Sidor som bilder
PDF
ePub

stranden, hvars nyuppblomstrade textilindustri i Aachen, Köln och Krefeld som bäst njöt af sin afsättning på den slutna franska marknaden och icke fruktade något så mycket som konkurrensen från den öfverlägsna industrien i Berg; det gällde i ovanligt hög grad i detta fall, att släkten är värst. Det gör ett halft löjligt halft motbjudande intryck, när man läser de af fransk patriotism drypande inlagor till Napoleon eller departementets prefekt, hvari Kölns, Aachens och Krefelds handelskamrar äfvensom Roer-departementets bomullsfabrikanter med alla tänkbara sofismer söka hindra bönhörelse för Berg, på grund af dess industriella öfverlägsenhet, illojala affärsmetoder eller redan tillräckliga afsättning på Nordeuropa. Vid läsning af dylikt påminnes man starkt om en träffande anmärkning af prof. Morgenstierne, att t. o. m. en alldeles tillfällig statsgräns framkallar anspråk på skydd mot konkurrens, under det att denna betraktas endast såsom en hälsosam och naturlig sak, när den äger rum inom samma land. Höjdpunkten af cynism torde uppnås af en inlaga till kejsaren från handelskammaren i Köln hösten 1811, där det i följande ordalag helt lugnt pläderas för att flytta befolkningen från den ofruktbara högra till den fruktbara vänstra Rhenstranden:

>>Men, säger man, franska kejsardömets stora flertal kan ej annat än vinna på införlifning af ett så idogt område som Berg. Vi svara därpå, att målet kan vinnas utan införlifning af storhertigdömet. Så snart Eders Maj:t förklarat, att någon sådan ej skall äga rum, se sig storhertigdömets fabrikanter, utestängda från Frankrikes, Italiens och Nordtysklands marknader, försatta i den tvingande nödvändigheten att flytta sina anläggningar till vänstra Rhenstranden. Den ofantliga befolkning, som bebor detta bergiga och ofruktbara land, kommer att strömma tillbaka till de fruktbara slätter som bevattnas af Rhen, alla bomulls-, ylle- och sidenfabriker, som Berg äger, komma att återställas till sitt gamla fädernesland, och Berg får kvar endast de fabriker som höra till dess mark, nämligen järn- och stålindustrien, som fortsätter att existera.»>1

I stället för att mildras, blef regimen emot Berg snarast skärpt, särskildt under intryck af 1810-11 års svåra kris i Frankrike, som naturligtvis gjorde konkurrens från en öfverlägsen industri mer förhatlig än någonsin; och liksom ofta under denna tid ökades svårigheterna

1

Zeyss 267. De olika petitionerna finnas tryckta hos Schmidt, App. E och Zeyss, Anh. VIII. Det faktiska materialet för framställningen i texten är i allt väsentligt hämtadt från Schmidts mönstergilla arbete.

genom nästan meningslösa trakasserier, såsom då Remscheids stålmanufakturvaror ej ens fingo transiteras öfver Frankrike till Amerika.

Under sådana förhållanden hade Berg i stort sedt endast skada af kontinentalsystemet, och då förhållandena efter 1810 öfverallt började försämras, framställdes läget i storhertigdömet såsom hjärtskärande, med arbetslöshet och stigande emigration af yrkeslärda arbetare öfver Rhen - såsom handelskammaren i Köln hoppats — samt ett missnöje, som Beugnot strax före det tyska fälttåget sökte besvärja genom reduktion af Trianontariffens afgifter men som i början af 1813 utbröt i öppen revolt. I någon mån få klagomålen visserligen reduceras, såsom alltid är fallet; ingenting blir mer missledande än om man skrifver historia och enkannerligen ekonomisk historia på grundval enbart af klagomål, ty »hvar plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still». Visserligen medförde förlusten af de franska, italienska och nordvästtyska marknaderna liksom råbomullsbristen svåra lidanden; men å andra sidan fortgick smugglingen af bomull till det sista, och på de tyska mässorna, där Napoleons åtgärder ju intet förmådde, var afsättningen god — särskildt ansågos Bergs yllevaror slå alla andra ur brädet i Frankfurt. Den minskning af fabrikatexporten med knappt 30% (16 mill. francs af 55), som Roederer konstaterade i slutet af 1810, kan ej heller i sig själf anses öfverväldigande men betydde naturligtvis särskildt mycket för ett land som i så hög grad som Berg var industrialiseradt och inriktadt på utländsk afsättning. Framför allt fanns här, i motsats till förhållandet ej blott i Sachsen utan äfven i Schweiz, så godt som ingen enda punkt, där den hårda och hatade regimen gaf någon kompensation för sina olägenheter. Då krigsverkningarna i allmänhet i Europa gjorde sig allt starkare kännbara, var det därför endast naturligt, att läget skulle komma att kännas outhärdligt i ett land, som till den grad var pressadt mellan de båda antagonisterna, >>between the devil and the deep sea», såsom det engelska uttrycket lyder framför allt när det måste förefalla och äfven föreföll befolkningen, som om politikens officiellt förkunnade syfte kunde ha föranledt en helt annan behandling och möjliggjort en helt annorlunda gynnsam utveckling för landet. Lika tacksam som den vänstra Rhenstranden med skäl var för den reda i förvaltningen och den ekonomiska blomstring som det franska väldet där åstadkom, och lika betydelsefull som Napoleonstiden var också för åtskilliga själfstyrda tyska Rhenförbundsstater, såsom Bayern, genom det indirekta franska inflytandet, lika förhatligt gjorde sig kontinentalsystemets tryck i

