Sidor som bilder
PDF
ePub

Och thet just samma tid, som Gustav Adolf store,
På sig här kronan satt; men redan vunnit pris
Af månge kämpar, som i fält mot honom fore
Och måtte vika för then hielten stor och vis.

Tolf vintrar efter åt, så stälte hon sin resa

Hit til vår kalla Nord at Stockholm hälsa på, Och sedan Carelsberg. Hon hölt thet för en nesa Hos köpmän tiena thet hon kan hos kongar få.

Kom och så lycklig fram, väl under vägen skiötter,
En liten tid sen hon har furit ifrån Hag,
At fägna then som tå gaf Tilly snabba fötter
Och slog thes bussar i thet Breitenfeltska slag,

Blef så på Carelsberg i äbra, pris och heder,

Til Gustav Adolf stor, Carl Gustav och kong Carl Then elfte äfen väl ha vunnit palm och ceder, Tå Carl then tolfte gaf then bort åth en sin jarl

Tu åhr för än han sielf af trenne starka grannar
Blef gripen an med list, hel ung och späd af åhr;
Men som et lejon modd the sina straxt bemannar,
Och med en föga hop them skingrar, basar, slår.

Tå lutar hou sig til en Gyllenstolpe hager,

Som för vid konung Carls then tolftes sida stådt Uthi thes ungdom, at han vinna mått then lager, Som nije major ha then stora hielten spådt.

Och fast vår aloe ej väl vid vaten trifes,

Ej torstig af naturn; dock går hon från sit Berg
Och neder til thet Nor, ther söta vaten drifes,
Som qvicka örter up och gifa friskan färg.

Ther finner hon sin lust, ther växer hon och grönskas,
Hon gror och tager til hvar dag en tid så lång,

Ja hela nijo åhr, (tå alt gick som thet önskats)
Til thes hon bastigt skiöt tre stänglar på en gång;

Men när som solen gick sin kräftegång til baka,
(En fast beklaglig tid!) tå satte hon sin knopp,
Straxt knoppar hundra falt sig tätt tilsaman haka
Och slås i blomor uth at fylla hennes topp.

Här vid bör märkas thet, at thenna växten rara
Så högt i Norden up i sådan vinter kall,
Som var förledit åhr, sig kunnat väl försvara,
I tunnast bräde skiul, från undergång och fall.

Ther myckit inom slott och stora fasta städer,
Ja murar digra nog, tå måtte lida nöd

Och kunde icke sig i dubbla tiocka kläder

Nog bärga för then frost, som tå var mångens död,

At nu förtiga trän, som rara frugter draga:

The apricoser och citroner, päron, slån, Them vi med möda stor från varma orter taga Och utaf fiärran land måst hafa som et lån,

At the nu fruso bort. Men thet är något mera:

The starka ekar, bok, lönn, ide, lind och ask, Alm, oxel, asp och ehn, them våre parker bära,

The fingo thenna gång af svenska vintern dask.

Ther aloe likväl står jämt och samt i blomma,
Och skiuter än i Mars tre uya stänglar, til,
Som knoppas och i Maij i fulla blommor komma,
Ja, viser sig som hon allena lefa vil.

Men akta här igen! Hon skiuter än å nyo

På sena hösten långt tre stänglar åter uth;

Med nya åhret en, som giör tilsammans tijo.

Tå ändtlig på thes lif och blomstrand blef et sluth.

Sen hon, som nu är vist, i åtta åhr från hundra

Har vuxit til och grodt och tijo stänglar bragt, I tre åhr blommor haft, och thet en väl må undra, Femtusend tiugu en, tre mindre än jag sagt.

Är thetta icke nog, må andre mera skrifa
Nu om thes skapnad och thes nytta i gemen,
Hvad bennes rot och blan samt stänglar af sig gifa,
Och hvad man gör uthaf thes senor, kött och ben!

Som roten rotas til, så krökes hon i knotar,

Lång, tiock och stark ther hos. Af henne löpa uth I ledvis plantor små, af hvilka hvar sig rotar

Och styrkes mer och mer til stadig rot och knut.

