligheter till statsingripande och statsdrift af ekonomiska företag; dessa möjligheter växla faktiskt till stor del efter förvaltningens beskaffenhet i hvarje särskildt land.

Men vidare har den tekniska utvecklingen arbetat statsmakten i händerna på ett sätt, som man icke heller i allmänhet har tänkt på. Det är särskildt ledningarna, denna praktiskt taget fullkomligt nya faktor i det ekonomiska lifvet under 1800-talet, som ha medfört detta resultat, ty makten öfver ledningarna skapar en kontrollmöjlighet öfver nästan allt hvad samfärdsel och mycket af hvad produktion heter. Inom ett land är det framför allt järnvägar och elektriska starkströms

ledningar som skapa denna makt, medan både inom och mellan länderna en del af samma funktion fylles af telegrafkablarna. De sistnämnda ha skapat en censurmöjlighet och en möjlighet att i tid möta åtgärder från genstörtiga medborgare eller utlänningar liksom af fienden, hvartill man för hundra år sedan ej hade minsta motsvarighet, och med järnvägarnas hjälp har man strypa nästan all inhemsk industriell produktion och det mesta af den import eller export som man önskar hindra. Den senaste tiden har visserligen haft att uppvisa drag, som tyda på en viss emancipation från ledningarnas herravälde, nämligen den trådlösa telegrafen och aeroplanet. Men det senare är ännu ekonomiskt sedt föga mer än framtidsmusik, och äfven den trådlösa telegrafens insats under kriget har varit anmärkningsvärdt begränsad, medan ledningarna äro den aktuella verkligheten, som tills vidare lägger förut oanade maktresurser i staternas händer.

Det är högst betecknande för denna ökade styrka hos statsmakten, att nästan den enda punkt där man kan tala om någon verklig förbättring i behandlingen af de neutrala sedan förra århundradets början är i afseende på kaperierna. Här har nämligen en stramt militär statlig organisation icke blott ersatt de rent privata förvärfsföretag, som de med kaparbref utrustade kofferdifartygen (»privateers») tillhörde, utan samtidigt också gjort slut på sjöofficerares och sjömilitärt manskaps pekuniära intresse i uppbringning af neutrala laster; och därmed har åtminstone det slag af öfvergrepp tagit slut, som hade sin rot enbart i privat vinstbegär.

Till dessa djupt liggande olikheter mellan förr och nu sälla sig andra, som ha en mera tillfällig karaktär men likväl äro af stort intresse. En af dem, som måste slå hvarje uppmärksam iakttagare, är hur pass fullständigt den af Lars von Engeström till en början anmärkta karaktären af »politiskt religionskrig» försvann på det ekonomiska området, i hvilken grad det rådde öppen och erkänd förbindelse mellan de krigförande. Licenssystemet är redan som sådant ett enda stort exempel därpå, men det finns andra ännu mera slående. Så t.ex. framgår det af många detaljer, att resor till fiendeland ej alls voro ovanliga; Napoleon låter de franska handelskamrarnas deputerade veta (i sitt tal till dem i mars 1811), att han väl känner till dessa resor; och han förefaller ej att ha tagit dem vidare tragiskt. Från fastlandsstaterna var ju ingen känsla för fiendskapen med England att vänta, men det är dock anmärkningsvärdt, att engelsmännen nästan ingenting tyckas ha förlorat på sina kontinentala gäldenärer. Allt detta gällde likväl enskilda, men

det mest storslagna exemplet på ekonomiskt samarbete fienderna emellan förekommer på staternas vägnar. Det var den s. k. affären Ouvrard, som skymtar mångenstädes i de samtida källorna, kanske vederhäftigast i Molliens memoarer, och som hör till det mera häpnadsväckande i den tidens ekonomiska händelser. Frågan gällde en efter tidens förhållanden kolossal leverans af silfver (till ett belopp af 37 mill. francs), som Spanien skulle göra till Frankrike från Mexiko under förmedling af det engelsk-fransk-holländska bankirhuset Hope & C:0 i Amsterdam, med hvilket Baring Brothers i London och den ultraspekulative bankiren Ouvrard i Paris samarbetade. Eftersom engelsmännen behärskade hafvet, kunde det emellertid ej realiseras på annat sätt än att engelska krigsfartyg (år 1807) hämtade silfverlasterna i Vera Cruz och förde dem till europeisk hamn för vidare befordran till Napoleon. Molliens reflexion härtill är: »>Sålunda skulle tre makter, som förde krig på lif och död, plötsligt göra ett slags lokalt stillestånd för en operation som icke tycktes gagna mer än en enda»; och han fortsätter: »När Napoleon för mig uttryckte någon oro beträffande en så viktig leverans' öde, kunde jag svara honom med en trygghet, som resultatet i fullt mått rättfärdigade, att de fientliga händer jag valt ej skulle visa sig trolösa.» Också om framtida forskningar torde komma att röja många transaktioner från det nuvarande kriget, hvarom vi för närvarande intet ana, får det väl anses minst sagdt osannolikt, att någon bland dem skall visa sig innebära ett liknande samförstånd mellan fienderna på lif och död.

