Sidor som bilder
PDF
ePub

ringa inflytande, och ehuru han efterlemnat endast några få vitterhetsstycken, har han dock i dem visat, att han med lika lätthet behandlade det i bunden som i obunden form. Om grafskriften öfver Verelius yttrar Atterbom, att den är sinrik på ett sätt, som bar drag af verklig fägring. Han var en stor sångare, och det berättas, att han under sin vistelse i Leyden vid gudstjensterna i S:t Petri kyrka sjungit så starkt och vackert, att folket i hopar rusat in för att se och höra honom. Såsom tonkonstnär stod han särdeles högt och trakterade flera instrumenter, och såsom kompositör biträdde han Svedberg med koralerna vid utgifvandet af dennes psalmbok. Det är ock kändt, att han komponerat musiken till flera kongl. fester och till akademikansleren grefve M. G. de la Gardies begrafnings-kantat, vid hvilka tillfällen han sjelf anförde orkestern och deltog i sången; men dessa kompositioner gingo väl ock förlorade i branden 1702, åtminstone känner nu inera ingen till dem.

Den yngre Rudbeck värderades af samtida såsom en serdeles lärd, språkkunnig och vitter man och såsom en af Sveriges förnämste skalder. Hammarskiöld yttrar deremot, att han väl af sin store fader ärft samma själsriktning, samma smak för vissa kunskaper och samma djupa lärdom, men icke samma skarpa, lifliga snille, som på ett så förvånande sätt uppenbarat hela rikedomen af sin diktningsförmåga i Atlantican, och att han i sina verser förgäfves söker att med orientalisk lärdom ersätta den fullkomliga bristen af lefvande ideer. En annan konstkritiker (Palmblad) säger: Olof Rudbeck d. y. intager ock en plats i svenska vitterheteps historia. Redan fadern kunde i nödfall skrifva en bit svensk vers; sonen dref fosterlandets vitterhet i större skala, ehuru endast i tillfällighetsskrifter. Men i dessa vittra arbeten lära endast svaga spår kunna förmärkas af den i historien och filologien annars så djerfva rudbeckska fantasien.»

Originalporträtter af Olof Rudbeck far och son finnas i medicinska fakultetens i Upsala sessionsrum, d. ä:s måladt af DM. Mijtens 1696», d. y:s af Joh. Joach. Streng. Kopior deraf finnas på Vestmanlands nationssal i Upsala och uti sundhetskollegium i Stockholm. Upsala i December 1869.

P. Hanselli.

I.

(Grafskrift öfver rikshistoriografen Joh. Loccenius).

Den Edle Läraren

LOCENIO

til åminnelse och sörjande til tröst.

Ur LOCCES LAUGE har Loke LOKKAT LOGAN,
Nu Leker LOCCE med Lokes LAGA LÖGAR.

Idun till Majorna:

Mortalem fecit decerptum ab arbore malum,

Ast immortalem fecerunt aurea mala.

Skrifvit i denna
ORolige tijden!

II.

(Öfver kon. Carl XI:s förmålning).

Een Konung kom af Marken,

Trött genom svåran jacht,
Som ban har haft med Ulfven,

Biörn, Leion, vildiur stark.

Ok fan så uppå Gaarden

En Dufva skiön ok käck,
Af Karl-lijkt blod uprunnen,

I Gudligh dygder täck.

Den lyste han rät jaga,

At vinna til sin roo,
Han feck den ok fast taga,

Som var af biertat goo.

Leef begge hiertligt samman,

Til des er begge Gud
Han för til Himmelz gamman,

Såsom sin kära brud.

Skrifvit välment skyldigt af en

0! Roligh bonde
I Gamla Upsala by.

(Grafskrift öfver professor Olof Verelius).

Har

är stannar iagh, vandrings man,

Och lyster migh see hvadh här är!
Här ligger den lärde Svea man OLOF VERL,
Som hafver lefvat i Svea rike fyratusend och 15 åbr,

Och är ey åldrigare än sextijo och tre,
Yngst af all sin släkt, doch äldst,

Den minste af dem, doch störst.
Han är dödb, doch dubbelt lefvandes,

Som hafver inga barn hafft,
Och hafver doch flere än alle hans förfäder vore;
Inga arfvingar, doch flera än många tusend andra,
De han intet hafver kiändt, icke heller de honom.
Svea rikes gambla nederfalna murars grundvahl,

Hafver han begynt at å nyo leggia,
Der på mången nu sköna stenar upmurar,

At dän med tiden må färdigh blifva.
Många blinda bafver han giordt seende,

Och de som sig inbillat see,
Hafva blifvit skumögda.

Han är en ruosteen,
På hvilken hans grannar hafva stött sönder benen,

Men de långt bort boende

Hafva begynt bygga huus der på, Och effterkommande lära hafva lust at der i boo. Han är på vidt belägne orter af de fremmande kallader Den förtrefflige ok uti de gambla handlingar,

Kring hela världen vidt berömde man. Den gainbla historiens rätta svänske sannings elskaren,

Den aldrig tilfyllest berömde VERELIUS, den alle, Som här til dags hafva de svenske gamble handlingar

skrifvit, öfvergår.
Den diupsinniga VERELIUS, som hafver
Vijst andras vilfarelser om den norska

Apollinis gamla Upsala tempel.
Hans aska täcker och förglömmer nu bans ell,
Men många lära hans ell med tiden tarfva,

Och den der in under finna.
Dät vij förmå, hafver han kunnat förmå,
Men än hafva vij intet hint giöra, det han hafver giort.

Men hvad är detta före gåtor? En menniskia, o vandrings man, som intet mera besinner,

Ån det magen och skinnet tarfva,
Ok veet allenast, hvad hoos henne och hennes nästa grannar,

Hvilka tillijka med henne lefva, föreluppit är,
Hon koinmer nämre til andra iordeska creatur

Ån til Guds beläte,
Ok hafver intet längre lefvat, än så vidt hennes förstånd

hafver nådt,
Ok är försvunnin som en roos,

Den kort tidh står och hastigt affaller.
Men den, som veet hvad af äldsta tider skedt är,

Han är lijka åldrig med de tider,
Och hafver en stor gnista af Guds beläte,

Hvars förnembste egenskaper äre:

En obegripeligh vijsdom,
Som fattar hvad af evighet är skiedt och til evigheet skal skie

Ok evinnerlig til tiden varelse.
Drottningen af rika Arabien

Hon beprisar intet
Konung Salomos tienare lycksalige derföre,

At de fingo upvakta en så stor konung;
Icke heller derföre, att de fingo skåda hans tusende hustrur

ok frillor, Utvalde af alla de skiöneste i världen ; Icke heller derföre, att de fingo se det härliga tempel,

Gud den högsta till ähra af honom bygdt;
Icke heller derföre, at de fingo vistas

uti hans träffliga slott och pallatz; Icke heller derföre, at de fingo niuta af det otaliga myckla

gull och silfver,
Som var mera än stenarna på gatorna;
Icke heller derföre, att de fingo gå för honom

« FöregåendeFortsätt »