Må icke Trollen och sin hätta måtte röra
För stora Carols namn, så snart the fingo höra,
Han ville komma thit at lyfta henne af,

Och millan Vester-siön then bruka til en graf.

Ett stort och svårt är, som jag önskat ej fått nämna,
O, att then store Carl thet tog dock velat lämna,
Som bort til Norje bar, the faseliga fiäll,
Ther mången stupat ned och slagit sig i hell!

O, grymma Hlychlyn, tu, som städz olycklig vurit,
Ett afgrund och ett svalg, thit månge kämpar furit.
Titt näste hete Hell och aldrig Fredriks Hall,
Som gifer ingom fred, för än i munnen kall.

Är af titt grymtand diur thes späck och feta stycke
Ännu ej helt förtärdt, fast folk otaligt mycke

Til tig bar furit ned at samma äta opp,

Men blifer altid nytt. En mägta sällsam kropp!

Hvad tyckes om tig sielf? Tu rycker bort en kämpa,
Til hvilken Oden ej sin starka dryck kan lämpa;

Han dricker bara vin, thet Carol ej fördrog.
Håll riketz fred, o Hall, som älskar vin rätt nog.

Må thetta är then ro, man får i Glysis engar,
Som mägta talas om? Hvar bytes brafa slängar.
Nej, annan ro är väl, som himmeln Carl beredt,
Then intet öra hördt och intet öga sedt..

Hvart hän? Jag föres bort från stora Carla kongen,
Hvars sol om middagz-tid för oss är nedergången.
Ja norra stiernan, som oss eliest ej går ner,
Har nu gått Gudi vall och lyser icke mer.

Kong Carl then store är then fasta norre-stiärna,
Som uti alt sit sluth sig aldrig ändrat gärna.

Men tiden, som här alt förändrar i sitt lopp,

Har släkt then stiernan uth och tändt en annan opp.

Om the planeter siu, som pläga gå in under,
Och visa med sin gång uth timar, åhr och stunder,
Nu fallit och gått bort, har ingen undrat på,
Ty hela verden skal en gång sin ända få.

Ja, huru kunne vi ny jord och himmel vänta,
För än the gamle med sitt väsend fått en ända?
Saturnus, Jupiter, Mercurius, Phoebus, Mars,
Med mera gått sin kos. För elden intet spars.

Mig faller sorglikt in förmörkelsen i solen,
Som sågs för några åhr hit bort åth norre polen;
Thes lika ingen sedt, som nu här lefa må.
Var icke uthi mån then sista äfen så?

Om teken tekna thet som store kongar lida,
Så vil jag fråga them, som rest kring verden vida,
Om the och större sedt, än thessa stora två
Och hvad the här uthaf nu gissa eller spå?

Så stora som nu the för oss här syntes vara,
Så stor vi billigt tro och räckne Sverjes fara.

Ved sol och måne rätt, the klarast himla-lius,
Så liknar skriften sielf the stora konga-hus.

Hvad är tå undersamt, om the hvar annan föllia?
At sol och måne sig i svartast mörker döllia,

Och för vår Carols död (en karl och kämpe käck,
Som, ve, ach ve, så föll) sig kläda uthi säck.

Ett fall förutban hämd, som borde fölgt en hielte!
En Starkot föll i hiel, try tusen Simson fälte;

Men si, hvad händer här? Med Carl en David dör,
Som mera hos sit folk än tijo tusen gör.

Carl föll här som en karl och kämpe för the skalkar,
Som ligga i för-såt om murar, plank och balkar,

Och visa aldrig sig; men när the se sit ram,
Tå vet man intet af, för än the rusa fram.

Skall store Carl för skott som blixt här falla neder?
Må skyttar böra ej en konung visa heder?

Så har thet vurit förr, en gammal sed och god,
Fast then och bröts uth-i en from Josias blod.

Må thet är redligt then med skott och kulor skiöta,
Som plägar här sin man med bara udden möta?

Må skytten tå var dansk, och kulan ther ifrå?
Jag intet thera tror, ty falskt skiöt ingen tå.

Fast större vördnad fick Carls farfar vid then brygga,
Ther polske hären stod, som steg tå straxt til rygga,
Så snart åth then vardt sagt: här är kong Carol sielf!
Fick så för-uthan skott gå öfer samma elf.

Then store Borg och Hamn, vänd om the bägge namnen : En brud, som dansken nog har gilljat få i famnen,

Med flera visa kan förbod på alla skott

Ath kongen sielf, fast än man håll på honom fått.

