XVI. Samtal med döden, då den edle, välborne och med alla dygder beprydde jungfrun, Jungfru Christina Juliana von Post, på sitt adertonde ålders år detta timliga i den eviga sällheten förbytte den 17 Dec. 1715, stält af det förnäma sorgehusets til all tienst Rudbeck. Så kan, o död, för tig ei gälla At giltig ursächt bära fram, O död! Vij alle henne fijra, Hon är en prydnat på vår ort, Dess hela vandel bör berömmas, Jag be'r, o död, ach hålt tilbaka Men här är ju en unger blomma, Een herrfar, som i främmand länder För kong och land sin frihet såldt, I tåreflod han tvår sin' händer Och klagar sig för myckit tålt, Een Jephtha feck sin dotter skåda, Den enda dottrens hårda dom. Skal detta alt tig eij beveka, O hårda död, till annat slut? Jag tror du kan mig intet neka, Din dom du ändra utan prut! Jag vill ge lijan krantz och band, Och glaset fult med gyllae sand. Svar. Ho är, som dristar sig framställa? Hvem dristar derpå giöra qval? Du talar mig om hennes dygder, Säg mig, af hvem är hon dock bygder? Jo, mera säll än tusend andra, Mån tro, at dessa sorge tider, (Då väldet mit så obeskränckt Med mera ondt ehr verd bestrider Och ändrar det man aldrig tänckt), De skola kunna nöija här Een siäl, som endast himmelsk är? Den siäl jag vil til himlen flytta, Hon är nu sielf fast mera nögd, Ja all ehr sorg giör ingen nytta: Hon kommer i en evig frögd, Och där sin ängla lefnad taa'r, Som hon på jorden börjat har. Nu så väl an, o död, jag tiger Och vil eij mehr anlita tig. När tanckan up till himlen stiger, Så kan jag och besinna mig, At dygden här blir bäst belönt Du ädla siäl, vi må eij klaga, Din herrfar, frumor, makar såta, Som städs för dem all vördnad bar. Din enda bror och flera fränder, De vänner, som dit sällskap sakna, Dit stoft, som jorden nu har giömt, Uppå din graf til grönskand' heder Sorge-Liud, då fordom hans kgl. majestätz trotienare och häradshöfdinge öfver Roslagen, ädel och högaktad Herr Petrus Nobelius, efter en christelig berömligen förd vandel och i fast beständig och stadig Christi tro saligt och stilla affidande, till sitt hvilorum beledsagades uti Upsala domkyrkio, som skedde 1707 den 1 Novembris. Till skyldig tienst och äreminne i hast författadt af Olof Rudbeck, sone-son. Jag vet, att min förlossare lefver och att han etc. Job. XIX: 25-27. Jagh faar, Herre Jesu, hädan til tigh, Jagh lofvar nu sachtmodelig, Ingen menniskia mig upväcker, Utan Jesus Christus, Gud faders son, Han vil uplåta sitt tempel skiön, Föra oss til en evig glädie. Stäm nu, Melpomene, din luta sorglikt in, Slå bara sorgeslag på alla strängar din, Ty grymma ödet har i svarta mullen gömt Ty Atropos har stäckt en tråd, som ej var lång. |