Sidor som bilder
PDF
ePub

O Gud, som tolfte Carl til tig har velat taga,
Then refa Tolfte giordt, med dubbelt Tolf nu laga!
Var Riket Hull med Fred, förök til tolf af tu,
Och lät vår sol i tolf se åldrar tolf än nu!

Far väl, o tolfte Carl, i tolften uthan like!
Med åbr tre gånger tolf tu slöt titt lif och rike.
Förr tolf i nijo fyllt alt makalöst och stort,
I nijo efter tolf är alt med Carol giordt.

Ty slut tin kammar til, o makalöse hielte,
Til vreden öfergår, som tig til jorden fälte!
Tin lilla tid och ond Gud göre god och lång

Hos sig med evig frögd! En ända på min sång.

[ocr errors]

VIII.

Frögde-sång

öfer

then stormägtigsta allernådigsta

Drotning Ulrika Eleonoras,

Sverjes, Göthes och Wändes drotnings, etc.
härliga kröning

uthi Upsala

den 17 Martii åhr 1719

inför hennes kongliga majestet och höga närvarande
dagen efter med underdånig vördnad sungen af
Olof Rudbeck, sonen.

Stormägtigste allernådigste drotning.

At eders majestet sig låtit väl behaga

Min ringa sång, med frögd jag hördt en sägn och saga.
Er morgon-sol ja sielf, hel blid till öfer-flöd,
Med gylne gnistror nog giordt lärda flocken röd.

Och lika som förstäld af edra nåde-strålar,

Med hvilka Minnurs brunn och visdoms kulln nu prålar, Till äbre-minne ert, så länge kullen står,

Och någon åder qvick af Minne-kiällan går.

När nåden går så vidt uth om förtienster alla,
Så stå vi häpne rätt och låte händren falla,
Ej kunne samma ton å nyo börja på,

Fast än vår pligt är jämt på harpan vördsamt slå.

At åter digta nytt, thet torde något lida.
Med mindre nöje ses, som kommer alt för tida.
Er nåd ty vördar tyst i hiertat mera bär,
Än tacka kan med ord, then som til grafen är

[blocks in formation]

Tu klarast eld och sol, som högst på himeln står,

Tu måne solen närmst, som lius af solen får. Tu solens vederskien, lik morgonronnan röda, I stiernor dubbelt tolf, som hielpen himeln stöda, I täcke nordske bloss, them solen lyser opp, Dock klare förr af vett, dygd och en däglig kropp. I flere uthaf stånd, them dygden bragt til heder, Och åth vår morgon-sol af hiertat glädien eder: Er underdånigst och ödmiukast beder jag

Nu lystra på min sång, med nåde, gunst, behag.

Häll säll Ulrika stor, tu största Nordens prydna!

Väl-kommen hit til oss, in-under Bores lydna!

Väl-komne höge I, som täckes vara här,

Och föllia solen åth ej räknat för be-svär!

Väl-signad vare tu, i Herrans namn som kommer,
Rätt-rådig, gudlig, tröst, barm-hertig, nådig. frommer
Til Öster-Aros bit, then gamla krönings ort,
Ther forne kongar mäst rest up sin heders port!

Väl-kommen dubbelt säll tu klarast morgon-stierna,
Then Sala-boer se och skåda alt för gärna!

Ett fägne-lius, som man ej sedt på många åhr,
Så blidt här stiga up, som nu och som i går!

En sol, then himlen sielf nog syntes vilia ähra
Med väder alt för skiönt, när hit åth skulle bära;
Ty blifer nu hos oss ett vanligt orda-lag,

Thet är så härligt som vår stora drotnings dag.

En sol, hel täck och liuf, som öfer alt här strimmar Så klara strålar uth, at hela bimeln glimmar

Uth-af thes skien och glans, som drifer daglig bort Vår svåra vinter och gör sommar innan kort.

En sol, som bränner ej, men mägta klara lyser,
En sol, then myckit godt uthi sin varma hyser,

Hvars fredlig strima mer än hundra örlogs bloss
Lär bringa blomor fram, the redan gro hos oss.

En sol, som icke lyst så täck på Sala högder,
En sol, som gläder alt och gör hvar en för-nögder,
En sol, som qvickar up tig, Svea, mer och mer,
En sol, then Sverjes barn nog önska ej gå ner.

Så glad tig Svea land med pipor, dans och trummor, Basuner, klåckor, spel och alt hvad lustigt brummar: Lät höra nu titt lof på thenna stora dag,

Som herren Gud oss giordt til nöje och behag!

Ulrika sielf här är. Jag borde rättlig säga,
Hull rike, then oss Gud nu låte länge äga!
Så länge och så väl, som hon är hugad til
At hielpa Sverje up, om Gud man hielpa vil?

Må någon tvifla om, at Gud oss icke hielper?
Nej ingen; uthan then sig rielf i synden stielper:
Ty then allena är, som skillier oss från Gud,
Tå när vi gå ifrån hans helga ocd och bud.

För förgår hörde vi, thet Abraham var glader
Åth Herrans stora dag, på hvilken himelns fader
Sin son lät födas här. Så lät oss glädias nu
Åth honom aldramäst, ther näst åth landsens fru!

Men huru kan nu then, som vänt sig til at gråta,
Och väl ej torka fått the sine ögon våta,

Så hastigt ställa här then bittra tåre-flod,
Som häftigt runnit uth på Carols ähre-stod.

För ett tiog dagar sen jag haft then nåd och ähra, Ja, större än som väl min axlar kunnat bära,

At qvida öfer Carls then store kongens död; Men nu skall qväda glad åth morgon-ronnan röd.

Så tvärt uhr mörkret gå och se på solen klara,
Tå vet ju hvar och en, ens ögon löpa fara.

Si, then som nyligst var hel svart och mörker här,
Then nu krit hvit och hel i silfer klädder är.

Thes tärnor äfen så, the blänka alla hvita,
Ett tekn af then dygd, hvar om the sig beflita:
At altid rena kring om sielfa solen gå,
Och sedan in för Gud i hvita kläder stå.

« FöregåendeFortsätt »