Industrien i andra länder

Råvaruländerna

detta enastående, på alla håll utestängda industriområde genom politikens franskt nationalegoistiska utformning.

Industriens utveckling i de öfriga fastlandsstaterna erbjuder jämförelsevis få nya drag, och det finns ingen anledning att försöka sig på en monografisk behandling för de särskilda länderna. Mer eller mindre noga synas förhållandena i Böhmen ha öfverensstämt med den sachsiska utvecklingen, medan ej blott, som redan nämnts, Baden utan i rätt hög grad äfven Italien, i likhet med Schweiz, blef lidande på gränsspärrningarna åt alla håll i Sydeuropa. I norr led framför allt Schlesiens ryktbara linnemanufaktur på Italiens afspärrning, så att de schlesiska linneväfvarnas välkända, bl. a. af Hauptmann dramatiskt behandlade elände tagit sin början under denna tid sålunda en ganska trogen parallell till den schweiziska utvecklingen. Danmarks industri var af så pass ringa betydelse, att den ej kunde ta någon nämnvärd skada, men hvad kontinentalsystemet där nyskapade hade typisk drifhuskaraktär: antalet stolar i Københavns klädesmanufaktur steg sålunda från 22 år 1807 till 213 år 1814 för att gå tillbaka till 74 år 1825.1 Karakteristiskt är, att de på sjöhandel inriktade områdena hårdt träffades ej blott genom handelns och sjöfartens stagnation utan också genom att spärrningen ryckte undan grunden för deras industri, något som helt naturligt lättast måste inträffa i dylika länder, därför att industrien där vanligen i särskild grad bygger på förbindelse med andra länder antingen för råvaror, för afsättning eller för bådadera. I öfverensstämmelse härmed lam

slogs Hamburgs industri i allt väsentligt, emedan dess sockersjuderier ledo brist på råsocker och engelska kol samt dess kattuntryckerier visserligen i mindre grad - på otryckta kattuner; och på samma sätt led Holland icke blott genom den fullkomliga tillintetgörelsen af dess mellanhandel utan också genom brist på salt för fiskerierna och brist på afsättning för brännvinstillverkningen.

Af större intresse vore det att undersöka råvaruländernas utveckling under kontinentalsystemet, men dels är materialet här påfallande torftigt, dels var spärrningen här, såväl vid Östersjön som i Österrike, så pass sporadisk, att det är svårt att bilda sig en klar föreställning om läget i vidare mån än som framgår af antydningarna i början af detta kapitel. I Ryssland var oviljan hos adeln och de politiskt inflytelserika öfver förbundet med Napoleon och kontinentalsystemet synnerligen stark från första stund, såsom med fransk liflighet och färgrikedom 1 Rubin 1807-14 436 f., 510.

