Må ej en moder kan ett land och rike styra,
Som tror sin Gud om godt och råds af tiugu fyra,
Så väl som någon far? Mins en Elisabeth,
Then knapt sin lika haft i lycka, döme, vett.

Af samma eng och land jag tror och så en Anna

Lär göra ett med mig, at thenna sagan sanna.
Än drotning Marreta? Blif hos titt egit folk!
En stor Christinas lof behöfer föga tolk.

Ho hafer vurit stor, och hon ej vurit större,
I thenna senre tid, och går en til the förre?
Vi Amazoner haft, samt fiera af then art,
Som med förstånd och mod sitt rike väl försvart.

Är thetta ej Guds ord, så stige fram en Judith!

Hon satt ett hufud af, som intet var förbudit.
På Sisera har och en Jaels nagla klämt
Thes tinning neder, så han mera lefa glömt.

Thet vore alt för långt the dater alla наша,

Som täckast kiönet giordt. Ja, om man skulle vällia
En tiugund del ther af, så kom man intet uth
At räkna namnen up in om en timas sluth.

Med glädie hafe vi fått se och sielfe röna

Tin nit, o drotning stor, som tig har låtit krona I domen, then man Gud til lof och ähra bygt: Et dôme visst, at tu til Gud tig håller trygt.

Gud vil och hafat så. Sitt folk han satt ett ställe
At dyrka sig uthi; betog them straxt thet välle,
At efter sitt behag få byta sådant om,
Mer: vända ennet шк, ehvarest thet och kom.

Ett tempel, stålt och stort, en prägtig Herrens boning

Och värd at ther uthi må krönas Nordens droningl Til hvilkens nöje och nu himmel, jord och luft Stämt in at göra ett och alt Ulrika liuft.

Ja, glädiens ollja sann, Guds egen belge ande
Upfylle tino sìäl och allas uthi lande,
Then stora Gud til pris, til skippa lag och rätt,
Samt styra riket väl och på thet bästa sättl

Lät oss af hiertat ty med trogna böner önska,

At Herrans smorda må snm keiser kronor grönska,
Och kronan, hon i går up på sitt hufud tog,
Som palmer vidgas uth, the vaten hafa nog.

Och skall thes värda lol' hos oss så länge vara,
Som sol och måne kring på himeln nånsin fara:
Så länge uthi oss är något mål och tal,
Och någon bielke qvar i Sala låro-sal.

Thet korset, som så klart up på thes högsta glindrar, Oss om en lära ren och christelig er-indrar,

Som tager till ju mer som korset trycker then,

Och gör en verdslig till en andlig himels vän.

Thes välde växe till så vida här på jorden,
At öster lyda må med vester under Norden:
Ja, sunnan drages in, at alt må blifa ett,
Och fromme Svea barn förökas vidt och bredt!

Låt nyckeln läsa up alt thet som till är slutit,
Och sluta väl igen hvad up med våld är brutit:
Thet onda stänga uth, thet goda göma in;

Men dyrke up i tid them torftigom sitt skrin!

Skott, smällar, tbordön, blixt, tbet bärdast brak och dunder, Trumpeter, sinkor, horn, bär spelen starkt in under:

I trummor, pnkor och alt hvad som gör ett knall,

Nu dônen, ай at thet hörs kring om verden all.

Tu hafe åhran städa, och vi här fred på jorden!
Er drotning hyllen nu, I länder uthì Norden:
Ja, äfen I som mått i kriget vika af,
Thet vare till en dansk, en rysse eller slaf.

О Gud, vi lofe tig! Hvad lif och anda hafer
Bland christna, hedningar, barbarer, fria, slaver,
Tit namn thet prise nu med trefalt heligt liudl
О Herre, frâls titt folk, tin samling och tin brud!

Med fägna skåde vi och på then andra sida,

Vår norrestierna högst på stierne hvalfet vida;
Then ты slö-nöd, storm och dylik fara mer
En vilse rättar snart, när han på henne ser.

Till lycka, landsens mor, till lycka storl Ulrika
Eleonora skie en lycka nthan lika!

Ja, lycka uth af tig till lika härlig sol,

Som evigt strålar af tin höga konga-stol!