Kom Dædalus och se, kom Vignola och skåda,
Hrad eder felas än, thet få I lära här,

På nätthet, prål och pragt här ingen ände är,
Thet giör then architect, som öfvergår er båda.

Hvad snille Välske-land i bygnad kunnat vinna,

Hvad Grækland i metall har giutit skiönt och stort, Hvad fint i porcellin thet sluge China giordt, Skall man, ja mycket mer, i tina giömmor finna.

För konstebaden och the speglekamrar klara,

Then skiöne boke-sal, samt mycket annat fint,
Som alt at fatta väl min ögon icke hint,
Må echo, som tu har, med dubbelt genliud svara.

Hvad nöije gifva och the höge skiul och bogar,

The lunder, gråttor, berg och konstefulle bus, Som lagde utvid siön bland liufligt vattenbrus Med färgat vederskien ther måla vattnes vågar.

Ho hinder räkna opp the sköna pyramider

Och skuggerike trän, som ständigt gröna stå,
The breda gångar, som till alla vägar gå,
At synen nästan af thes långa utsikt lider?

Ty må väl Zeuxis här sin pensel lägga neder,
Och sielf Apelles stå af undran hel försagd
Uppå tin målning skiön, som är så konstigt lagd,
At then och bildar af ens kynne, lif och seder.

På fägnad, ro och lust at här må intet fela,

Så blås och liufligt Pan i säfve-pipan sin,
Då Thetis stämmer straxt med de sirener in

At locka foglar fram med sig tillika spela.

När tå Apollo går med sina muser slöge

Och fägnar sig utaf then rolighet vid siön, Så möter honom ther fru Venus, hvit och skiön, Bland vatten-fall och språng likt rägen-bogar höge.

Sin frumor föllia åt thes guda-foster dägre,
Fullkomlighetens värk, the Venabilder små,
Som på sitt Rosenberg så rosenklädde gå,
At utaf Ymes blod är aldrig värkat fägre.

Min penna är för svag tin vällust rätt at skrifva,
O, skiöne Rosenberg, tin härlighet och pragt,
Ty konsten hafver tig fast vida högre bragt,
Än väl naturen hint sitt värk at nånsin drifva.

Så lät, o himmel blid, then klara stiernan skina
Utöfver Rosenberg, så länge verden står
I himmelsteknet sitt, som här om våren rår,
Och sedan evigt och hos tig bland helgon tina!

Ert lof man borde och, o store Oxenstierna,

Nu siunga öfverliudt; men som thet är så stort, At bela verden thet med stor förundran sport, Ty vördar man thet här i tysthet mycket gierna.

I

XIL

Ett litet tal på rim

om

Urim och Thumim,

tå af vår nu varande allernådigste konung,
Konug Fredrik then förste

hans hög-grefliga excellence riksrådet,
præsidenten och Åbo academie cancellairen,
then högvölborne herren och grefen,
Gref Arved Horn

vardt förordnad till

præses illustris

vid kongl. vetenskaps societeten uthi Upsala,
i hast sammansatt af

Olof Rudbeck sonen.

början faller väl alt nytt för mångom sälsamt
Och svårt at föra till sitt rätta ändamål;
Dock öfvervinnes thet med tiden, när man tål
Och söker hvad som är för riket godt och hälsamt.

Rom var ej bygt uppå en dag, ej eller månad;

Men drogs en lång tid uht, förr än han blef så stor, Så folkrik, mägtig och uthi thet stånd och flor, At hela verlden för thes välde vardt förvånad.

All tings uprinnelse är liten uti början;

Men växer mer och mer, som elden tager till När han får ämne nog och ökas som han vill, Förr ringa, qvafder ned och glömd i aske-mörjan.

Här lägs ett gille an, ett gille uthaf lärde,

Som väl ej liknas må mot slika stora ting;

Dock skulle thermed nog gå uth och långt omkring, Ther ej en förr-man hög af ädelt blod och värde

Med fit sig toge an, at thet till högsta drifa

Och solklart visa, at i Norden bor och folck, Så väl som söder uth, thet utan lotz och tolck Fått hufud och förstånd at och förr obördt skrifa.

Then lyckan, Gudi lof, vårt gille äfen timmar,

At thet en herre fått til bufud och försvar,

Som är hans majestet, kung Fredrik, landsens far, Hvars kiärlek, nit och nåd för godt kring verlden glimmar.

Af nåde han och satt för gillet en, then största
Af sina herrar här, then älsta af sitt råd,

Gref Arved Horn, then ej i vigtigt är för bråd, Ej heller sen här i vår förr-man aldraförsta.

En heders-man och dyr, en genomdrifen herre
I alt hvad sinrikt är och nyttigt Svia land:
Ty unne honom Gud utaf sin rika hand
Långt lif med trefnad all, och riket aldrig värre!

Välkommen till oss nu, välkommen till vårt gille

Uthi en lycklig stund, at thet må taga till, Och under eder drift, ther herren Gud så vill, Till högsta trappan gå i lärdom, rön och snille!

Om jag, som nu väl lagt sex duzin åhr på baken,
Med så blommerat tal och värdigt, som sig bör,
Ej eder excellence i alt ett nöje giör,
Förlåt mig thet, ej nu så minnug, kry och vaken!

Imedlertid så vill jag här ett ämne gifa

I liuset fram åth them, som idugt lagt sig på The österländska språk, at them af grund förstå, Och samma ämne kort igenomgå och drifa.

Dock är min bön nu först, förr än jag börjar röra Så hög och vichtig sak, then månge tvistat om, Fast ther uthi ännu ej blifit slut och dom,

At alle mina skiäl oväldigt täckes höra.

Uthi then helga skrift så finnes ordet urim,
Ibland allena och ibland ther satt i hop

Med annat ord af vigt och ej i mindre rop,
Men ther emellan vau, som slutes tå med thumim.

Om vau är ingen tvist, på svänska just thet samme, Som våra göthers au och nu vårt giängse å, För hvilket giärna och ej skrifves uthaf få, Thet ett med tyskars auch nu offtare är framme.

At urim är af or, enär thet sägs om flera,

Som liusen uthaf lius och arin uthaf ar,

Kan intet tvikas om, fast roten än är qvar

I vårt och theras språk, men dels gått uth med mera.

At or och med vårt ar är ett, kan ingen neka,
Ej mer än urim med vårt arin lika så,

Ty begge märcka lius; dock värre hitta på,
Hvart urim, bundit hop med thumim, just vil peka.

På Ahrons ämbetsskiöld tros begge hafa setat,

Och när en fråga var af värde och af vigt, På then man tå af Gud ett vist svar giärna tigt: Af klart skien prästen ja, af matt sitt nej utletat.

På landet här hos oss man får än dylikt spörja,
När brudens hufud-skrud, af ächta stenar rik,
Then dagen glindrar klar, skall hon eij blifa lik,
Ej heller han; men om the dunckla, får en sörja.

En Spencers mening jag här giärna låter fara,

I ty then strider mot Gudz klara ord och bod, Som ej af bilder tål få söka svar och råd, Men väl af prästens mun, ther Gud så täckes svara.