Gud gife lycka till alt godt som tages före! Lef lyckligt, nögsamt, väl, tu höge konga-bus! Stor lycka så till lands, som lycka stor till vaten, IX. En bedröflig ihugkommelse öfer then grymma och fasliga Våd-Elden, som yppades uti kongliga residentz-staden Stockholm den 24 April, 1 Maji och den 14 Maji åhr efter Christi börd 1723. Skaldevis upsatt af Olof Rudbeck. Then stormägtigste allernådigste konung, Konung Fredrik, Sveriges, Giöthes och Wändes konung, etc. etc. etc. Min allernådigste konung. Tål nådigst, konung, tål, at nu min klagovísa Af edert liufa namn sig söker ro och lisa Från all then jämmer, qval, bedröfelse och ve, Som här tre eldar giordt förflutne veckor tre. Nog har ers majestet här vijst all nit och vårdna, At dämpa them i tid och alt til bästa ordna. Men när Guds vrede vill här straffa folk och land, Förgäfes tå all magt och konst emot bans hand. Nu, gifve Gud, then eld, af himmeln fölle neder, Guds Ande, hvar om man hälst Pingstedagen beder, Att brinna starckt i ert och allas hiertan här, Så länge jorden står och någon himmel är. Guds giorda löfte tå vist Sverge skulle båta : Min Ande god jag skal i Norden hvila låta. Si, tå så kom väl hit then rätta gylne tid, Som man tig, Fredrik, spådt, för oss en riker fri d. Af hiertat önskar thet med suck och ögon våte Ers konglig majestets troplichtigst undersåte Olof Rudbeck. Ach ve, hvad våda stor tig Stockholm åter händt Alt onda af en qvarn, som stod, för miöl doch mol, I sina grafar nog, ja mången liflig kropp En skatt af vahror, godz, gryn, krydder, socker, salt, All hielp nu kraftlös var, alt måtte gå sin kos, Fast konung Fredrik sielf högst vaker var therhos, Nog omtänckt på alt sätt, at eldens grymhet qväfa, Och ty lät här och ther hus öfer ända häfa, Doch skyr ej elden så för yxor, bomber, krut, Som långe ormar the nog vatten sputa ut. Tâ thesse hväsa starkt, the hastigt elden tysta, Hälst när the tunnetals ubr magen vatten krysta, Nu vädersiuke så af bräck och innanref, At mindre uthur mun än theras tarmar dref.' Ty gick han löst på them, och skeppen som här flöte; Ther större skada giordt, om han fått större möte. Ja, hade vädret tå och elden kastat om, Han visst gått öfer alt och thit, hvar från han kom. Alt brann, hvar elden flög, förutan Ellens näste, Som mitt i elden stod, mot elden som ett fäste. Här på en tänker så: at eld ej Ellen tär, En ann på Guds försyn, en på thes brandmur här. God ans och släckedon mot elden är thet bästa, Och the i början straxt, förr än han sig får fästa. Then honom tå är när, bör giöra hvad han kan, Ej handlöst släppa alt och flytta med hvar man. Betänck doch, ho du äst, så thenna skadan stora. At bättre hus och hem, än lif och siäl förlora. Med Hiob säg: Herren gaf, och åter: Herren tog, Välsignat Herrans namn, hans nåd är mig alt nog. När tu så tänker rätt, så är tu altid säker, At Gud, som såren giordt, han såren åter läker, Och skäncker tig med Hiob väl dubbelt mer igen; Then största rijkedom är hafa Gud til vän. Jerem. Klagovis. 2: 3. Och hafver uptändt en eld i Jacob, then alt omkring förtärer. Så slöts min klagosång; beklagar, skal mig vända Med Jeremia til then eld, Gud velat sända Utaf sin himmel hög, först i Sanct Jacob ned, Sanct Clara sedan ock, fast then här litet led. Mins väl then fierde Maij, ther til doch dagar tijo. Si tå så lyste up en eld i tig å nyo, |