skildrats i Vandals ryktbara arbete Napoléon et Alexandre I:er (18911896), och utan tvifvel medverkade ekonomiska faktorer härvid; men man har dock närmast intrycket att deras betydelse öfverdrifvits. Hvad som ger anledning till skepsis är särskildt, att beviset för handelns stagnation alltid sökes i den ryska växelkursens stora nedgång (med 72 %), hvilken alltid, liksom under det nu pågående kriget, förklaras ur en »ogynnsam handelsbalans». Det kan nämligen lugnt påstås, att denna orsak ej i något praktiskt förekommande fall förmår komma en dylik verkan åstad och att den verkliga orsaken till valutaförsämringarna i både Ryssland och Österrike både då och nu var och är en öfveremission af pappersmynt. Emellertid hindrar detta icke, att stagnationen i Rysslands trävaruexport kan ha varit stor, såsom uppges också från franskt håll, där man likväl hade intresse att påstå motsatsen, och hvilket delvis och mest oemotsägligt bestyrkes af den förut påpekade prisstegringen på virke i både England och Frankrike. Till denna stagnation medverkade emellertid icke blott sjöförbindelsernas ökade svårigheter utan också en ganska unik följd af spärrningen, som dock har haft motstycken under det nu pågående kriget, nämligen den roll engelsmännen spelade i Rysslands näringslif före Tilsitfördraget. General Savary, som i juli 1807 kom till Petersburg på Napoleons vägnar, skildrade utförligt i sina rapporter den engelska handelns alltbehärskande ställning, huruledes hälften af alla fartyg vore engelska och engelsmännen öfvertoge allt virket af adeln samt därmed beredde denna dess säkraste inkomstkälla liksom att de själfva grundade industriföretag i Ryssland, när importen af engelska fabrikat alltför mycket hindrades af tullar. Då ett dylikt led i Rysslands folkhushållning nu upphörde utan förberedelse, stodo ersättare naturligtvis ej att få vare sig inom Ryssland eller bland fransmännen, och följden blef helt naturligt en stagnation i den ryska exporten. Napoleon var alldeles medveten om detta läge och gaf i november 1807 sin ambassadör Caulaincourt order att framföra till Alexander ett anbud, att franska regeringen skulle köpa för flere millioner mastträ och andra skeppsförnödenheter för sina varf. Det är emellertid ovisst, om detta någonsin kom till utförande, och i alla händelser kan det ej ha varit tillräckligt att ersätta en hel, varaktig kommersiell organisation, sådan som den engelska uppges ha varit före fransk-ryska förbundet.

1 Vandal, Napoléon et Alexandre I:er I 140, 324, 513 (Napoleons instr. för Caulaincourt 12 nov. 1807). Tarle, Kont. blokada I 477, 482, 486. Darmstädter, Studien etc. II 610. Rose i English Hist. Rev. XVIII (1903) 122 ff.

[ocr errors]

Mellanhandelsländerna

Mer utprägladt återhållande förefaller kontinentalsystemet ha verkat på råvaru- och lifsmedelsexporten från Preussen, d. v. s. närmast Ostelbien, förmodligen af det skäl, att Napoleon hade ännu större anledning att misstro preussiska än ryska regeringens lojalitet emot systemet och dessutom ägde betydligt starkare maktmedel mot den förra än mot den senare. Enligt en framställning af Hoeniger ruttnade därför stora trävarulager bort i Memel, medan spannmålspriserna mellan 1806 och 1810 sjönko med 60-80 % på grund af brist på afsättning. Samma fenomen visade sig i nordvästra Tyskland, som plägat afsätta sitt spannmålsöfverskott på England via Bremen och nu såg sin utfartsväg spärrad, med den påföljd, att medan priserna på kolonialvaror i Bremen flerdubblades, sjönko hvetepriserna mellan 1806 och 1811 därstädes 62% och rågpriserna på motsvarande sätt. Å andra sidan fingo Mecklenburgs sjöfart och spannmålsexport i allt väsentligt förbli oberörda ända till senare hälften af 1810. Året augusti 1809-juli 1810 betecknar där t. o. m. att döma efter tillgängliga siffror utvecklingens höjdpunkt, visserligen till stor del beroende på att handeln med Sverige då kunde återupptagas efter finska krigets slut; från Rostock afgingo detta år ej mindre än 439 fartyg emot 55 året 1808-09 och 31 året 1810-11, och spannmålsexporten företer likartade ehuru ej lika starkt markerade siffror. Här var det först licensväsendet som gjorde slut på spannmålsexporten, såsom förut omtalats.1

Hvad till sist angår mellanhandelsländerna, Sverige och före embargolagens antagande - -Förenta staterna, framgår det redan af hvad som förut sagts, att verkningarna af kontinentalsystemet i allt väsentligt måste inskränka sig till handelns område, och material har i det föregående gifvits till belysning af denna utveckling. Förenta staterna äro så till vida af särskildt intresse i detta sammanhang, som de förete alldeles motsatt utveckling före och efter själfblockadens genomförande, i det att denna med ett slag förde landet öfver till Frankrikes typ och gaf en våldsam stimulus åt industriens utveckling, särskildt bomullsindustriens, som enligt finansministern Gallatins enquête för 1809 syntes ha sexdubblats under de närmast föregående fyra åren.

[ocr errors]

1 Hoeniger, Die Kontinentalsperre und ihre Einwirkungen auf Deutschland (Volkswirtschaftl. Zeitfragen nr 211, 1905) 26. Schäfer tab. IX. - Stuhr, Die Napoleonische Kontinentalsperre in Mecklenburg (1806-1813) (Jahrb. d. Ver:s f. mecklenb. Gesch. u. Altertumskunde, LXXI, 1906) tabeller sid. 361 ff.

« FöregåendeFortsätt »