Sidor som bilder
PDF
ePub

XVI.

Samtal med döden, då den edle, välborne och med alla dygder beprydde jungfrun,

Jungfru Christina Juliana von Post, på sitt adertonde ålders år detta timliga i den eviga sällheten

förbytte den 17 Dec. 1715,
stält af det förnäma sorgehusets til all tienst

förbundne tienare

Rudbeck.

Så kan, o död, för tig ei gälla

At giltig ursächt bära fram,
Kan pārle-rägn, som ögon fälia,

Eij lösa från dit dödsle kram
Een mehr än dyr och ädel roos,
Den du vil rycka bort sin koos?

O död! Vij alle henne fijra,

Hon är en prydnat på vår ort,
All dygder henna ymoogt zijra,

Hon är ju född til något stort.
Sin ädla stam och vackra ätt
Hon sielf lärt adla väl och rätt.

Dess hela vandel bör berömmas,

Een obefläckad roos hon är,
Dess väsend kan af ingen dömmas,

Hon dygden sielf i hiertat bär,
Dess lefnadz mehr än mogoa frucht
Är fägring, dygd, förstånd och tucht.

Jag be'r, o död, ach hålt tilbaka

Och see än något närmre til!
Här tör mång annor på dig vaka

Och önska, at tu komma vill;
Mång lutand' kropp och åldrig staf
Tig sielf vil vänta vid sin graf.

Men bär är ju en unger blomma,

Den enda stam utaf sin art.
Skall hon så fort då undankomma?

Skall hennes saknad bli så snart?
Mån tu, o död, eij vördnad geer
åt den, du sielf så ädel seer?

Kan eij en ömmer frumors tårar

Tig til miskundsamhet förmå?
En herdes bierta, det tu sårar,

Skall det hos tig då intet rå ?
Ja, fränder all', en broder kär,
Mång tåre-offer för tig bär.

Een herrfar, som i främmand länder

För kong och land sin frihet såldt, I tåreflod ban tvår sin' händer

Och klagar sig för myckit tålt,
Om tu, o död, den saknad geer,
At han eij mehr sin dotter seer.

Een Jephtha feck sin dotter skåda,

När han af strijd tilbaka kom,
Fast ban i hiertat sit månd båda

Den enda dottrens hårda dom.
Men här är mehr än sorg och nöd:
Een fången far hör dottrens död.

Skal detta alt tig eij beveka,

O bårda död, till annat slut?
Jag tror du kan mig intet neka,

Din dom du ändra utan prut!
Jag vill ge lijan krantz och band,
Och glaset fult med gyllne sand.

Svar.
Ho är, som dristar sig framställa?

Hvem är, som förer sådant tal?
En dom, som himlen velat fälla,

Hvem dristar derpå giöra qval?
Hvad bimlen gör och sluta vil,
Måst menniskian bejaka til.

Du talar mig om hennes dygder,

Som lysa högt i hennes sial;
Säg mig, af bvem är hon dock bygder?

Mån tro hon blifver då eij väl,
När skaparn sielf har benne kiär
Och oförgänglig löhn beskiär?

Jo, mera säll än tusend andra,

Dem jag på jorden lemnar quar
Och än mång trötta fiät måst vandra

Och räckna många sorgedaar.
Jo, säll är hon, ja mer än säll,
Som seer så snart sin lefnads qväll.

Mån tro, at dessa sorge tider,

(Då väldet mit så obeskränckt Med mera ondt ebr verd bestrider

Och ändrar det man aldrig tänckt),
De skola kunna nöija bär
Een siäl, som endast bimmelsk är?

Den siäl jag vil til himlen flytta,

Hon är nu sielf fast mera nögd,
Ja all ebr sorg giör ingen nytta:

Hon kommer i en evig frögd,
Och där sin ängla lefnad taa'r,
Som bon på jorden börjat har,

N.

u så väl an, o död, jag tiger

Och vil eij mehr anlita tig.
När tanckan up till himlen stiger,

Så kan jag och besiona mig,

At dygden bär blir bäst belönt
Med sälla evigheten krönt.

Du ädla sial, vi må eij klaga,

At du så lyckligt byte giör,
Din dygd vill tig till himlen draga,

Där är en våning, som tig bör.
Du sälla siäl, lef evigt där,
En himlabrud tu vorden är.

Din herrfar, frumor, makar såta,

Din hvilostad de bedra så,
At de din bortgång tätt begråta

Och vitna altid bägge två,
Det du en dygdig dotter var,
Som städs för dem all vördnad bar.

Din enda bror och flera fränder,

Med gråt begiuta de din grift
Ocb ge ett låf, det afunds-tänder

Eij skada sku med alt sitt gift.
De vitna, at din krop har byst
En siäl, som utaf dygder lyst.

De vänner, som dit sällskap sakna,

De spå förut til ett fabrväl:
Uppå vår ort knapt mer lär vakna

En sådan dygdeälskand' sial.
Dit stoft, som jorden nu har giömt,
Skall evigt bli af oss berömt.

Uppå din graf til grönskand' beder

Hvar herde i vår ort ocb land
Skall strö cypres ocb uti ceder

De orden rista med sin hand:
En dygdens våning brilar här
Hvars lof-ord evigheten bär.

Sorge-Liud,

då fordom

hans kgl. majestätz
trotienare och bäradshöfdinge öfver Roslagen,

ädel och bögaktad

Herr Petrus Nobelius, efter en christelig berömligen förd vandel och i fast beständig och stadig Christi tro saligt och stilla aslidande, till sitt hvilorum beledsagades uti Upsala domkyrkio, som skedde 1707 den 1 Novembris.

Till skyldig tienst och äreminne

i hast författadt af
Olof Rudbeck, sone-son.

Jag vet, att min förlossare lefver och att han etc. Job. XIX: 25-27. Jagh faar, Herre Jesu, badan til tigh,

Mina händer och been uthsträcker; Jagh lofvar nu sachtmodelig,

ingen menniskia mig upväcker, Utan Jesus Christus, Gud faders son, Han vil uplåta sitt tempel skiön,

Föra oss til en evig glädie.

Stäm nu, Melpomene, din luta sorglikt in,
Slå bara sorgeslag på alla strängar din,
Ty grymma ödet har i svarta mullen gömt
En abrlig, redlig man, som väl och rätt har dömt.
Slå bara sorgeslag, jag säger än en gång,
Ty Atropos bar stäckt en tråd, som ej var lång.
Siung en bedröflig ton, giut uth mång sorgetår
Uthöfer detta hus, der man nu höra får
En maka klaga sig, at hon har sit försvar
Så alt för hastigt mist i dess medålders dar.

« FöregåendeFortsätt »