En moder, som alt ärft af sin högst salig moder, Then dygdens syster var, mer fredlig än thes broder. Thet lof och ros hon fått, så ärfer ju med skiäl Och thes Ulrika nu: en from och nådig siäl.

Må ej en moder kan ett land och rike styra,
Som tror sin Gud om godt och råds af tiugu fyra,
Så väl som någon far? Mins en Elisabeth,
Then knapt sin lika haft i lycka, döme, vett.

Af samma eng och land jag tror och så en Anna
Lär göra ett med mig, at thenna sagan sanna.
Än drotning Marreta? Blif hos titt egit folk!
En stor Christinas lof behöfer föga tolk.

Ho hafer vurit stor, och hon ej vurit större,
I thenna senre tid, och går en til the förre?

Vi Amazoner haft, samt flera af then art,
Som med förstånd och mod sitt rike väl försvart.

Är thetta ej Guds ord, så stige fram en Judith!
Hon satt ett hufud af, som intet var förbudit.
På Sisera har och en Jaels nagla klämt
Thes tinning neder, så han mera lefa glömt.

Thet vore alt för långt the dater alla tällia,
Som täckast kiönet giordt. Ja, om man skulle vällia
En tiugund del ther af, så kom man intet uth
At räkna namnen up in om en timas sluth.

Ho går och öfer ån i mening hämta vatten?
Ej solen söks med lius, men efter lius om natten.
Eleonora är nog ell i norr än klar,

Then tu, o Gud, oss lius til Auni ålder spar.

Med glädie hafe vi fått se och sielfe röna
Tin nit, o drotning stor, som tig har låtit kröna
I domen, then man Gud til lof och ähra bygt:
Et döme visst, at tu til Gud tig håller trygt.

Gud vil och hafat så. Sitt folk han satt ett ställe
At dyrka sig uthi; betog them straxt thet välle,
At efter sitt behag få byta sådant om,

Mer: vända ennet thit, ehvarest thet och kom.

Slikt håller mången nu för idel skråck och fläder,
Och then vidskepelig, som rum och ställe skräder;
Men samme Gud är än: ej våre tankar hans.
Är rummet vigt ther til: ej lika alle stans.

Gud bör man dyrka rätt i alla rum och orter,
Men säll är then som fins i Herrans hus och portar.
At göra surt til sött här finnes honing väl,
En gammal sed och lag til ändra äfen skiäl.

Fast förra templets pragl i största våda råkat,
I thy en faslig eld thet illa skiämt och bråkat,
Är thet ej mindre nu, än som thet vurit för.
Ulrikas kröning väl thet senre större gör.

Ett tempel, stålt och stort, en prägtig Herrans boning
Och värd at ther uthi må krönas Nordens droning!
Til hvilkens nöje och nu himmel, jord och luft
Stämt in at göra ett och alt Ulrika liuft.

Här lades kiorteln på rättrådighetens bona,
Här svor vår drotning Gud at lefa uthi trona.
Med mer: på ennet högt en helig balsam flöt
Uhr ymnighetens horn, en luft för Herran söt!

Ja, glädiens ollja sann, Guds egen helge ande
Upfylle tino siäl och alias uthi lande,

Then stora Gud til pris, til skippa lag och rätt,
Samt styra riket väl och på thet bästa sätt!

Tin krona göre Gud så rik i alla stycken
Af äkta perlor och the aldradyrast smycken,

At the som fullit uth, må komma gen med fler
Och vördas öfer alt, ther man thes strålar ser!

En krona mägta dyr! Men dyrast tu vår droning,
I then en guda-bild har fäst sitt hem och våning,
Ett mönster och begrep af alt hvad dygdigt är,
Ett tempel, thet Gud sielf har lofat lefa när.

Lät oss af hiertat ty med trogna böner önska,
At Herrans smorda må som keiser kronor grönska,
Och kronan, hon i går up på sitt hufud tog,
Som palmer vidgas uth, the vaten hafa nog.

Och skall thes värda lof hos oss så länge vara,
Som sol och måne kring på himeln nånsin fara:
Så länge utbi oss är något mål och tal,
Och någon bielke qvar i Sala läro-sal.

Thes rikes spira i rättferdighetens spira,
O herre Gud, tu vänd! Så skole vi tig fira

För all then nåd, som tu nu med vår drotning gör:
Lät rätt här blifa rätt, men o-rätt all för-stör!

