Sidor som bilder
PDF
ePub

Ty gaf och Christus åth apostlarga then lära,

At intet fruckta sig för rätten, ho then var;

Ty Gud ban skulle sielf them gifa in thet svar, Som lände dem till gagu, så väl som Gud til äbra.

Min mening är, at or är ett med aur och samma,

Thet Edda tydt i krig en hielte Ainck och stor,

I bvilken något mer än elljest menskligt bor, Och then, som med sin Gud får språka fritt och glamma.

Men tham och likadan i vishet, lag och rätter,

Som andra ther utbi fast vida öfergår,

Fullkomlig utbi alt, och så Gudz lag förstår, At han the gåtor, som man då för bonom sätter,

Och andra mörcka tabl, i hvad thet måtte vara,

Som höra honom till och landets välgång rör,

Han then, som frågar, ett fullkomligt nöje giör, Och noga uthi alt vet skicka sig och svara.

Ja, Philo gifer mig i denna mening styreka

Igenom heroas kai daimonas och slikt,

Som låter urim ju och thumim mägta likt, Ty hafer jag stort skjäl at thenna satzen yrcka,

Så mycket mer som jag i skriften ej kan finna,

At ocb vid Abrons skiöld, enär som then blef giord,

Står icke en gång nämnt med aldraminsta ord, Man thessa urim tå och thumim skulle binna.

Men när, som skiölden var fulkomlig giord och färdig,

Står ther ett märcke-ord, at Gud them lägger till

Sin Ahron öfverst-präst, som dugtig, from och gill, Och efter honom en till samma beder värdig.

När Moses månde och så Josua uth-köra

At föra foleket an till ett förlofat land,

I genom Herrans bielp, med stor och mägtig hand, Så önskas urim med, thet är the hieltar stora.

Ty slutes och ther af, at när man ville fråga

I synnerhet om ting, som hörde till ett krig

Och krigs-befäl med mer, så var man ej så vig At tå till thumim gå, men sig till urim våga.

Men var thet och en sak, bvar om ransakas borde,

Som tå när Jonathan tog litet honings rof,

Si tå, så bade man blott thumim tber behof, Som väl allena nog till fyllest ther vid giorde.

Af thetta thúmim tycks och Themis vara tagen,

Som stifta skulle lag, ther effter döma rätt,

Samt hålla folcket till tbet bästa lefnadz sätt: Tv liknar thet vår dom samt döma effter lagen.

Märk väl: dom märcker och fullkomlig uppå svenska

Stor ståt, nog magt och krafft; ther af och domkraft är

At lyfta med alt tungt, för-uthan stort besvär; Här dom en körcka stor, och Thum hos nederländska.

At fälla dom uthi en sak, är saken sluta.

Thet lycktas många ord och så hos oss på dom,

Med hel och sann tå ett, jag tror thet slår ej bom; Af gudom ho ban thet med Christi mandom pruta? ;

Vid slik stor heligdom jag vågar och at nämna,

Thet uthaf tham, methom, giör mödoms-ordet vårt,

För hvilken mången stådt nog illa uth och hårdt; Men Christi moders dygd kan thet ej tyst här lämna.

[merged small][ocr errors]

Sitt främsta rum så får och urim icke mista,

Som första stafen är af theras a bece,

Then sista thumim för, tå var med them giör tre, Som syos beteckna Gud then första och then sista.

Så är och arima hos våra gamla Schyther

Så mycket sagt som ett, som börjar alla tal,

Och lika som en dörr och ingång till en sal, Fast a i urim främst är tyst och icke ryter.

Med lika Ulphila ej oklart synes leka,

När han vill märcka uth, så väl en först som sist,

Ty frumist är ju först och sist en af-tumist: Hos Marcum begge stå i rad, kan ingen neka.

At urim, bundit bop med thumim, och betyder

Tben första ättens stam och aldrasidsta gren,

Med alla millan-skott, förutban brist och men, Tycks Esdra peka på med versen som så lyder,

Dock icke ord från ord: Ej någon skall nu komma

At blifa öferst-präst af eder, förr än ban
Tbes urim thumim rätt i led så visa kan,
At inga rum ther af i anor finnas toma.

Så vardt och sedermer ej någon sådan funden,

Som kunde såsom förr them gifa rigtigt svar,

Förr äm Messias kom, som sielfa ordet var Och spiran förr uth spådd, af Davids stam oprunnen.

Här faller mig och in, at urim lär betyda

The tienste-andars bod, och thumim äfven så,

Tbem Herren skickat uth at gifa svar oppå, Ehvad then frågat som lif-kiorteln skulle pryda.

Som the Hebræers or ej tål en länge sofa,

Men tidigt stiga upp, ty thet eu morgonstund

Och gryning märcker, så vårt ar och sammalund Oss minner på vår pligt, att Gud hvar morgon lofa.

Thes uthan vill och or så mycket här betyda,

Som ora på latin, på svenska ort och ör,

Kungs-Ör med Örbyhus, och Öregrund hit bör, Samt Helsingör och fler, som äfen lika lyda.

Än märcker or ocbså ett rägn som fuchtar jorden,

På svenska är och ur med samma or ju ett

Och fins igen hos Job, och the som therpå sedt, The hålla äfen med, som targum tyder orden.

Med the Hebræers or och tolcken mägta prisar

Ett ännes lius bel blidt, mildt, nådigt, gladt och godt,

Just sådan air som vi för våra ögon fått, I eder excellence, hvars bild alt noga visar. *)

Och när man saken rätt vil täncka på och mogna,

Så tör väl urim så och thumim kiännas vid

Er excellence sielf, som uthi krig och frid,
Sig vist en hielte, nu störst bland the männer trogna.

Ty lef, gref Arved, säll, till thes ert arf får ärfa

I alla mål ert vett, upförande och skick,

Så at i beder och i välgång ej en prick Hos thet må saknas, men alt mer med dygd förvärfa!

Vare sagt!

*) Öfver bilden eller Portrait.
En quickbet, mildhet, eld, stort hielte-mod, fast sinne,
Försichtighet, förstånd, skarpsinninghet och minne

Tycks bilden bilda af; och saknas mer ej thär,
är rörsel, lif och siäl som blott af Gudi är.

XII: 10.

XIII.

Grafskrift

öfer

INGO,
hvars kropp begrofs bland många uhti Upsala,

den 14 Decemb. ábr 1718. Som hastigast fattad i anledning af Jobs 26 cap. 7 v.: Han sträkte ut nordet öfver INGO och hänger jordena på intet.

Afingo verden är, dock intet giord af INGO,

Men utbaf Gud, som kropp af ingo bafer giordt:

När nordet sträckte sig uth öfer in go fort, Af ingo månge ting sin varelse tå fingo.

Thet största undervärk af ingo ingen blifa

Är ju en lära fast, som alle lärde haft.

Men Gud, som alt förmår och INGO bafer skapt, Har giordt af ingo alt, kan alt til ingo drifa.

En annan INGO är, som ingom lif har gifit,

Then INGO är nu all, med them som INGO födt.

Ja, vår och INGOS far, ach ve, bar Öde ödt, Med INGO alle glömt, när INGO födder blifit.

Här lefde INGO så, at INGO ingom rurit

I vägen och förnär; mot bundra år ban dog.

Ja INGO ingen brydt. För INGO myckit nog! Then väg nu INGO far, som ingen af oss furit.

När INGO blifer jord, och jord till ingo vändes:

Får INGO åter lif, ocb INGOS kropp och själ

Se Gud rätt som han är. Ach, hvad för evigt väl För INGO börjas tå, men ej för INGO ändes!

« FöregåendeFortsätt »