Och lika som förstäld af edra näde-strälar,
Med hvilka Miunurs brunn och visdoms kulln nu prälar,
Till ähre-minne ert, эй länge kullen stär,

At âter digta nytt, thet torde nägot lida.
Med mindre nöje ses, som kommer alt för tida.
Er näd ty vördar tyst i hiertat mera bär,

Än tacka kan med ord, then som til grafen är

Едете kongliga majestets

min allernädigsta drotnings

Upsala den 24 Martii tropligtigste underdânigste 1719. undersäte Olof Rudheck, sonen.

Tu klarast eld och sol, som högst pä hímeln stär, Tu mäne solen närmst, snm lius af solen fär. Tu solens vederskien, lik morgonronnan röda, I stiernor dubbelt tolf, som hielpen himeln stöda, I täcke nordske bloss, them solen lyser opp,y Dock klare förr af vett, dygd och en däglig kropp. I Here uthaf ständ, them dygden bragt til heder, Och âth vär morgon-sol af hiertat glädien eder: Er underdânigst och ödmiukast beder jag Nu lystra pä min säng, med näde, gunst, behag.

Vål-signad vare tu, i Herrans namn som kommer,
Rätt-rådig, gudlig, tröst, barm-hertig, nådig. frommer
Til Öster-Aros hit, then gamla krönings ort,
Ther forne kongar måst rest up sin heders port!

En sol, hel täck och liuf, som öfer alt här strimmar
Så klara strålar uth, at hela himeln glimmar
Uth-af thes skien och glans, som driler daglig bort
Vår svåra vinter och gör sommar innan kort.

En sol, som bränner ej, men mägta klara lyser,

En sol, then myckit godt utbi sin varma hyser, Hvars fredlig strima mer än hundra örlogs bloss Lär bringa blomor fram, the redan gro hos oss.

En sol, som icke lyst så täck på Sala högder,

En sol, som gläder alt och gör hvar en för-nögder, En sol, som qvickar up tig, Svea, mer och mer1 En sol, then Sverjes barn nog önska ej gå ner.