Med bittra tårar för hon denna klageröst:

Min man är borta nu, som var min enda tröst!
Hon qvider ömkelig, at hårda ödets magt

På henne alt för snart ett sorgekors har lagt.

Här komma späda barn, som föga lalla lärdt, Dock i sin mammas tal med klagan falla tvärt: Ah, mamma, mamma söt, hvar är vår pappa kär? Han säges vara död; hvad, död, säg hvad det är? Mä döden är en Gud, att han så taga får

Yår söta pappa bort, män mamma intet rår?

A tigen, kära barn, I veten icke änn

Hvad dö här säija har. О Gud, min vän, min vän! Ah, hårda, hårda död, som aldrig täncker på,

I hvad för sorg och ve en enkla måste gäl

О grymma, grymma gäst, som fångar i titt garn
En frommer fader från de små och späda barn!
O, jämmerfulla tid: den fromme hastigt far,

Den arge står emot och lefver länge qvar!

En liufer tulipan han visnar i sin vår.

En leder bolmört in på sena hösten står.

En turturdufva täck en liten ålder ser,

En fogel, van vid rof, han vinner åhren Her.

Hur är det så förbytt? Här lägges nu på bähr
En from och stilla man, som ei hint många ähr.
Den för sitt vittra vett och dygden, som han hyst,
För den rättrådighet, som i hans ögon lyst,

Ja, för den kärleks tro, som han orygligt tedt
Mot den, med hvilken han förbunden var i ett,
För den upriktighet, han visat mot hvar man,

Och Hera dygders prof, som man hos honom fan,
Här billigt hade bordt en dubbel ålder få;

Men Gud, den han var kär, har det behagat så,
At all hans älends tid, som väl var kort meu svår,
För honom vända nu uti en glädie-vär.

Så far nu väl härmed, du lefver nu hos Gud

I himla frögd och ro bland ängla-sång och liud.
Där är din segerkrantz, du redelige man,

Som med din Christo led och med din Christo van.

ERIK WENN /ESIUS

ERIK LARSSON WENNIESIUS föddes i Geile 1641. Föräldrarna äro mig obekanta. Fadern uppgifves vâl hafva. varit kyrkokerde i Hille församling nära Geile, men iblaud pastorer i Hille under hela 1600-talet upptager ärkestiftets herdamiune ingen annan Lars, än Lars Isœus, som var pastor derstädes frän 1650 till l667. Sedan den uuge Wennœsius grundlagt Sina studien' i GeHe trivialskola, begaf han sig till Upsala, hvaresL han hufvudsakligast studerade de gamla klassiska sprâkeu, poesien och de nordiska antiqviteterna. Med ett poetiskt sinne begäfvad, var det ock naturligt, att han snart slöt sig till de vittre jemnärige yuglingar, som samtidigt med liouom bär inträffade, och af hvilka vi nämna Urban Hjärne1 som han sedan tillegnade Sina kling-dikter, bröderna Columbus, bröderna Wollimhaus, Olof Burman, Jacob Isthmenius m. li. Ниш läng bans vistelse varit i Upsala är mig obekant, meu väl studerad i autiqviteterna, blef han 1674 anstäld säsom skrifvare i antiqvitetskollegiet och 1682 befordrad till aktuarie och notarie i samma verk. I sin kraftigaste âlder aHed han i Stockholm i November mânad 1684. Följande sommar f'órdes hans liflösa lekamen af anhöriga till Geile, der han i stadskyrkan jordfästades och nedsattes den ‘28 Ju~ ni 1685, vid hvilket tillfälle hans “intimaste víin“ Abr. Burman skildrade en “förnöjd lefnad“ i följande sonnet: