Sidor som bilder
PDF
ePub

O Gud, som tolfte Carl til tig bar velat taga,
Then refa Tolfte giordt, med dubbelt Tolf nu laga!

Var Riket Hull med Fred, förök til tolf af tu,
Och lät vår sol i tolf se åldrar tolf än nu!

Far väl, o tolfte Carl, i tolften uthan like!
Med åbr tre gånger tolf tu slöt titt lif och rike.

Förr tolf i nijo fyllt alt makalöst och stort,
I nijo efter tolf är alt med Carol giordt.

Ty slut tin kammar til, o makalöse hielte,
Til vreden öfergår, som tig til jorden fälte!

Tin lilla tid och ond Gud göre god och lång
Hos sig med evig frögd! En ända på min sång.

[ocr errors][ocr errors]

VIII.

Frögde-sång

öfer
then stormägtigsta allernådigsta
Drotning Ulrika Eleonoras,
Sverjes, Göthes och Wändes drotnings, etc.

härliga kröning

athi Upsala

den 17 Martii åhr 1719
inför hennes kongliga majestet och höga närvarande
dagen efter med underdånig vördnad sungen af

Olof Rudbeck, sonen.

Stormägtigste allernådigste drotning.

At eders majestet sig låtit väl behaga
Min ringa sång, med frögd jag bördt en sägn och saga.

Er morgon-sol ja sielf, hel blid till öfer-föd,
Med gylne gnistror nog giordt lärda flocken röd.

Och lika som förstäld af edra nåde-strålar,
Med hvilka Minnurs brunn och visdoms kulln nu prålar,

Till äbre-minne ert, så länge kullen står,
Och någon åder qvick af Minne-kiällan går.

När nåden går så vidt uth om förtienster alla,
Så stå vi bäpne rätt och låte bändren falla,

Ej kuone samma ton å nyo börja på,
Fast än vår pligt är jämt på barpan vördsamt slå.

At åter digta nytt, thet torde något lida.
Med mindre nöje ses, som kommer alt för tida.

Er nåd ty vördar tyst i biertat mera bär,
Än tacka kan med ord, tben som til grafen är

Eders kongliga majestets

min allernådigsta drotnings

Upsala den 24 Martii

1719.

tropligtigste underdånigste

undersåte Olof Rudbeck, sonen.

T.

u klarast eld ocb sol, som bögst på himeln står, Tu måne solen närmst, som lius af solen får. Tu solens vederskien, lik morgonronnan röda, I stiernor dubbelt tolf, som hielpen himeln stöda,

I täcke nordske bloss, them solen lyser opp,

Dock klare förr af vett, dygd och en däglig kropp.
I flere utbaf stånd, them dygden bragt til beder,
Och åtb vår morgon-sol af biertat glädien eder:

Er underdånigst och ödmiukast beder jag
Nu lystra på min sång, med nåde, gunst, bebag.

Hall säll Ulrika stor, tu största Nordens prydna!
Väl-kommen bit til oss, in-under Bores lydna!

Väl-komoe böge I, som täckes vara här,
Och föllia solen åth ej räknat för be-svär!

Väl-signad vare tu, i Herrans namn som kommer, Rätt-rådig, gudlig, tröst, barm-hertig, nådig, frommer

Til Öster-Aros bit, then gamla krönings ort, Ther forne kongar mäst rest up sin beders port!

Väl-kommen dubbelt säll tu klarast morgon-stierna,
Then Sala-boer se och skåda alt för gärna!

Ett fägne-lius, som man ej sedt på många åbr,
Så blidt bär stiga up, som nu och som i går!

En sol, then himlen sielf nog syntes vilia äbra
Med väder alt för skiönt, när hit åth skulle bära;

Ty blifer nu hos oss ett vanligt orda-lag,
Thet är så härligt som vår stora drotnings dag.

En sol, bel täck och liuf, som öfer alt bär strimmar Så klara strålar uth, at bela bimelo glimmar

Uth-af thes skien och glans, som drifer daglig bort Vår svåra vinter och gör sommar innan kort.

En sol, som bränner ej, men mägta klara lyser,
En sol, then myckit godt utbi sin varma hyser,

Hvars fredlig strima mer än hundra örlogs bloss
Lär bringa blomor fram, the redan gro bos oss.

En sol, som icke lyst så täck på Sala högder,
En sol, som gläder alt och gör bvar en för-nögder,

En sol, som qvickar up tig, Svea, mer och mer,
En sol, then Sverjes barn nog önska ej gå ner.

Så glád tig Svea land med pipor, dans och trummor,
Basuner, kläckor, spel och alt hvad lastigt brummar:

Lät höra nu titt lof på thenna stora dag,
Som herren Gud oss giordt til nöje och bebag!

Ulrika sielf bär är. Jag borde rättlig säga,
Hull rike, then oss Gud nu låte länge äga!

Så länge och så väl, som bon är bugad til
At hielpa Sverje up, om Gud man bielpa vil?

Må någon tvilla om, at Gud oss icke hielper?
Nej ingen; uthan then sig rielf i synden stielper:

Ty then allena är, som skillier oss från Gud,
Tå när vi gå ifrån bans helga ocd och bud.

För förgår hörde vi, thet Abrabam var glader
Åth Herrans stora dag, på hvilken himelns fader

Sin son lät födas bär. Så lät oss glädias nu
Åth bonom aldramäst, ther näst åth landsens fru!

Men huru kan nu then, som vänt sig til at gråta,
Och väl ej torka fått the sine ögon våta,

Så hastigt ställa här then bittra tåre-flod,
Som bäftigt runnit utb på Carols äbre-stod.

För ett tiog dagar sen jag haft tben nåd och ähra, Ja, större än som väl min axlar kunnat bära,

At qvida öfer Carls then store kongens död; Men nu skall qväda glad åth morgon-rondan röd.

Så tvärt ubr mörkret gå och se på solen klara,
Tå vet ju hvar och en, ens ögon löpa fara.

Si, then som nyligst var bel svart och mörker bär,
Then nu krit bvit och bel i silfer klädder är.

Thes tärnor äfen så, the blänka alla hvita,
Ett tekn af then dygd, bvar om the sig befita:

At altid rena kring om sielfa solen gå,
Och sedan in för Gud i hvita kläder stå.

« FöregåendeFortsätt »