Sidor som bilder
PDF
ePub

Med bittra tårar för hon denna klageröst:

Min man är borta nu, som var min enda tröst!
Hon qvider ömkelig, at hårda ödets magt
På henne alt för snart ett sorgekors har lagt.
Här komma späda barn, som föga lalla lärdt,
Dock i sin mammas tal med klagan falla tvärt:
Ah, mamma, mamma söt, hvar är vår pappa kär?
Han säges vara död; hvad, död, säg hvad det är?
Må döden är en Gud, att han så taga får
Vår söta pappa bort, män mamma intet rår?
A tigen, kära barn, I veten icke änn

Hvad dö här säija har. O Gud, min vän, min vän!
Ah, hårda, hårda död, som aldrig täncker på,
I hvad för sorg och ve en enkia måste gå!
O grymma, grymma gäst, som fångar i titt garn
En frommer fader från de små och späda barn!
O, jämmerfulla tid: den fromme hastigt far,
Den arge står emot och lefver länge qvar!
En liufer tulipan han visnar i sin vår,
En leder bolmört in på sena hösten står.
En turturdufva täck en liten ålder ser,
En fogel, van vid rof, ban vinner åhren fler.
Hur är det så förbytt? Här lägges nu på båhr
En from och stilla man, som ei hint många åhr.
Den för sitt vittra vett och dygden, som han hyst,
För den rättrådighet, som i hans ögon lyst,
Ja, för den kärleks tro, som han orygligt tedt
Mot den, med hvilken han förbunden var i ett,
För den upriktighet, han visat mot hvar man,
Och flera dygders prof, som man hos honom fan,
Här billigt hade bordt en dubbel ålder få;

Men Gud, den han var kär, har det behagat så,
At all hans älends tid, som väl var kort meu svår,
För honom vända nu uti en glädie-vår.

Så far nu väl härmed, du lefver nu hos Gud

I himla frögd och ro bland ängla-sång och liud.
Där är din segerkrantz, du redelige man,

Som med din Christo led och med din Christo van.

ERIK WENNÆSIUS.

FÖRORD.

ERIK LARSSON WENNÆSIUS föddes i Gefle 1641. Föräldrarna äro mig obekanta. Fadern uppgifves väl hafva varit kyrkokerde i Hille församling nära Gefle, men ibland pastorer i Hille under hela 1600-talet upptager ärkestiftets herdaminne ingen annan Lars, än Lars Isæus, som var pastor derstädes från 1650 till 1667. Sedan den unge Wennæsius grundlagt sina studier i Gefle trivialskola, begaf han sig till Upsala, hvarest han hufvudsakligast studerade de gamla klassiska språken, poesien och de nordiska antiqviteterna. Med ett poetiskt sinne begåfvad, var det ock naturligt, att han snart slöt sig till de vittre jemnårige ynglingar, som samtidigt med honom här inträffade, och af hvilka vi nämna Urban Hjärne, som han sedan tillegnade sina kling-dikter, bröderna Columbus, bröderna Wollimhaus, Olof Burman, Jacob Isthmenius m. fl. lång hans vistelse varit i Upsala är mig obekant, men väl studerad i antiqviteterna, blef han 1674 anstäld såsom skrifvare i antiqvitetskollegiet och 1682 befordrad till aktuarie och notarie i samma verk. I sin kraftigaste ålder afled han i Stockholm i November månad 1684. Följande sommar fördes hans liflösa lekamen af anhöriga till Gefle, der han i stadskyrkan jordfästades och nedsattes den 28 Juni 1685, vid hvilket tillfälle hans "intimaste vän“ Abr. Burman skildrade en "förnöjd lefnad" i följande sonnet:

"En af de vijse män hölt största rijkdom vara,
Ja högsta goda här, alltijd lefva förnögd
Och skiöta intet om den slipprig verldzens frögd,
Ty moot naturen är sig nöijsam eij förklara,
I hvad Gud een beskiärt; ens annars effterfara
Har arbet stoort med sig ock är till skada bögd,
Men ett nöijaktigt sinn blijr prijsat up i högd,
Ock till att lefva säll, gör du ey gull hoopspara.
XII: 11.

Huru

« FöregåendeFortsätt »