Andelige. I. Tacksäijelse til Gudh för hielp hans uthur vatnsnöd. 23 Dec. 1663. Skrif upp til evigt minn den dagen at betänkia, Skrif upp med järnestyl, att han må blifva qvar! Märk, huru Gudh för tig haft allan sorg ospar, Att från titt moderlif tig intet ondt skull kränkia, Ell' helvitz farlighet och floder tig fördränkia! Jag vil tigh tacka, Gudh, min frälsar' och försvar, Som hafver på mig tänkt, och vast til hielpa snar. Tu, Herre, vast beredd mig lijf och lefnad skänkia, Tu hafver frälst min siäl ifrån de strijda strömmar, Uhr dödsens därflig dvalm, at jag från grafven löst Kan lefv' och lofva tig, min tillflycht och min tröst. Skrif, ty tin andes nåd, jag sådant aldrig glömmer, Skrif, jag betänkia kan hvar dag min dödligheet, Och att en ögonblick lär kosta evigheet! II. Nyåhrs-skrifft 1672. Så ha vij åter brackt det gambla åhr till ända. Förlän titt helga ord, som är vår hiertans frögd, III. Davidz klagesång öfver Jonathan. 2 Sam. I: 19 seqq. Ach, ach, de hieltars fall! Ach, Jonathan, min broder, Om tig jag sörjer mäst, tu vast mig mycket kär, I Asklon, hvad är timt! Mit hierta det förtär. Fast raskar' än en örn, mehr än som leijon stark. Af himlen dagg ell regn. Ach, ach, de hieltars fall! IV. Davidz klagegråt öfver Absalon. 2 Sam. XVIII. Ach, min son Absalon, min son, ach, tu min son! Tu så omkommen äst, från kärlek all afvänder, Bär aldrig mera löf; tin vätska i förgifft Sig vände, att ta bar mig pilten såledz stryfft. Tig, Joab, hämn'r Gudh en gång för tine lister. Ach, hade jag mått dö för dig, min Absalon! Ach, min son Absalon, min son, ach, tu min son! V. Af Davidz LI psalm, v. 12—14. Nu skapa i mig, Gudh, min Gudh som alt förmår, Som mig af intet skapt, ett renligt hjert' och sinne! Hvar vil man doch en reen i denne verlden finna? Min hela kropp är krank af syndsens slemma sår, Dem ingen bela kan från hiessan nidtil tår. Gif, Herre, mig en ny och vissan ande vinna, Och tag eij mig ifrån tin värdig' helge and! VI. Davidz ottatijondeandre psalm. Thet säger jag, som ehr til gudar här å jorden Har satt att skipa rätt, men dömen vrångan dom För gunst, verld, mutor, vän- och frändskap, rijkedom, Deraf mång fattig fäldt, mång skyldig frijat vorden, Mång usel varder stielpt, den I doch hielpa borden Den man- och faderlös och främmand til ehr kom, Den eländ' och förtryckt ohulpen vände om. Jag säger än en gång: Jag märker, I så giorden. Och mädan de sin nöd medh tårar för mig brackt I skolen alle döö och skrapas uthaf landen, VII. Zions döttrars deijlighet. Es. III: 16 seqq. Tu Zions dotter, hör, hvad vill tu här til svara? Hör med all' öron till, var icke stumm som stock: Att effter tu far fort i lättbeet och slikt pock, Ska jag titt syndestraff der moot eij heller spara. Tu har nog gånget stållt med rakan hals och baran, Med helt ohölgde bröst, med krus- och flätad lock, Med gull och örnehäng, med kläder käck och smock, Med färgadt ansichte, med skoor af kostlig vabra. Tin skoor, tin häckten, spänn, tin armband, bufvor, läder, Tin flitter, snören, bräm, tin örn- och ännespann, Desm-knapp-, ring-, kåp- och hvifvor och hvad mehr tu kan, Snör-tröij-, pung-, spegelar, högtidz- och sommarkläder Skal jag alt taga bort, gör' stank för desmolucht, Trång sack för vijdan kofft, att tu skal bära tucht. VIII. Nyåhrs-skrifft 1673. Så är och detta åhr omgånget. Gudh skee ähra Och lof til evig tijd alt för sitt helga ord, Vårt land med brist å bröd, eij därflig brand och mord. Till evigt siälegagn, titt nampn til prijs all stund! IX. Öfver den försvenskade tractat om trones kamp och seger*), tryckt i Stockholm 1678. Thet kan eij annars skee, anfächtning måst tu lijda, Så länge tu äst stadd i köttet, christna siäl, Om tu tin herre Christ vill följ' i hamn och i häl; När alsköns frästelse påkommer, icke qvijda Mn hållat för all tröst och Herrans hielp förbijda. Gudh frästar eij til ondt, han menar der med väl, Men satan, verlden och titt kött, den syndsens träl, Fastmera skadlig är, tig sökiand å sin sijda Med konst och listighet att draga och bedraga. Thet skal tu märka grant, att Gudh dem pröfvar mäst Med frästelse och ångst, som honom bäst bebaga Och sig till hans förbund och löfften hålla fäst. *) Auctore Joanne Jersin, Superintendente Ripensi. X. Tacksåijelse til Gudh för den h. Nattvarden. 19 Oct. 1679. Nu hafver tu på nytt, min Jesu kär, mig spijsat, Titt dyre sacrament, som är tin kropp och blod, |