Sidor som bilder
PDF
ePub

Gud gife lycka till alt godt som tages före!
I råd och dåd, i alt then store Gud tig höre!

Lef lyckligt, nögsamt, vāl, ta böge konga-bus!
Till lycka riksens råd! I krig all magtens lias!

Stor lycka så till lands, som lycka stor till vaten,
Till fred och enighet! All lycka och till skaten!

Till lycka alla stånd! Till lycka hvar och en!
En ständig lycka bár, och evig glädie sen!

IX.

En bedröflig ihugkommelse

öfer
then grymma och fasliga

Våd-Elden,

som yppades uti kongliga residentz-staden

Stockholm den 24 April, 1 Maji och den 14 Maji

åhr efter Christi börd 1723.

Skaldevis upsatt

af

Olof Rudbeck.

Then
stormägtigste allernädigste konung,

Konung Fredrik,
Sveriges, Giöthes och Wändes konung, etc. etr. etc.

Min allernådigste konung.

Tål nådigst, konung, tål, at du min klagovisa
Af edert liufa nainn sig söker ro och lisa

Från all then jämmer, qval, bedröfelse och ve,

Som bär tre eldar giordt förflutne veckor tre. Nog har ers majestet bär vijst all nit och vårdna, At dämpa them i tid och alt til bästa ordoa.

Men när Guds vrede vill bär straffa folk och land,

Förgäfes tå all magt och konst emot bans band. Nu, gifve Gud, then eld, af himmeln fölle neder, Guds Ande, hvar om man bälst Pingstedagen beder,

Att brinna starckt i ert och allas biertan bär,

Så länge jorden står och någon bimmel är. Guds giorda löfte tå vist Sverge skulle båta: Min Ande god jag skal i Norden bvila låta.

Si, tå så kom väl hit then rätta gylne tid,

Som man tig, Fredrik, spådt, för oss en riker frid. Af biertat önskar thet med suck och ögon våte Ers konglig majestets

troplichtigst undersåte

Olof Rudbeck.

Ach

ve, hvad våda stor tig Stockholm åter bäodt Utaf en faslig eld, then Södra Malmen brändt Just på then första Maij, ther han nyss åtta dagar Förut then Norra svedt; tbet mången än heklagar.

Doch öfer Söder fler, som skadan större är,

Och fruchtan at mer ondt på thetta föllia lär. Så var och samme Maij (oss eliest nog behaglig) För bundra åhr tig grym, bedröslig och beklaglig.

Men tusend tiugu try, ther til siu hundra åbr

Tig mera ondt än godt med tbenna våren spår. En eld, en gruflig brand, en jämlik Sodoms låga, Af tiära, svafel, beck, then stygga afgrunds plåga,

Som lade högra deln af Svea hufvudstad

Och rika förrådshus pär in vid siöp i rad
I aska 'med en bast, ja, så at en ej viste,
Förr än han hus och hem och alt sit goda miste.

Ej thet allena nog! Hvad elden skona tänckt,

En storm bär rifit up, och vatnet nedersänckt. Än värre! Hvad the tri försyn baft til at röra, Then rofefogeln grip ej fasat undanföra.

Alt onda af en qvarn, som stod, för miöl doch mol,

En skräcklig grymman eld, med gnistror, brandar, kobl, Som tände grannar an, fög öfer land och vatten, At Sanct Cathrina och tber af förlorat hatten,

Med all then prydna, som i hennes gömo var,

Så at ther bara sten och aska nu är qvar. Thes döde, som ej trodt i lifet, skärseld vara, The kände honom nu, doch utan siälafara,

I sina grafar nog, ja mången liflig kropp

Åth elden lif och blod nu måtte offra opp.
Ett •förråd stort och brann, af värcke, beck och tiära,
Som skeppen täta giör och dugse mer at bära. :*:*:47

En skatt af vahror, godz, gryn, krydder, socker, salt,

Stor samling utaf råg, korn, hvete, humbla, malt, Med annat mera godt, som här ej kan upräknas; Men hvar tbet borta är, ther mer än myckit saknas.

All bielp nu kraftlös var, alt måtte gå sin kos,

Fast konung Fredrik sielf högst vaker var tberhos, Nog omtänckt på alt sätt, at eldens grymbet qväfa, Och ty lät bär ocb ther hus öfer ända bäfa,

Doch skyr ej elden så för yxor, bomber, krut,

Som långe ormar the nog vatten sputa ut. Tå thesse hväsa starkt, the bastigt elden tysta, Hälst när tbe tunnetals abr magen vatten krysta, ?;!

Nu vädersiuke så af bräck och innanref,

At mindre uthur mun än theras tarmar dref.: Ty gick han löst på them, och skeppen som här föte; Ther större skada giordt, om han fått större möte.

Ja, bade vädret tå och elden kastat om,

Han visst gått öfer alt och thit, hvar från ban kom. Alt brann, bvar elden fög, förutan Ellens näste, Som mitt i elden stod, mot elden som ett fäste.

Här på en tänker så: at eld ej Ellen tär,

En ann på Guds försyn, en på thes brandmur här. God ans och släckedon mot elden är thet bästa, Och the i början straxt, förr än han sig får fästa.

Then bonom tå är när, bör giöra bvad ban kan,

Ej bandlöst släppa alt och Aytta med hvar man. Betänck doch, ho du äst, så tbenna skadan stora. At bättre hus och hem, än lif och siäl förlora.

Med Hiob säg: Herren gaf, och åter: Herren tog,

Välsignat Herrans namn, hans nåd är mig alt nog. När tu så tänker rätt, så är tu altid säker, At Gud, som såren giordt, han såren åter läker,

Och skäncker tig med Hiob väl dubbelt mer igen; Then största rijkedom är hafa Gud til vän.

Jerem. Klagovis. 2: 3.
Och hafver uptändt en eld i Jacob, then alt

omkring förtärer.
Så slöts min klagosång; beklagar, skal mig vända
Med Jeremia til tben eld, Gud velat sända

Utaf sio bimmel hög, först i Sanct Jacob ned,

Sanct Clara sedan ock, fast then här litet led. Mins väl then fierde Maij, ther til doch dagar tijo. Si tå så lyste up en eld i tig å nyo,

« FöregåendeFortsätt »