Och thet just samma tid, som Gustav Adolf store, Tolf vintrar efter åt, så stälte hon sin resa Hit til vår kalla Nord at Stockholm hälsa på, Och sedan Carelsberg. Hon hölt thet för en nesa Hos köpmän tiena thet hon kan hos kongar få. Kom och så lycklig fram, väl under vägen skiötter, Blef så på Carelsberg i äbra, pris och heder, Til Gustav Adolf stor, Carl Gustav och kong Carl Then elfte äfen väl ha vunnit palm och ceder, Tå Carl then tolfte gaf then bort åth en sin jarl Tu åhr för än han sielf af trenne starka grannar Tå lutar hou sig til en Gyllenstolpe hager, Som för vid konung Carls then tolftes sida stådt Uthi thes ungdom, at han vinna mått then lager, Som nije major ha then stora hielten spådt. Och fast vår aloe ej väl vid vaten trifes, Ej torstig af naturn; dock går hon från sit Berg Ther finner hon sin lust, ther växer hon och grönskas, Ja hela nijo åhr, (tå alt gick som thet önskats) Men när som solen gick sin kräftegång til baka, Här vid bör märkas thet, at thenna växten rara Ther myckit inom slott och stora fasta städer, Och kunde icke sig i dubbla tiocka kläder Nog bärga för then frost, som tå var mångens död, At nu förtiga trän, som rara frugter draga: The apricoser och citroner, päron, slån, Them vi med möda stor från varma orter taga Och utaf fiärran land måst hafa som et lån, At the nu fruso bort. Men thet är något mera: The starka ekar, bok, lönn, ide, lind och ask, Alm, oxel, asp och ehn, them våre parker bära, The fingo thenna gång af svenska vintern dask. Ther aloe likväl står jämt och samt i blomma, Men akta här igen! Hon skiuter än å nyo På sena hösten långt tre stänglar åter uth; Med nya åhret en, som giör tilsammans tijo. Tå ändtlig på thes lif och blomstrand blef et sluth. Sen hon, som nu är vist, i åtta åhr från hundra Har vuxit til och grodt och tijo stänglar bragt, I tre åhr blommor haft, och thet en väl må undra, Femtusend tiugu en, tre mindre än jag sagt. Är thetta icke nog, må andre mera skrifa Som roten rotas til, så krökes hon i knotar, Lång, tiock och stark ther hos. Af henne löpa uth I ledvis plantor små, af hvilka hvar sig rotar Och styrkes mer och mer til stadig rot och knut. Ther af så komma blan nog breda, långa, tiocka, Bland thessa plägar mäst then höge åldren tvinga. At ther vid höras skal et dunder, dån och brak. Tro thetta bo som vil! På en och halfver måna Hel bar är stängeln ej, men går i grenar långa, Hvar skål med lampor full, ja väl til hundra par. När sådan stängel tå här börjad på at knoppas I blomma then få se, som härtils blomlös stått. Hvar knopp granatens knopp, men blomman lillian likar Alt sant. Med thenna växt så gärdas eng och åker, Af stängeln hugges stör, samt sparrar til små hus, Them bladen täcka väl. Eho them sönder bråkar, Han senor får til sy-skor, linne, kläder, krus. Thes törne skickar sig til spetzar, skott och pilar, Ther roten rifes sär, kan hon som hampa spinnas Af manquey söta saft, som nog och ymnigt rinner, Så göres ättika, förutan smakligt vin, Samt honning, socker, miöd; fast man ej sådant vinner Af henne här hos oss, ther roten står i sin. 1 Hon gifes in, ther med at hårda lifvet lindra, Om samma brukas rätt, så kommer hon til måtta Och tarfar en ej tå af qvickesilfret spotta; Hon gör igenom svett på sar och säring sluth; Hon drifer tiden och väl renar vatugången Med annat, som behöfs, at alt må riktigt gå; Hon läker bölder, sår hvar med jag sluter sången, Och få the siunga mer, som mera finna på. °) Så kallas rosen. XI. Skalde-Quad, dichtat som hastigast ROSENBERG om ROSENBERG af Olof Rudbeck, sonen. 0, skiōne Rosenberg, the nordske bergens prydna, All berg-gudinnors ro, tu rosen fulle högd, Titt ros så qväda nu, thet är min största frögd, O, aldraskiönste ort in under Bores lydna! Ett Rosenberg tu är, en bergeros och heder, Ty alt hvad fagert fins, hvad kostbart är och rart, Thet har then gamla verd till tina offer spart, Then nya har och här sin bästa skatt lagt neder. Hvad är Versailles då? Och i the Nedre länder Tin luste-gård han är ett paradis på jorden, At Adons thär emot väl aldrig liknas må, |