Hur mången gång har tu, o store himlens koning,
Vred dundrat här med eld, och bränt tin egen boning;
Men dock tin smorda skont! Ach ve, vårt synda-mått
Nu måtte blifit fullt och vålt thet vreda skott.

Ett skott, rätt oförskiämt! Ett skott i sielfa kronan!
Ett skott, som ingen kong, sen kongar satts på thronen,
Fått, uthan mälas an, och dock hos Carol stor
Sig in i kammarn trängt, ther siäl och sinne bor.

Si, af vårt hufud är så kronan fallen neder,
Vårt Götha lejons magt och Svea kronors heder.
Nu har vår ovän sig til mål och skuldra stält,
Then hielte han ej förr tordt möta uthi fellt.

Ett hårdt ting, gode Gud, titt Sverje nu gått öfer!
Tu skiänkt oss en dryck vin, som oss så svåra söfer,
At vi här fullit kull; men tu vårt endast hopp,
Lät teknet, som tu satt, oss åter stielpa opp.

Ach ve, ach ve, at vi dock nu så syndat hafe
Och i vår stora synd vår stora kong begrafe!
Ach Herre, nådig var! hör tu vår suck och gråt!
Lät svärdet nu förnögt sin maka föllia åth,

Och icke längre så i karla-hlod sig tvätta!
O Gud, som mer än vi väl bedie, kan uth-rätta,
Tänk til vårt bästa på then hunger, pest och krig,
Som Sverje svårt stått uth, och lät försona tig!

Then sol för nitton åhr sist vinter-månan lyste,
Vi nu i samma mån och samma afton miste,

Tå treflig, klar och lius giordt Svea glad och säll,
Nu mörk och mulin gör en usel sorge-qväll.

Min tunga blifer tung, mit hierta slår och klappar,
Min by förbyter sig, sin gång och blodet tappar,

Här svartuar alt för mig. Ty vintern alt för svår
Har ved sin början straxt giordt mörkt vårt hela åhr,

Ett åhr, en dag, som bordt uhr almanachan rifas!
En dag, på hvilken ej planeter mer må trifas!

En sorg- och klago-dag, en svår och onder natt,
Som har vårt land uth-i ett stort elende satt!

En natt, som röfat oss thet alle nu här sakna!
En natt, then många söft och många bragt til vakna!
En natt, som mer och mer än bringar för en dag
The onda råd, som görs med fasligt dunder-slag!

En natt, som hvar och en här kommer til at tänka
På mycket mera ondt, som riket synes kränka!

En natt, som ovän väl vet tiena sig uth-af!
En natt, som stora Carl lagt i en liten graf!

En Carl, för hvilken ju väl hela verden fasat!
En Carl, som ovän sin här tappert föst och basat!
En Carl, som trängt sig fram lik liungeld, thordön, blixt
En Carl, som utbi alt var ferdig, flink och fiks!

Ho är, som tå sig kan här hålla uthan tårar?
Hvad hierta är så hårdt, som Carols sår ej sårar?
Then något vatten har i sina ögon fått,

Han tvätte Carols sår, af-bedie flera skott!

För tu och tiugu åhr vardt och ett skott och dunder, Med blixt, at jorden skalf och tyktes som gå under, Och thet om morgon näst för Carl then elftes död Blef allment lyster uth. En början til vår nöd!

Ach jämmer, sorg och ve! Skal jag å nyo rifa
The lekta såren up och klago-visor drifa?

Min första klagan här var öfer landsens mor,
En hull Ulrika och en Sverjes drottning stor.

Thes herre och gemål jag sedan fick beklaga.
Nu har jag åter mått en klaglig ton up-taga

Uthöfer theras son, then tolfte Carla-kong.
O, at tå Sverjes sorg nu slötes thenna gång!

Med sorg jag nämner än en Hedvig Eleonora,
Hvars herre så och son här voro kongar stora;
Men måtte äfen dock, ach ve, ur verden gå,
Med en furstinna och the fyra prinzar små.

Jag trötnar räkna up the många olycks väder,
Som öfer Sverje gått, och alla sorge-kläder

Thet dragit i min tid. Ty jag är alt för svag
Beklagat, som sig bör, uppå ett år och dag!

Så ryk och ränn, o död, och sky the purpur-röda,

Vän tig nu af en gång vårt manlöst Manheim öda!
Här är nu ingen man, ej någon Carl igen,
Af qvinnor endast en, som Hull är Riket än.

O himmel, tu som kan til mera göra mycke,
Fäst thenna solen klar och aldradyrast smycke
Vid Sverjes krona fast, så länge verden står,
Och någon strima lius uth-af thes lyster går!