Kom Dædalus och se, kom Vignola och skåda, På nätthet, prål och pragt här ingen ände är, Hvad snille Välske-land i bygnad kunnat vinna, Hvad Grækland i metall har giutit skiönt och stort, Hvad fint i porcellin thet sluge China giordt, Skall man, ja mycket mer, i tina giömmor finna. För konstebaden och the speglekamrar klara, Then skiöne boke-sal, samt mycket annat fint, Hvad nöije gifva och the höge skiul och bogar, The lunder, gråttor, berg och konstefulle bus, Som lagde utvid siön bland liufligt vattenbrus Med färgat vederskien ther måla vattnes vågar. Ho hinder räkna opp the sköna pyramider Och skuggerike trän, som ständigt gröna stå, Ty må väl Zeuxis här sin pensel lägga neder, På fägnad, ro och lust at här må intet fela, Så blås och liufligt Pan i säfve-pipan sin, At locka foglar fram med sig tillika spela. När tå Apollo går med sina muser slöge Och fägnar sig utaf then rolighet vid siön, Så möter honom ther fru Venus, hvit och skiön, Bland vatten-fall och språng likt rägen-bogar höge. Sin frumor föllia åt thes guda-foster dägre, Min penna är för svag tin vällust rätt at skrifva, Så lät, o himmel blid, then klara stiernan skina Ert lof man borde och, o store Oxenstierna, Nu siunga öfverliudt; men som thet är så stort, At bela verden thet med stor förundran sport, Ty vördar man thet här i tysthet mycket gierna. I XIL Ett litet tal på rim om Urim och Thumim, tå af vår nu varande allernådigste konung, hans hög-grefliga excellence riksrådet, vardt förordnad till præses illustris vid kongl. vetenskaps societeten uthi Upsala, Olof Rudbeck sonen. början faller väl alt nytt för mångom sälsamt Rom var ej bygt uppå en dag, ej eller månad; Men drogs en lång tid uht, förr än han blef så stor, Så folkrik, mägtig och uthi thet stånd och flor, At hela verlden för thes välde vardt förvånad. All tings uprinnelse är liten uti början; Men växer mer och mer, som elden tager till När han får ämne nog och ökas som han vill, Förr ringa, qvafder ned och glömd i aske-mörjan. Här lägs ett gille an, ett gille uthaf lärde, Som väl ej liknas må mot slika stora ting; Dock skulle thermed nog gå uth och långt omkring, Ther ej en förr-man hög af ädelt blod och värde Med fit sig toge an, at thet till högsta drifa Och solklart visa, at i Norden bor och folck, Så väl som söder uth, thet utan lotz och tolck Fått hufud och förstånd at och förr obördt skrifa. Then lyckan, Gudi lof, vårt gille äfen timmar, At thet en herre fått til bufud och försvar, Som är hans majestet, kung Fredrik, landsens far, Hvars kiärlek, nit och nåd för godt kring verlden glimmar. Af nåde han och satt för gillet en, then största Gref Arved Horn, then ej i vigtigt är för bråd, Ej heller sen här i vår förr-man aldraförsta. En heders-man och dyr, en genomdrifen herre Välkommen till oss nu, välkommen till vårt gille Uthi en lycklig stund, at thet må taga till, Och under eder drift, ther herren Gud så vill, Till högsta trappan gå i lärdom, rön och snille! Om jag, som nu väl lagt sex duzin åhr på baken, Imedlertid så vill jag här ett ämne gifa I liuset fram åth them, som idugt lagt sig på The österländska språk, at them af grund förstå, Och samma ämne kort igenomgå och drifa. Dock är min bön nu först, förr än jag börjar röra Så hög och vichtig sak, then månge tvistat om, Fast ther uthi ännu ej blifit slut och dom, At alle mina skiäl oväldigt täckes höra. Uthi then helga skrift så finnes ordet urim, Med annat ord af vigt och ej i mindre rop, Om vau är ingen tvist, på svänska just thet samme, Som våra göthers au och nu vårt giängse å, För hvilket giärna och ej skrifves uthaf få, Thet ett med tyskars auch nu offtare är framme. At urim är af or, enär thet sägs om flera, Som liusen uthaf lius och arin uthaf ar, Kan intet tvikas om, fast roten än är qvar I vårt och theras språk, men dels gått uth med mera. At or och med vårt ar är ett, kan ingen neka, Ty begge märcka lius; dock värre hitta på, På Ahrons ämbetsskiöld tros begge hafa setat, Och när en fråga var af värde och af vigt, På then man tå af Gud ett vist svar giärna tigt: Af klart skien prästen ja, af matt sitt nej utletat. På landet här hos oss man får än dylikt spörja, En Spencers mening jag här giärna låter fara, I ty then strider mot Gudz klara ord och bod, Som ej af bilder tål få söka svar och råd, Men väl af prästens mun, ther Gud så täckes svara. |