Med fasligt dunderslag rätt midt i natten blå,
Som kom Sanct Jacob til i liusan låga stå.
I hast han brände af thes torn och hufvudbona,
Men innanredet alt Gud nådigt täktes skona.

Hvar af then varning tag, at bättre falla här,
I Herrans egen hand, som altid nådig är.
Ett Claras litet torn af annat åskedunder
Här tändes väl uti, men', under öfver under,

At thet så lindrigt slapp, som tit var mägta svårt Få vatten up, ja, ther ej slagregn fullit hårdt, Och ganska mycken snö, som Herren äfen sände, Med hela staden snart then elden giordt en ände.

Vår höga öfverhet, nog nådig, mild och god,
Här mot sin anstalt led, at elden häftig stod
Uti thess stora gård, ther mången kampe käcker
I långa tider stådt med ro vid sina häcker.

Ej vil jag qväda om, at åskan samma natt
Tig mägta när i brand och andra kyrkor satt,
Som Bränna söder ut, åt norr then vackra Solna,
Med Spånga, utan hielp af theras rå och vålna.

Tör tro, här mera ondt lär spörjas innan kort
Om andra, som från tig än längre äro bort.
Hvad anar tig här af, kan sådant godt betyda?
Jag tror, Gud svarar sielf: Mitt folck vil mig ej lyda,
Men syndar här så groft, att mer thes synda mått
Ej inom brädden håls, men öfer rågan gått.
Så vänd nu, Stockholm, om och synda icke mera,
Giör bot med Ninive, at undfly plågor flera!

Ty svärdet blottat är och gått ifrån sin vän,
I luften bläncker vid Araunas lado än.*)
Ach, offra då til Gud ett rätt förkrossat hierta,
Bedröfvad anda full med ånger, sorg och smärta!
Kan droppet veka sten, tig eld beveke tå,
At här från bus och hem i största elend gå.
Tänck på the späda barn, som än ej vetta skillia
Från höger venster väl, fölg ej tin onda vilja,

Men bed then stora Gud i alt om hielp och nåd,
Och at hans ande för tig jämt i råd och dåd!

*) 2 Samuel. 24: 16. it v. 25.

X.

Sätesgården NOR uthi Upland

och

thes härlighet

med then AMERIKANSKA ALOES härkomst, resa, skapnad, blomstrande, natur, nytta, kraft, värkan, ålder, död och uthgång.

Fattad uthi skaldeqvad

af

Olof Rudbeck, sonen.

Kongl. majestets

tro-man och landzhöfdinge öfver Vestmanland,

Herr Jonas Cedercreutz.

Högvälborne herr Landzhöfdinge!

Jag har väl intet tänkt i liuset låta komma

Mit ringa skaldeqvad om aloe på Nor,

Som för en nijo åhr stod i sitt bästa flor Och zirde Norden med sin mångfald tusend blomma,

Men fick vid Medevi förledit åhr then lycka,

At, gunstig herre, I tå äfen täktes se

Så thet som annat af mit lilla arbete,

Och böd tå straxt, jag på er kostnad thet må trycka

Ty är min skyldighet, åt en så hurtig herre
Och älskare af alt, som hafer namn af lärdt,
Först offra sådant up. Är thet tå något värdt,
Bör eder större stor, men mindre tack mig smärre.

Parnassus lärer och thet räkna sig til heder,
At inom eder Creutz thes aloe får gro
Uthi en malmrik mark; ty elliest skull en tro,
At funnes intet mer på Libanon än Ceder.

Förmodar at er gunst lär alt til bästa tyda.

Och skal tå ingen ting mig vara mera kär, Än visa säkra prof, thet jag alt framgent är, Then eder uthi alt med vördnad söker lyda.

u sluge italien och sinrik franske man,
Tu stålte tysk, så och tu lärd af Ängelan,
Ach käre, kommen hit i Nordens mörka länder,
Och stannen litet ther sig Carle vagnen vänder!

Uthöfer Nore siön, som har et vackert Nor, Fast än utbi et land, ther kallast Bore bor, Thes läge är så liuft, som luften frisk och sunder, Et lindrigt väder blås uthur thes skog och lunder.

XII: 9.

Ei vil jag tala om then himmel, som här är: En Gyllenstolpe hög en härlig himmel bär, En klarer Ehrensten then hielper och at stöda, At högdens söta dagg och nectar här må flöda

Och vatna öfer alt the trän och örter små,
Som från America och Asien hit gå.
Europa mindre ej än Africa sig fägnar
Åt edra foster, som en Gyllenstolpe hägnar.

*

Ja, aloe, som tål ej väl en kallan pust,

Hon skiuter vackert uth och blomstras rätt med lust.

Och här, o Nor, ännu i Norden ingen vurit,

Som fägnas kan för tig, at hon här blomma burit.

Tit pris dock ökar mäst en hielte mer än stor, I hvilkens segrand tid hon står i högsta flor. En drotning äfen och, hvars lika man ej funnit, Som, sielf af härkomst hög, en storan konung vunnit,

Then Gustav Adolf lik all verden fasat för,
Som hon och sen för son och sone-son nu gör.
En kunga-dotter dyr med guda dygd och gåfor,
Så och en förste ung, hvars min oss mycket lofar:

The göra, Nor, at tu et evigt minne får, Som manquey blomstrand har i theras blomster-åhr. Lät springa tina språng och zirliga cascader,

Hvar af en siuker väl kan blifa frisk och glader,

Hälst när som solen på thes vatupärlor skin
Och färgar them rätt som en rägenboga fin.
Hvad nöje har man väl uthaf the svanesånger,
Som höras vida kring tin park och skiöna gånger,

Som i tin lustegård sin längd förlänga så,
At the ens fötter och ens ögon matta må,

I hvilkas medel-punkt en boning nätt och fager,
Har stigit up i högd bland myrten, lind och lager.

Dock hindrar icke then, at ögat ej må se
Ther midt igenom gå en lång och skiön allée,
Hvars södre ände först ser vinter-solen stiga,
Men norre aldrasist then längsta dagen niga.

Tå tine vackre rån uthur sin sommar-sal Från alla sidor se med fägnad uthan tal Tin boskap gå i bet kring fiskerika siöar, Som sluta in tin skog, tin åker, äng och öar,

Hel fulla uthaf diur och mycken villebrå, Af fogel och hvad mer i hast kan hittas på. I korthet: Nor, tu har et paradis på jorden: En Gyllenstolpe hög, en Ehrensten i Norden.

Om Aloe

dichtat i Upsala, åhr 1711.

Alt hvad America af äldsta tider vunnit,

I örter, trän och gräs, och niutit sielf i ro, Thet har Europa sen alt efter handen funnit Och flyttat hit til sig ifrån thes första bo.

Bland slika saker ses en växt hel skiön och prägtig,
Hvars namn är aloe, och om jag sinnar rätt,
Af elobe så nämnd, thet en i språken mägtig

Med skiäl kan tyda uth (och thet rätt väl och nätt)

Etä och väsend qvikt, ja, med the välska tala,

Et sempervivum stålt, thet altid frodigt står, Och räknas ej bland them, som gärna blifa kala, Samt fälla sina blan, när höst och vinter rår.

Om thenna aloe mig lyster något qväda,

At visa hvar ifrån och när hon kummit hit. Ty som thet sägas vil, så har thes planta späda

I Holland blifit kläkt, från modren skild med flit,