Ty böre och så vi ther efter oss nu rätta,
Och uthi intet mål vår pligt tilbaka sätta,
Men vörda solen, then så härlig oss går opp,
Och se med fägnad, at hon stiger i sitt lopp
Och på sin himmel står i högsta rum och ställe,
At göra svea aarn så lyckliga och sälle,
Thet bela verden må i Sverje önska bo,
Och hafa så en Gud, en drotning och en tro.
Med skenker borde man, o Svea frögd och äbra!
Tig möta öfer alt. Ho kan så dyra bära,
Som tu ej mer är värd? Vi bo uthi ett land,
Ther purpur vankar ej, ej gull och silfer-sand.
Ej flyter Pactol hit, ej eller Ganges strömar:
Thet endast som här fins, är några kloka drömar,
Them jag ej kunnat få af sorg och sveda trött,
Som ej en endast natt ther på fått dröma sött.
Dock om ers majestet i skalder nöje finner,
Så vil jag qväda nu, hvad mig i bugen rinner,
Och tro at thenne skiänk åth en så riket hull
Lär komma up emot en hand af vatten full.
Up-på så kortan tid en gyllen sponna spinna,
Som tienlig vara kan åth en så hög gudinna,
Är icke nu så lätt, när språket är för-glömt,
Och man skal leta up, hvad som är undan gömt.
Vil ty nu skicka mig i väfen efter tiden:
Kan gyllendok i hast ej väfas eller siden,
Tör lyckan foga så, at något uthaf ull
Med purpur ferg och glans gör samma gagn som gull.
När alt så tydes mildt, som thet här vördsamt lämnas,
Och faller then i hand, åth hvilken thet rätt ämnas,
Si tå, så hoppes jag, thet lilla blifer stort
Och får thet bifall, som om I thet sielfe giordt.
Then sig vil hugsa om och se på alla tider,
Så skall han finna nog, at alt med tiden lider.
Thet rike, som här förr har vurit stort och stått,
Har efter någon tid gått kull och ända fått.
En konung stiger up, en annan åter neder:
När Saul på sverdet föll, steg David up til heder.
Så har thet vurit förr, så går thet än i dag.
Väl then sig skicka vet i alt til Guds behag!
Nog säga sagor oss, at månge kongar söka
Igenom krig och blod sit land och välde öka,
Samt mena thenna väg thet endast medel är
Til stort och evigt namn, när månge dödas här.
Tå heter liufligt dö, at dö för sina fäder,
Och hemma ej som the på sänge-halm och kläder.
Men lefa för sit folk och tiena thet i fred,
Thet hålles för gement, för last och lättia led.
Ther af har kummit, at man then allena prisar,
Som ligger jämt i fellt, sig altid tapper visar,
Ej någon fara skyr, men har ett hielta-mod,
Som bryter berg, och tvår sig tätt i manna-blod.
Then hemma dör, om then man intet mera talar,
Än blott: han dog! när man the sörgande hug-svalar.
Så är med honom giordt: Methusalem han dog,
Snart gammal tusen åhr; kort graf-skrift, tå alt nog;
Men öktes efter hand. En Nimrod börjad jaga
Och sina händer först i blod af vill-diur tvaga,
En väldig jägare för Herran Nimrod vardt:
Si, sådan runa stålt har straxt en annan art.
En David högre gick; han hölts för sielfa busen;
När Saul man tusen slog, slog David tijo tusen,
En Goliath lång ther hos, sielf liten, späd och klen.
Än större pris och lof up-på thes rune-sten.
Sen spiste stenar ej, ej pergament på kaffor
I längden rullat up, ej stora messings taflor;
Lin måtte man nu så, thet bråka, bruka väl
Til blodig skiorta åth en tapper örlogs träl.
Och sedan up-på thet, väl stampat, blött och limmat, Allt tekna up hvad som then hielten händt och timmat, Tå man med undran fått se undersamme ting, Bedrifters stora lass i verden föras kring.
Ej nämnes thetta som en ting, then nu bör lastas;
Ther värjan vore ej, ett folk snart skulle kastas
Här öter ända nog; hvad ene grannen har,
Then andre måste och sig hafa til försvar.
Ho får här längre fred, än grannen enom unnar,
Som trolös börjar krig, förr än han krig förkunnar,
Från ord och afskied går, med saman-gaddad list
Nu söker thet igen, han förr för sådant mist?
