Hvad snille Välske-land i bygnad kunnat vinna,
Hvad Grazkland i metall har giutit skiönt och stort,
Hvad ñnt i porcellin thet sluge China giordt,
Skall man, ja mycket mer, i tina giömmor finna.
Fôr konstebaden och the speglekamrar klara,
Then skiöne beke-sal, samt mycket annat ñnt,
Som alt at fatta väl min ögon icke hint,
Mâ echo, som tu har, med dubbeltl genliud Svara.
Hvad nöije gifva och the höge skiul och hogar,
The lunder, grätlor, berg och konstefulle hus,
Som lagde utvid siön bland liulligt vattenbrus
Med färgat vederskien ther mäla vattnes vägar.
Ert lof` man borde och, o store Oxenstierna,
Nu sinnga ölverlindt; men som thet är ай stort,
At hela verden thet med stor förnndran sport,
Ту vördar man thet här i tysthet mycket gierna.
Urim och Thumim,
tå af vår nn varande allernådigste konung,
Graf Arved llorn
val'dt förordnad till
præses illustris
¿ld kongl. vetenskaps societeten nthi Upsala,
i hast sammansatt af
I början faller väl alt nytt för mångum sålsamt
Och svårt at föra till sitt rätta ändamål;
Dock öfvervinnes thet med tiden, när man tål
Och söker hv-ad som är för riket godt och hälsamt.
Rom var ej bygt uppå en dag, ej eller månad;
Men drogs en lång tid uht, förr än han blef så stor,
Så folkrik, mägtig och uthi thet stånd och flor,
At hela verlden för thes välde vardt förvånad.
Här lägs ett gille an, ett gille uthaf lärde,
Som väl ej liknas må mot slika stora ting;
Dock skulle thermed nog gå ulb och långt omkring, Ther ej en förr-man hög af âdelt blod och värde
Then lyckan, Gudi lof, vårt gille äfen timmar,
At thet en herre fått til bufud och försvar,
Som är hans majestet, kung Fredrik, landsens far, Hvars kiärlek, nit och nåd för godt kring verlden glimmar.
En heders-man och dyr, en genomdrifen herre
I alt hvad sinrikt är och nyttigt Svia land:
Ty unne honom Gud utaf sin rika hand
Långt lif med trefnad all, och riket aldrig värre!
Välkommen till oss nu, välkommen till värt gille
Uthi en lycklig stund, at thet mä taga till,
Och under eder drift, ther herren Gud så vill,
Till högsta trappan gå i lärdom, rön och snillet
Om jag, som nu väl lagt sex duzin åhr på baken,
Med så blommerat tal och värdigt, som sig bör,
Ej eder excellence i alt ett nöje giör,
Förlåt mig thet, ej nu så minnug, kry och vaken!
Imedlertid så vill jag här ett ämne gifa
I liuset fram åth them, som idugt lagt sig på
The österländska språk, at them af grund förstå,
Och samma ämne kort igenomgå och drifa.
Uthi then helga skrift så finnes ordet urim,
Ibland allena och ibland ther satt i hop
Med annat ord af vigt och ej i mindre rop,
vrMen ther emellan van, som slutes tå med thumim.
At urim är af or, enär thet sägs om Нега,
Som liusen uthaf lius och arin uthaf ar,
Kan intet tvikas om, fast roten än år qvar
I vårt och theras språk, men dels gått uth med mera.
På landet här hos oss man får än dylikt spörja,
När brudens bufud-skrud, af ächta stenar rik,
Then dagen glindrar klar, skall hon eij blifa lik,
Ej heller han; men om the dunckla, får en sörja.
En Spencers mening jag här giärna låter fara.,
I ty then strider mot Gudz klara ord och bod,
Som ej af bilder tål få söka svar och råd,
Men väl af prästens mun, ther Gud så täckes svara.
|