En mycket viktig orsak till denna lifliga ekonomiska förbindelse med fienden är otvifvelaktigt spärrningens egendomliga merkantilistiska beskaffenhet. När export till fienden ansågs som en patriotisk handling, oberoende af att lagen om handelsförbud gentemot fienden förbjöd den på papperet, så var i själfva verket möjligheten till politiskt eller ekonomiskt »religionskrig» afskuren; man kunde då ej längre undgå att knyta kommersiella band med fientliga undersåtar och måste ta konsekvenserna. Därför leder det nuvarande krigets metod att afklippa alla handelns band i helt annan grad till att befästa ett svalg emellan de stridande, ej blott materiellt utan också andligt.

Den mest påtagliga skillnaden mellan förr och nu är gifvetvis just denna olikhet i spärrningens konstruktion, som så utförligt belysts och kommenterats i den föregående framställningen. Att den nuvarande blockaden, fattad som medel till sitt uppställda mål att på ekonomisk väg undergräfva fiendens motståndskraft, har en långt riktigare eko

nomisk konstruktion än Napoleonstidens, kan omöjligt bestridas; den vänder sig i första hand mot fiendens import, som skaffar hvad ingen finansieringsskicklighet eller kredit kan ersätta, medan kontinentalsystemet vände sig mot exporten och därför hade ganska små utsikter att nå sitt mål. Därmed är ingalunda sagdt, att ens den nuvarande handelskrigspolitiken har eller ens under andra militära förhållanden skulle ha haft utsikt att nå sitt mål. Det ekonomiska lifvet har visat en fullkomligt oanad anpassningsförmåga, en möjlighet att ändra riktning med den kortaste förberedelse under trycket af yttre förhållanden, hvilken i hög grad bör ha minskat förhoppningarna att med dylika medel besegra en fiende. Själftillräcklighetsproblemet har därmed också kommit i ett nytt skede. Det gäller icke längre eller bör åtminstone icke längre gälla för ett land att vara själftillräckligt i fred, utan att besitta den elasticitet i hela sin ekonomiska organisation, att det kan blifva det i krig eller vid annan afspärrning. Och i strid med hvad flertalet trott har den moderna industriella teknikens liksom det moderna kreditväsendets utveckling ökat och ej minskat utsikterna härför. Men diskussionen af dessa problem hör icke till en historisk framställning utan till en analys af det nu pågående krigets ekonomi, och en sådan är lämnad i ett föregående arbete samt skall ej här upp

repas.

LITTERATURÖFVERSIKT

Till sist skall här lämnas en hastig öfversikt af det viktigaste materialet till kontinentalsystemets belysning. Studier i såväl källskrifter som bearbetningar ha oundgängligen begränsats till hvad som är tillgängligt i svenska bibliotek, eftersom bokanskaffninger från utlandet i det nuvarande läget måste anses uteslutna samt tid och tillfälle att nu besöka utländska bibliotek alldeles har saknats. I stort sedt kan man icke anse våra egna bibliotek illa utrustade för ett ämne sådant som det föreliggande, men bristen på samtida engelska och amerikanska publikationer har dock gjort sig kännbar. I den mån det är fråga om viktigare samlingar, äro de likväl upptagna här nedan.

BIBLIOGRAFIER. Gifvande på grund af sin friskhet och ingående värdesättning af de olika arbetena (med rättelse t. o. m. af detaljfel) är DUNANS bibliografi i Revue des études Napoléoniennes III (Paris 1913); men den är långt ifrån fullständig hvad de olika länderna beträffar, i synnerhet ej för engelsk och amerikansk litteratur. En vidlyftig och mer allsidig men mindre rikhaltig bibliografi jämte kritik äfven af det arkivaliska källmaterialet inleder TARLES nedan nämnda ryska arbete Kontinental'naja blokada (Moskva 1913).

KÄLLPUBLIKATIONER. Den urkundsamling som alltid måste förbli hufvudkällan till Napoleonstidens historia är Correspondence de Napoléon I:er, utgifven på Napoleon III:s initiativ i två parallella upplagor, som från innehållssynpunkt äro alldeles identiska (Paris 1858-1869 resp. 1870; båda äro i 32 band). För att underlätta användning af hvilkendera upplagan som helst äro Napoleons bref i det föregående citerade efter nummer.

I de femton första banden af Correspondance har i hufvudsak allting af intresse medtagits, men därefter gjordes af hänsyn till kejsardömets