I början var så: tå vill- och tame diuren
The lupo om hvar an, och sen i fataburen
Förliktes ganska väl, som likt ett flytand slott
Bland böllior himmels högt i brusand hafet gått.
Tå var än föga krig, ej buller eller träta:
Än Cain? Sen musten stark fick siäl och sinne fräta,
Si, tå vardt blottat alt, hvad vurit dolt hos Cham,
Hos Noach och en Loth, tå kummo kämpar fram.
Och fast man ville nu ej mera bruka vinet,
Så har then dödsens rot så rotat sig i sinnet,
At hon ej mera kan uhr bloden rotas uth,
I första, andra led; knapt i then tolftes sluth.
Thet bästa medlet är tå uddens gift här döfa
Med pennan, andans svärd, och ädla konster öfa:
The gå igenom sten, ther udden stannar väl,
The taga fästen in, dock döda ingen siäl.
Tå brukar oxen sig, försvarar och sin stierna
Mot odiur med sin horn; men kiör up åkern giärna,
Som lefde han i hopp ther af sin föda få,
Men hungra, när som bond från hus och hem skall gå.
Ty kläd, tu kämpa-folk, nu af titt hårda kynne
Och lär alt mer och mer at få ett fredligt sinne:
Ett långsamt krig thet land föröder uthi grund,
Som förr ett paradis har vurit och en lund.
Om handel, vandel få sin rätta gång och trefna,
Må tine barn tå väl och hafa bättre lefna,
Ja, värka med tin hand hvad godt och nyttigt är,
Och tu från andra måst nu hafa med besvär.
Tu lefer i en tid, som hårdast ämne råder,
Sielf mera hård, när tu thet under föttren tråder.
Alt säljer osmuns, groft, för ringa pris och lätt,
Men köper dyrt igen, fint smidt i smått och nätt.
I landet rolig bo, som tig rätt väl kan föda,
Byt sverdet uthi plog; uth-af tin koppar röda
Gör tig en vara, som kan gälla öfer alt:
Så får tu hvad behöfs af krydder, vin och salt.
Må köpmän icke förr i Tyro förstar vurit?
Men huru hafa the i thessa tider furit?
Ett stånd, som bär sig väl och bör i värde stå,
När billigheten rår, förtienar half på två.
Guds ande lät för alt dock hvila här i Norden.
Thet löfte har tu fått. Så tag nu Gud på orden
Och truga honom med tin bön och bättring så,
At han väl-signar tig, fast Jacob hallt skall gå.
Tu har en drotning god, en drotning uthan like:
Så skicka tig, at hon kan blifa uthi rike,
Och icke här ifrån, som andre alt för brott
Går i thet tysta ned, uth-af tin lefna trott.
Hvad, vil man tala tå om stora män och kongar,
Som föra svåra krig, samt töma possar, pungar,
Och göra kistan lätt? Är skrin och kassa tom;
Lät freden fylla them! En krona mild och from!
Åth kronan fägne vi oss nu här alle billigt.
Om freden ville man och komma hit så villigt,
Hvad glädie finge tu, o arme Svea land,
Som sväfar i ett haf, och ser än ingen strand!
Ja, vore freden oss så när som fredens rike
Och hylle riket vårt, en hugnad uthan like!
Ho skulle icke tå här vilja offra opp
Thet endast, som en har i ro och bättre hopp?
Tag herran Gud till hielp och med tin örlogs hielte
Tit bästa gör til slut, at snart på röda fellte
En fana synnas må, så hvit som nu vårt land,
En fast och önsklig fred, försäkrad med Guds hand.
Är thet ej bättre, tu på värjan litet hvilar,
Än tömer kogret uth af tina tappra pilar?
Til talet mindre långt än väl the grymme diur,
Som törsta efter blod och ligga nu på lur.
Kan skie, vi hafe ej än fred med våra lemmar?
Så länge thet ej skier, tro, Gud ej kriget hämmar.
Men få vi fred med them, vårt samvet och vår Gud,
Så blås snart sunnan från ett liufligt frede-liud.
Tå få vi värklig se, hvad en Ulrika gagnar:
Hon hvetet skillia lär ifrån thes boss och agnar.
The få tå blåsa bort och hvetet blifa qvar;
En moder väl så god som någon landsens far.
Sin barn en moder kan ju icke lätt för-gäta:
Thes kiärlek, om man vil emot en faders mäta,
Så älskas fromme barn nog af them bägge två,
Men ingen kiärlek kan vår moders öfer gå.
|