Sidor som bilder
PDF
ePub

XVI.

Samtal med döden,

då den edle, välborne och med alla dygder beprydde jungfrun,

Jungfru Christina Juliana von Post,

på sitt adertonde ålders år detta timliga i den eviga sällheten förbytte den 17 Dec. 1715,

stält af det förnäma sorgehusets til all tienst
förbundne tienare

Rudbeck.

Så kan, o död, för tig ei gälla

At giltig ursächt bära fram,
Kan pärle-rägn, som ögon fälia,
Eij lösa från dit dödsle kram
Een mehr än dyr och ädel roos,
Den du vil rycka bort sin koos?

O död! Vij alle henne fijra,

Hon är en prydnat på vår ort,
All dygder henna ymnogt zijra,
Hon är ju född til något stort.
Sin ädla stam och vackra ätt
Hon sielf lärt adla väl och rätt.

Dess hela vandel bör berömmas,
Een obefläckad roos hon är,
Dess väsend kan af ingen dömmas,
Hon dygden sielf i hiertat bär,
Dess lefnadz mehr än mogna frucht
Är fägring, dygd, förstånd och tucht.

Jag be'r, o död, ach hålt tilbaka
Och see än något närmre til!
Här tör mång aunor på dig vaka
Och önska, at tu komma vill;
Mång lutand' kropp och åldrig staf
Tig sielf vil vänta vid sin graf.

Men här är ju en unger blomma,
Den enda stam utaf sin art.
Skall hon så fort då undankomma?
Skall hennes saknad bli så snart?
Mån tu, o död, eij vördnad geer
Åt den, du sielf så ädel seer?

[merged small][ocr errors]

Een herrfar, som i främmand länder För kong och land sin frihet såldt,

I tåreflod han tvår sin' händer

Och klagar sig för myckit tålt,
Om tu, o död, den saknad geer,
At han eij mehr sin dotter seer.

Een Jephtha feck sin dotter skåda,
När han af strijd tilbaka kom,
Fast han i hiertat sit månd båda

Den enda dottrens hårda dom.
Men här är mehr än sorg och nöd:
Een fången far hör dottrens död.

Skal detta alt tig eij beveka,

O hårda död, till annat slut? Jag tror du kan mig intet neka, Din dom du ändra utan prut! Jag vill ge lijan krantz och band, Och glaset fult med gyllae sand.

Svar.

Ho är, som dristar sig framställa?
Hvem är, som förer sådant tal?
En dom, som himlen velat fälla,

Hvem dristar derpå giöra qval?
Hvad himlen gör och sluta vil,
Måst menniskian bejaka til.

Du talar mig om hennes dygder,
Som lysa högt i hennes siäl;

Säg mig, af hvem är hon dock bygder?
Mån tro hon blifver då eij väl,
När skaparn sielf har henne kiär
Och oförgänglig löhn beskiär?

Jo, mera säll än tusend andra,
Dem jag på jorden lemnar qvar
Och än mång trötta fiät måst vandra
Och räckna många sorgedaar.
Jo, säll är hon, ja mer än säll,
Som seer så snart sin lefnads qväll.

Mån tro, at dessa sorge tider,

(Då väldet mit så obeskränckt Med mera ondt ehr verd bestrider Och ändrar det man aldrig tänckt), De skola kunna nöija här

Een siäl, som endast himmelsk är?

Den siäl jag vil til himlen flytta,

Hon är nu sielf fast mera nögd, Ja all ehr sorg giör ingen nytta: Hon kommer i en evig frögd, Och där sin ängla lefnad taa'r, Som hon på jorden börjat har.

Nu så väl an, o död, jag tiger

Och vil eij mehr anlita tig. När tanckan up till himlen stiger, Så kan jag och besinna mig,

At dygden här blir bäst belönt
Med sälla evigheten krönt.

Du ädla siäl, vi må eij klaga,
At du så lyckligt byte giör,
Din dygd vill tig till himlen draga,
Där är en våning, som tig bör.
Du sälla siäl, lef evigt där,
En himlabrud tu vorden är.

Din herrfar, frumor, makar såta,
Din hvilostad de hedra så,
At de din bortgång tätt begråta
Och vitna altid bägge två,
Det du en dygdig dotter var,

Som städs för dem all vördnad bar.

Din enda bror och flera fränder,
Med gråt begiuta de din grift
Och ge ett låf, det afunds-tänder
Eij skada sku med alt sitt gift.
De vitna, at din krop har hyst
En siäl, som utaf dygder lyst.

De vänner, som dit sällskap sakna,
De spå förut til ett farväl:
Uppå vår ort knapt mer lär vakna
En sådan dygdeälskand' siäl.

Dit stoft, som jorden nu har giömt,
Skall evigt bli af oss berömt.

Uppå din graf til grönskand' heder
Hvar herde i vår ort och land
Skall strö cypres och uti ceder
De orden rista med sin hand:
En dygdens våning hvilar här
Hvars lof-ord evigheten bär.

Sorge-Liud,

då fordom

hans kgl. majestätz

trotienare och häradshöfdinge öfver Roslagen,

ädel och högaktad

Herr Petrus Nobelius,

efter en christelig berömligen förd vandel och i fast beständig och stadig Christi tro saligt och stilla affidande, till sitt hvilorum beledsagades uti Upsala domkyrkio, som skedde 1707 den 1 Novembris. Till skyldig tienst och äreminne

i hast författadt af

Olof Rudbeck, sone-son.

Jag vet, att min förlossare lefver och att han etc. Job. XIX: 25-27.

Jagh faar, Herre Jesu, hädan til tigh,
Mina händer och been uthsträcker;

Jagh lofvar nu sachtmodelig,

Ingen menniskia mig upväcker, Utan Jesus Christus, Gud faders son, Han vil uplåta sitt tempel skiön, Föra oss til en evig glädie.

Stäm nu, Melpomene, din luta sorglikt in,

Slå bara sorgeslag på alla strängar din,

Ty grymma ödet har i svarta mullen gömt
En ährlig, redlig man, som väl och rätt har dömt.
Slå bara sorgeslag, jag säger än en gång,

Ty Atropos har stäckt en tråd, som ej var lång.
Siung en bedröflig ton, giut uth mång sorgetår
Uthöfer detta hus, der man nu höra får
En maka klaga sig, at hon har sit försvar
Så alt för hastigt mist i dess medålders dar.

« FöregåendeFortsätt »