O Gud, som tolfte Carl til tig har velat taga, Far väl, o tolfte Carl, i tolften uthan like! Ty slut tin kammar til, o makalöse hielte, Hos sig med evig frögd! En ända på min sång. VIII. Frögde-sång öfer then stormägtigsta allernådigsta Drotning Ulrika Eleonoras, Sverjes, Göthes och Wändes drotnings, etc. uthi Upsala den 17 Martii åhr 1719 inför hennes kongliga majestet och höga närvarande Stormägtigste allernådigste drotning. At eders majestet sig låtit väl behaga Min ringa sång, med frögd jag hördt en sägn och saga. Och lika som förstäld af edra nåde-strålar, Med hvilka Minnurs brunn och visdoms kulln nu prålar, Till äbre-minne ert, så länge kullen står, Och någon åder qvick af Minne-kiällan går. När nåden går så vidt uth om förtienster alla, Fast än vår pligt är jämt på harpan vördsamt slå. At åter digta nytt, thet torde något lida. Tu klarast eld och sol, som högst på himeln står, Tu måne solen närmst, som lius af solen får. Tu solens vederskien, lik morgonronnan röda, I stiernor dubbelt tolf, som hielpen himeln stöda, I täcke nordske bloss, them solen lyser opp, Dock klare förr af vett, dygd och en däglig kropp. I flere uthaf stånd, them dygden bragt til heder, Och åth vår morgon-sol af hiertat glädien eder: Er underdånigst och ödmiukast beder jag Nu lystra på min sång, med nåde, gunst, behag. Häll säll Ulrika stor, tu största Nordens prydna! Väl-kommen hit til oss, in-under Bores lydna! Väl-komne höge I, som täckes vara här, Och föllia solen åth ej räknat för be-svär! Väl-signad vare tu, i Herrans namn som kommer, Väl-kommen dubbelt säll tu klarast morgon-stierna, Ett fägne-lius, som man ej sedt på många åhr, En sol, then himlen sielf nog syntes vilia ähra Thet är så härligt som vår stora drotnings dag. En sol, hel täck och liuf, som öfer alt här strimmar Så klara strålar uth, at hela bimeln glimmar Uth-af thes skien och glans, som drifer daglig bort Vår svåra vinter och gör sommar innan kort. En sol, som bränner ej, men mägta klara lyser, Hvars fredlig strima mer än hundra örlogs bloss En sol, som icke lyst så täck på Sala högder, Så glad tig Svea land med pipor, dans och trummor, Basuner, klåckor, spel och alt hvad lustigt brummar: Lät höra nu titt lof på thenna stora dag, Som herren Gud oss giordt til nöje och behag! Ulrika sielf här är. Jag borde rättlig säga, Må någon tvifla om, at Gud oss icke hielper? För förgår hörde vi, thet Abraham var glader Men huru kan nu then, som vänt sig til at gråta, Så hastigt ställa här then bittra tåre-flod, För ett tiog dagar sen jag haft then nåd och ähra, Ja, större än som väl min axlar kunnat bära, At qvida öfer Carls then store kongens död; Men nu skall qväda glad åth morgon-ronnan röd. Så tvärt uhr mörkret gå och se på solen klara, Si, then som nyligst var hel svart och mörker här, Thes tärnor äfen så, the blänka alla hvita, |