Eenfaldigheet ock dygd kan tig i koijan glädia, Hvaraf ock han blef känd, som ville ensligt boo. Dessa äro de torftiga uppgifter, vi kunnat samla om denne lärde och allt för tidigt bortgångne mans lefnadsöden. Hans skrifter blefvo aldrig samlade och utgifna, hvarföre flere af dem gått förlorade, såsom "Gefleborgs läns beröm" och "Svartsjukan," bvilka uppgifvas i Schefferi Svecia Literata; och då Wennæsius sjelf biträdt vid redak. tionen af denna bok och ombesörjt korrekturläsningen, kunna vi vara försäkrade om, att uppgifterna äro tillförlitliga. Hans "Etthundrade Kling-Dichter" synas vara ordnade och renskrifna till tryckning, ehuru handskriften icke är särdeles redig och läslig; men endast några tillfällighetsskrifter har han sjelf befordrat till trycket. Wennæsius uppgifves ock såsom författare till "Cupidinis och Veneris Kiärleekz-Krijgh och Friheeter ibland vnga och gambla ifrån verldenes begynnelse intill endan, skriffne och uthgiffne på Friggeborgs slott uthi Elskogs lund med Veneris och Astrildz nampn och sigiller bekräfftat. Cum privilegio Deorum tryckt i Villa Franca 1669" (40 opaginerade sidor i liten oktav); men denna uppgift är ingalunda tillförlitlig. Anförda lilla bok, utgifven för ett bröllopstillfälle, innehåller skrifter af flere författare, som på olika tijder behandlat samma ämne, och en af dem blef särskildt tryckt redan 1655. Hammarsköld yttrar, att Wennæsius varit en af Stjernhjelms obetydligaste härmare, som, utan all poetisk kallelse och talent, endast slafviskt krupit i mästarens fotspår. Det är besynnerligt, att Hammarsköld, som så högt värderade sonnetten, kunnat fälla ett så hårdt omdöme om en man, som skrifvit ett hundrade sådana; men har han icke studerat sonnetterna bättre än titeln, då han läst Klincz-Dichter i stället för Kling-Dichter och til gode Männer i stället för til gode Vänner, så förfaller hans omdöme såsom förhastadt. Upsala den 24 December 1869. P. Hanselli. Etthundrade KLING-DICHTER, dels för gode vänner, dels vid andre tilfällen effter handen skrefne aff Erico Wennæsio. Sunt bona, sunt qvædam mediocria, sunt mala plura, Taubmann. Den Edle, Högvijse och Vidtförfarne Her Urban Hierne. Förlåt'r, att jag bär fram ett fast otijdigt foster, Väl-edl' her Assesseur! Dess moders månars taal Jag här emot försökt, har jag eij säker funnit; Att föllia hopen åth, som uthaf armodz tvång, List och lättfärdighet gå gerna galen gång, Och läggia det å lön har jag eij heller kunnat. En part så älska sitt, dhe androm helt missunna Vid knutar och all hörn, som skökian, hållat falt, Skiönt man dess skröpligheet skull' vänias vid och blunda. Nu står i edert våld, som råd och macht tillhörer, Som väl skarpsynte syns, men skadan dock eij sij. Och önskar och här hoos, att jämväl edra foster, De oss en efftersyn, som ärlig älskog drifva, Här effter kunna blij. Hvij loflig kiärlekz glöd, Hoos oss för annat folk så kolnadt är och dödb, Står mig eij denne gång att klaga eller skrifva. Jag beder (om min bön ellst något boos ehr gäller) Det torde någon sän ohemult dem förgöra, Ursächta, jag så frij och framfuss här framträder, Och dröija eder tijd med tåcket tijda-spill; Mitt förråd fattigt var alt ifrån sjelfva börian, Jag vill enfaldigt vijs mig som de mina kläda, Ellst skal en lijka fult, han kläd'r sig rätt ell' illa, Der I mig tillstånd ger mitt afvel att frambära Förblifver, som I blitt till detta, mig bevågen, min herr', ehr städz redbogen. E. W. |