Then refa, äplet giordt, tu, store Gud, så bota,
At inge matkar må ther i sig mera rota;
Men äta sielfe up sin egna ägg och bo,
Och lämna äplet tid, och must, at åter gro.

Thet korset, som så klart up på thes högsta glindrar,
Oss om en lära ren och christelig er-indrar,

Som tager till ju mer som korset trycker then,
Och gör en verdslig till en andlig bimels vän.

Thes välde växe till så vida här på jorden,
At öster lyda må med vester under Norden:
Ja, sunnan drages in, at alt må blifa ett,
Och fromme Svea barn förökas vidt och bredt!

Lät nyckeln läsa up alt thet som till är slutit,
Och sluta väl igen hvad up med våld är brutit:
Thet onda stänga uth, thet goda göma in;
Men dyrke up i tid them torftigom sitt skrin!

Han ypne hiertat ert, o drotning, emot edra,
The något godt förtient; och theras sig at hedra
Mot eder så igen, at hufudet mår väl,

Med kropp och fötter ens, som ense lif och siäl.

Ert sverd sig hugge kring på ymsan kant och sida,
At fienden ej må thes hvassa kunna lida;

Men falla såsom gräs, thet under lian går,
Och huggas af, förr än han sig här rota får

Them ondom till en skräck, som ej med späkt här lefa,
Men stoltas öfer alt, högmodige och hefa,

Föragta lag och rätt. Then from och spaker är,
Beskydde sverdet väl, och kommen ej för när.

Så far tå, rykte, uth och för thet kring på jorden:
Ulrika, som är vår uthkorad drotning vorden,

För sina trogna barn otrolig ömhet bär,

Som hon för nåd och dygd förr nog bekanter är.

Hon stigit nu på thron: ja, sitte ther i ähra,
Så länge hafet, jord och himlarne sig bära,

Med glädje, fred och ro, förnögder i all ting,

Med Gud, sig sielf, sitt folk och grannar rundt om kring!

Nu är vår drotning krönt, Ulrika Eleonora,

Uthöfer Svea, så och Götha riken stora,

Hon sielf och ingen an. Ty lefe lycklig här
Then högsta åldren uth, sin Gud och sina kiär!

Skott, smällar, thordön, blixt, thet hårdast brak och dunder,
Trumpeter, sinkor, horn, bär spelen starkt in under:

I trummor, pukor och alt hvad som gör ett knall,
Nu dönen, så at thet hörs kring om verden all.

Gläd oss, o Gud, igen, som tu så länge plågat,
Qväf krigets svåra eld, then länge nog bär lågat,
Var tinom smorda blid, vår bön och suckan märk
Och främja väl med oss nu våra händers verk!

Tu bafe ähran städs, och vi här fred på jorden!
Er drotning hyllen nu, I länder uthi Norden:
Ja, äfen I som mått i kriget vika af,

Thet vare till en dansk, en rysse eller slaf.

O Gud, vi lofe tig! Hvad lif och anda hafer
Bland christna, hedningar, barbarer, fria, slaver,

Tit namn thet prise nu med trefalt heligt liud!
O Herre, fräls titt folk, tin samling och tin brud!

Än dundren up en gång! Si, vinet ymnogt flyter, Och mycket annat godt; på nöje oss ej tryter. Friskt salvor öfer alt för landsens stora fru, Som frögdar och sitt folk med skåde pengar nu!

På ena sidan står tin egen bild, Ulrika,
Som nog är träffad väl; dock vil tig bättre lika,
At hvar och en tin bild hos sig i hiertat för,
Then dygden präglat sielf, och tig odödlig gör.

Med fägna skåde vi och på then andra sida,
Vår norrestierna högst på stierne hvalfet vida;
Then uthi siö-nöd, storm och dylik fara mer
En vilse rättar snart, när han på henne ser.

En oförliklig tröst och hugnad vi och fingo,
Som såge hvad för glans och liuse strålar gingo
Uth af tin spira dyr (när himla solen klar
Up-på thea högsta skien) then tu så nådig bar.

Ja, intet hierta fans så hårdt, som tu ej rörde
Till trogen suck och bön för tig, som vi och vörde,
Näst Gud, för then tu är, vårt hufud och försvar.
Ty lef, Ulrika, säll, lef väl här länge qvar!

Till lycka, landsens mor, till lycka stor! Ulrika
Eleonora skie en lycka uthan lika!

Ja, lycka uth af tig till lika härlig sol,
Som evigt strålar af tin höga konga-stol!