Ther af så komma blan nog breda, långa, tiocka,
I kanten som en såg, på ändan som en syl;
The mästa blan stå up, fast några sig och bocka,
Til skapnan nästan som en flat och holkad kil.

Bland thessa plägar mäst then höge åldren tvinga.
En stängel (stundom fler) nog stadig, rät och rak,
Och säges ofta then så skynda sig och kringa,

At ther vid höras skal et dunder, dån och brak.

Tro thetta bo som vil! På en och halfver måna
Har thenna skutit up til älfa alnar väl,
Så tiocker som en arm, fast andre låret låna:
Jag sannar thet jag sedt, och är ej jake-träl.

Hel bar är stängeln ej, men går i grenar långa,
Af hvilka hvar och en sin blomme-krasa har,
En liusastaka lik, med arme-skålar många,

Hvar skål med lampor full, ja väl til hundra par.

När sådan stängel tå här börjad på at knoppas
Til ytan gräse-grön, som stöter uppå blått,
Men kärnan mera hvit, begynte man at hoppas

I blomma then få se, som härtils blomlös stått.

[ocr errors]

Hvar knopp granatens knopp, men blomman lillian likar
Med laggar sex, som et tri-rumigt fröhus få.
Thes frö är trinlagt, platt. Kring blommans styl sex spikar,
Som bära på sin topp en dallrand tväre-slå.

Alt sant. Med thenna växt så gärdas eng och åker, Af stängeln hugges stör, samt sparrar til små hus, Them bladen täcka väl. Eho them sönder bråkar, Han senor får til sy-skor, linne, kläder, krus.

Thes törne skickar sig til spetzar, skott och pilar,
Fot-anglar, sparrar och hvad mera förs i krig,
At borra öron med, the tiena väl för sylar,
Til note-nålar och at karda ylletyg.

Ther roten rifes sär, kan hon som hampa spinnas
Til fasta rep och tog. Tag bladens kött til mat,
Som kokas under jord, och när som kärl ej finnas,
Så bäras the ju fram för slefvar, skålar, fat.

Af manquey söta saft, som nog och ymnigt rinner, Så göres ättika, förutan smakligt vin,

Samt honning, socker, miöd; fast man ej sådant vinner Af henne här hos oss, ther roten står i sin.

1

Hon gifes in, ther med at hårda lifvet lindra,
At skaffa sömn, så och at döfa svåran värk;
Hon plägar hönsedån och henas gärning*) hindra,
Håll, rykningar och slag. Thet mera sielfer märk!

Om samma brukas rätt, så kommer hon til måtta
Emot then sara sot, som skämmer kroppen uth,

Och tarfar en ej tå af qvickesilfret spotta;

Hon gör igenom svett på sar och säring sluth;

Hon drifer tiden och väl renar vatugången

Med annat, som behöfs, at alt må riktigt gå; Hon läker bölder, sår hvar med jag sluter sången, Och få the siunga mer, som mera finna på.

°) Så kallas rosen.

XI.

Skalde-Quad,

dichtat som hastigast

ROSENBERG

om

ROSENBERG

af

Olof Rudbeck, sonen.

0, skiōne Rosenberg, the nordske bergens prydna,

All berg-gudinnors ro, tu rosen fulle högd, Titt ros så qväda nu, thet är min största frögd, O, aldraskiönste ort in under Bores lydna!

Ett Rosenberg tu är, en bergeros och heder,

Ty alt hvad fagert fins, hvad kostbart är och rart, Thet har then gamla verd till tina offer spart, Then nya har och här sin bästa skatt lagt neder.

Hvad är Versailles då? Och i the Nedre länder
Thet skiöne Angien? Ty större konst thet är
At bringa slikt så högt, thär Atle himlen bär
Och Peru icke nog af Fenjo-miölet sänder.

Tin luste-gård han är ett paradis på jorden,

At Adons thär emot väl aldrig liknas må,
Ty alt hvad fundas kan och vackert hittas på,
Har tu i kort begrep, til under stort i Norden.

« FöregåendeFortsätt »