Eenfaldigheet ock dygd kan tig i koijan glädia,
Så ansåg Wennæs vår håftienst, pråål, titlar mång,
Stoor kräsligheet och lust för jordisk nordblyss prång,
Men sinnes redligheet hölt vara dygdens kädia,

Hvaraf ock han blef känd, som ville ensligt boo.
Den troligt tiänte all', han sofver här i roo.“

Dessa äro de torftiga uppgifter, vi kunnat samla om denne lärde och allt för tidigt bortgångne mans lefnadsöden. Hans skrifter blefvo aldrig samlade och utgifna, hvarföre flere af dem gått förlorade, såsom "Gefleborgs läns beröm" och "Svartsjukan," bvilka uppgifvas i Schefferi Svecia Literata; och då Wennæsius sjelf biträdt vid redak. tionen af denna bok och ombesörjt korrekturläsningen, kunna vi vara försäkrade om, att uppgifterna äro tillförlitliga. Hans "Etthundrade Kling-Dichter" synas vara ordnade och renskrifna till tryckning, ehuru handskriften icke är särdeles redig och läslig; men endast några tillfällighetsskrifter har han sjelf befordrat till trycket. Wennæsius uppgifves ock såsom författare till "Cupidinis och Veneris Kiärleekz-Krijgh och Friheeter ibland vnga och gambla ifrån verldenes begynnelse intill endan, skriffne och uthgiffne på Friggeborgs slott uthi Elskogs lund med Veneris och Astrildz nampn och sigiller bekräfftat. Cum privilegio Deorum tryckt i Villa Franca 1669" (40 opaginerade sidor i liten oktav); men denna uppgift är ingalunda tillförlitlig. Anförda lilla bok, utgifven för ett bröllopstillfälle, innehåller skrifter af flere författare, som på olika tijder behandlat samma ämne, och en af dem blef särskildt tryckt redan 1655.

Hammarsköld yttrar, att Wennæsius varit en af Stjernhjelms obetydligaste härmare, som, utan all poetisk kallelse och talent, endast slafviskt krupit i mästarens fotspår. Det är besynnerligt, att Hammarsköld, som så högt värderade sonnetten, kunnat fälla ett så hårdt omdöme om en man, som skrifvit ett hundrade sådana; men har han icke studerat sonnetterna bättre än titeln, då han läst Klincz-Dichter i stället för Kling-Dichter och til gode Männer i stället för til gode Vänner, så förfaller hans omdöme såsom förhastadt.

Upsala den 24 December 1869.

P. Hanselli.

Etthundrade

KLING-DICHTER,

dels för gode vänner, dels vid andre tilfällen effter handen skrefne

aff

Erico Wennæsio.

Sunt bona, sunt qvædam mediocria, sunt mala plura,
Quæ legis; hic aliter non fit, amice, liber.

Taubmann.

Den

Edle, Högvijse och Vidtförfarne

Her Urban Hierne.

Förlåt'r, att jag bär fram ett fast otijdigt foster,

Väl-edl' her Assesseur! Dess moders månars taal
Har af Lucinas last och lättia lidit qvaal.
Den falska foster mor. Hvad läkedom och plåster

Jag här emot försökt, har jag eij säker funnit;

Att föllia hopen åth, som uthaf armodz tvång, List och lättfärdighet gå gerna galen gång, Och läggia det å lön har jag eij heller kunnat.

En part så älska sitt, dhe androm helt missunna
Det höra eller see; en part och öfver alt

Vid knutar och all hörn, som skökian, hållat falt, Skiönt man dess skröpligheet skull' vänias vid och blunda.

Nu står i edert våld, som råd och macht tillhörer,
Att säija eder dom: dem andra går förbij,

Som väl skarpsynte syns, men skadan dock eij sij.
Jag föllier hålst den väg, mig ehr anvisning förer,

Och önskar och här hoos, att jämväl edra foster,
Som prächtigt äre prydd (I doch till denne dag
Förnekt gå uth för folk) oss allom till behag
Och fromma, släppan fram, det ehr eij mycket kostar.

De oss en efftersyn, som ärlig älskog drifva,

Här effter kunna blij. Hvij loflig kiärlekz glöd, Hoos oss för annat folk så kolnadt är och dödb, Står mig eij denne gång att klaga eller skrifva.

Jag beder (om min bön ellst något boos ehr gäller)
Och andra bedia med, som sku ehr ungdoms-flam',
Poetisk lusteskog, Stratonice med full famn
Omfamna: släpper dem, förr än det blifver qväller.

Det torde någon sän ohemult dem förgöra,
Ell', af dess deijligbeet betagen, ta dem opp,
Lijk som de vore hans. Få de sitt frija lopp
Nu genast, sän skal eij sig någon mot dem röra.

Ursächta, jag så frij och framfuss här framträder,
Som bord ehr ha försyn osynlig tala till,

Och dröija eder tijd med tåcket tijda-spill;
Doch af ehr gamble gunst och godheet jag mig gläder.

Mitt förråd fattigt var alt ifrån sjelfva börian,
Och är än lijka armt; vill likväl, som I veet,
Mig och dem mig tillhör dra fram med ärlighet,
Förr än man någon flärd och falskheet med mig spörier.

Jag vill enfaldigt vijs mig som de mina kläda,
Och icke mehr påslå, än jag betala kan,
Och eij inbilla mehr, än jag i sanning fann,
Att ingen, för jag går öfv'r staten, må mig häda.

Ellst skal en lijka fult, han kläd'r sig rätt ell' illa,
Gå under dårars dom, de der ofullkomheet
Fins både boos dem sielf som andra, ens eij veet,
Och är fög' åtb, om de det gabba eller gilla.

Der I mig tillstånd ger mitt afvel att frambära
Och hopp, att det med tijd'n de lösas lyt och last
Med möjligheet undgår, så skall det utan rast
Dess första frijheetz frucht till lydna ehr förähra.

Förblifver, som I blitt till detta, mig bevågen,
Ursächtand, jag så dierf och dristig kommer fram
Med slijkt, förty det fans utletat af mitt kram!
Jag blifver der emot,

min herr',

ehr städz redbogen.

E. W.