Sidor som bilder
PDF
ePub

Gud gife lycka till alt godt som tages före!
I råd och dåd, i alt then store Gud tig höre!

Lef lyckligt, nögsamt, väl, tu höge konga-bus!
Till lycka riksens råd! I krig all magtens lius!

Stor lycka så till lands, som lycka stor till vaten,
Till fred och enighet! All lycka och till skaten!
Till lycka alla stånd! Till lycka hvar och en!
En ständig lycka här, och evig glädie sen!

IX.

En bedröflig ihugkommelse

öfer

then grymma och fasliga

Våd-Elden,

som yppades uti kongliga residentz-staden Stockholm

den 24 April, 1 Maji och den 14 Maji åhr efter Christi börd 1723.

Skaldevis upsatt

af

Olof Rudbeck.

Then

stormägtigste allernådigste konung,

Konung Fredrik,

Sveriges, Giöthes och Wändes konung, etc. etc. etc.

Min allernådigste konung.

Tål nådigst, konung, tål, at nu min klagovísa

Af edert liufa namn sig söker ro och lisa

Från all then jämmer, qval, bedröfelse och ve, Som här tre eldar giordt förflutne veckor tre. Nog har ers majestet här vijst all nit och vårdna, At dämpa them i tid och alt til bästa ordna.

Men när Guds vrede vill här straffa folk och land, Förgäfes tå all magt och konst emot bans hand. Nu, gifve Gud, then eld, af himmeln fölle neder, Guds Ande, hvar om man hälst Pingstedagen beder, Att brinna starckt i ert och allas hiertan här,

Så länge jorden står och någon himmel är. Guds giorda löfte tå vist Sverge skulle båta : Min Ande god jag skal i Norden hvila låta.

Si, tå så kom väl hit then rätta gylne tid,

Som man tig, Fredrik, spådt, för oss en riker fri d. Af hiertat önskar thet med suck och ögon våte

Ers konglig majestets

troplichtigst undersåte

Olof Rudbeck.

Ach ve, hvad våda stor tig Stockholm åter händt
Utaf en faslig eld, then Södra Malmen brändt
Just på then första Maij, ther han nyss åtta dagar
Förut then Norra svedt; thet mången än heklagar.
Doch öfer Söder fler, som skadan större är,
Och fruchtan at mer ondt på thetta föllia lär.
Så var och samme Maij (oss eliest nog behaglig)
För hundra åhr tig grym, bedröflig och beklaglig.
Men tusend tiugu try, ther til siu hundra åbr
Tig mera ondt än godt med thenna våren spår.
En eld, en gruflig brand, en jämlik Sodoms låga,
Af tiära, svafel, beck, then stygga afgrunds plåga,
Som lade högra deln af Svea hufvudstad
Och rika förrådshus när in vid siön i rad
I aska med en hast, ja, så at en ej viste,
Förr än han hus och hem och alt sit goda miste.
Ej thet allena nog! Hvad elden skona tänckt,
En storm här rifit up, och vatnet nedersänckt.
Än värre! Hvad the tri försyn haft til at röra,
Then rofefogeln grip ej fasat undanföra.

Alt onda af en qvarn, som stod, för miöl doch mol,
En skräcklig grymman eld, med gnistror, brandar, kobl,
Som tände grannar an, flög öfer land och vatten,
At Sanct Cathrina och ther af förlorat hatten,
Med all then prydna, som i hennes gömo var,
Så at ther bara sten och aska nu är qvar.
Thes döde, som ej trodt i lifet, skärseld vara,
The kände honom nu, doch utan siälafara,

I sina grafar nog, ja mången liflig kropp
Åth elden lif och blod nu måtte offra opp.
Ett förråd stort och brann, af värcke, beck och tiära,
Som skeppen täta giör och dugse mer at bära.

En skatt af vahror, godz, gryn, krydder, socker, salt,
Stor samling utaf råg, korn, hvete, humbla, malt,
Med annat mera godt, som här ej kan upräknas;
Men hvar thet borta är, ther mer än myckit saknas.

All hielp nu kraftlös var, alt måtte gå sin kos, Fast konung Fredrik sielf högst vaker var therhos, Nog omtänckt på alt sätt, at eldens grymhet qväfa, Och ty lät här och ther hus öfer ända häfa,

Doch skyr ej elden så för yxor, bomber, krut, Som långe ormar the nog vatten sputa ut. Tâ thesse hväsa starkt, the hastigt elden tysta, Hälst när the tunnetals ubr magen vatten krysta, Nu vädersiuke så af bräck och innanref,

At mindre uthur mun än theras tarmar dref.' Ty gick han löst på them, och skeppen som här flöte; Ther större skada giordt, om han fått större möte. Ja, hade vädret tå och elden kastat om,

Han visst gått öfer alt och thit, hvar från han kom. Alt brann, hvar elden flög, förutan Ellens näste, Som mitt i elden stod, mot elden som ett fäste.

Här på en tänker så: at eld ej Ellen tär,

En ann på Guds försyn, en på thes brandmur här. God ans och släckedon mot elden är thet bästa, Och the i början straxt, förr än han sig får fästa.

Then honom tå är när, bör giöra hvad han kan, Ej handlöst släppa alt och flytta med hvar man. Betänck doch, ho du äst, så thenna skadan stora. At bättre hus och hem, än lif och siäl förlora.

Med Hiob säg: Herren gaf, och åter: Herren tog, Välsignat Herrans namn, hans nåd är mig alt nog. När tu så tänker rätt, så är tu altid säker, At Gud, som såren giordt, han såren åter läker, Och skäncker tig med Hiob väl dubbelt mer igen; Then största rijkedom är hafa Gud til vän.

Jerem. Klagovis. 2: 3.

Och hafver uptändt en eld i Jacob, then alt omkring förtärer.

Så slöts min klagosång; beklagar, skal mig vända

Med Jeremia til then eld, Gud velat sända

Utaf sin himmel hög, först i Sanct Jacob ned, Sanct Clara sedan ock, fast then här litet led. Mins väl then fierde Maij, ther til doch dagar tijo. Si tå så lyste up en eld i tig å nyo,

« FöregåendeFortsätt »