Sidor som bilder
PDF
ePub

Andelige.

I.

Tacksäijelse til Gudh för hielp hans uthur vatnsnöd. 23 Dec. 1663.

Skrif upp til evigt minn den dagen at betänkia,

Skrif upp med järnestyl, att han må blifva qvar! Märk, huru Gudh för tig haft allan sorg ospar, Att från titt moderlif tig intet ondt skull kränkia, Ell' helvitz farlighet och floder tig fördränkia!

Jag vil tigh tacka, Gudh, min frälsar' och försvar, Som hafver på mig tänkt, och vast til hielpa snar. Tu, Herre, vast beredd mig lijf och lefnad skänkia, Tu hafver frälst min siäl ifrån de strijda strömmar, Uhr dödsens därflig dvalm, at jag från grafven löst Kan lefv' och lofva tig, min tillflycht och min tröst. Skrif, ty tin andes nåd, jag sådant aldrig glömmer, Skrif, jag betänkia kan hvar dag min dödligheet, Och att en ögonblick lär kosta evigheet!

II.

Nyåhrs-skrifft 1672.

Så ha vij åter brackt det gambla åhr till ända.
Tig vare evigt prijs, o Gudh i himmelshögd,
För godheet tin och gunst! Vij äre fullväl nögd
Af hiertans hog och acht vår ögon til tig vända.
Tu värds oss hädanåth tin nåde låta hända!

Förlän titt helga ord, som är vår hiertans frögd,
Vår siäl till tig allen må städse vara bögd!
Förlåt, vår synder snöd' oss vilja från tig bända,
Gif oss vårt dagligt bröd, gif frijd i våra dagar
Af krig blir ingen säll gif hälsans ädla skatt,
Afstyr hins ondes råd, nedtysta tadlarns tunga!
Vij slute förra åhr: ett nytt (det tu, Gudh, lagar)
I stället trädom in. O Herre, gif då att
Oss detta hända må, så sku vij tig lofsiunga!

[ocr errors]

III.

Davidz klagesång öfver Jonathan. 2 Sam. I: 19 seqq.

Ach, ach, de hieltars fall! Ach, Jonathan, min broder,

Om tig jag sörjer mäst, tu vast mig mycket kär,
Tin kärlek närmar' mig än qvinno-kärlek är.
Israels ädlaste är slagen! Kommer, skoder!
Förkunner eij i Gath, på gatorn' eij beboder

I Asklon, hvad är timt! Mit hierta det förtär.
Ach, ach, de hieltars fall! Jag lefva eij begär.
Tin boga felte eij, den nu en ann områder.
Tu Jonathan var täck och liufig, tå tu lefde,

Fast raskar' än en örn, mehr än som leijon stark.
Tin sköld afslagen är, tu ligger nu til mark.
Men tu, Gilboa berg, som deras blod utkräfde,
Osignat vare tu, på tig eij komma skall

Af himlen dagg ell regn. Ach, ach, de hieltars fall!

IV.

Davidz klagegråt öfver Absalon. 2 Sam. XVIII.

Ach, min son Absalon, min son, ach, tu min son!
Skal jag nu spörja, att tig gånget så i händer?
Ach, tu min son, min son, det skiär i mina länder,
Att tu slik affärd fått! Skull icke vara vån,
Tu måtte hemma blitt? Det är båd sorg och hån,

Tu så omkommen äst, från kärlek all afvänder,
Från dygd och ährlighet til helvetet nidsänder.
Ach, ach, olycklig stund tu skiljes så här från!
Osignad vare dy tu eek med tina qvistar,

Bär aldrig mera löf; tin vätska i förgifft Sig vände, att ta bar mig pilten såledz stryfft. Tig, Joab, hämn'r Gudh en gång för tine lister. Ach, hade jag mått dö för dig, min Absalon! Ach, min son Absalon, min son, ach, tu min son!

V.

Af Davidz LI psalm, v. 12—14.

Nu skapa i mig, Gudh, min Gudh som alt förmår,

Som mig af intet skapt, ett renligt hjert' och sinne! Hvar vil man doch en reen i denne verlden finna? Min hela kropp är krank af syndsens slemma sår, Dem ingen bela kan från hiessan nidtil tår.

Gif, Herre, mig en ny och vissan ande vinna,
Som leder mig den stijg jag kan tin fotspor hinna!
Min ungdoms synd och skuld är stor och mycket svår.
Förkasta icke mig i mina halfva dagar

Och tag eij mig ifrån tin värdig' helge and!
Tröst mig med tine hielp, tu trogne trösterman,
Emedan tu väl veet, jag bräcklig är och svager,
Och tin frijmodig and uphåll' mig i min nöd,
Så fruchtar jag eij synd, eij skam, eij evig död!

VI.

Davidz ottatijondeandre psalm.

Thet säger jag, som ehr til gudar här å jorden

Har satt att skipa rätt, men dömen vrångan dom För gunst, verld, mutor, vän- och frändskap, rijkedom, Deraf mång fattig fäldt, mång skyldig frijat vorden, Mång usel varder stielpt, den I doch hielpa borden Den man- och faderlös och främmand til ehr kom, Den eländ' och förtryckt ohulpen vände om. Jag säger än en gång: Jag märker, I så giorden.

Och mädan de sin nöd medh tårar för mig brackt
Sampt orätt, dem är skedt af ovänn- och tyrannen,
Och de gudlösas våld; så har jag derför sagt:

I skolen alle döö och skrapas uthaf landen,
Ebrt huus ehr öde blij, ehr borgar drakar boo,
Ebrt orättfångne godz eij tridie arfving roo.

VII.

Zions döttrars deijlighet. Es. III: 16 seqq.

Tu Zions dotter, hör, hvad vill tu här til svara?

Hör med all' öron till, var icke stumm som stock: Att effter tu far fort i lättbeet och slikt pock, Ska jag titt syndestraff der moot eij heller spara. Tu har nog gånget stållt med rakan hals och baran, Med helt ohölgde bröst, med krus- och flätad lock, Med gull och örnehäng, med kläder käck och smock, Med färgadt ansichte, med skoor af kostlig vabra. Tin skoor, tin häckten, spänn, tin armband, bufvor, läder, Tin flitter, snören, bräm, tin örn- och ännespann, Desm-knapp-, ring-, kåp- och hvifvor och hvad mehr tu kan, Snör-tröij-, pung-, spegelar, högtidz- och sommarkläder Skal jag alt taga bort, gör' stank för desmolucht, Trång sack för vijdan kofft, att tu skal bära tucht.

VIII.

Nyåhrs-skrifft 1673.

Så är och detta åhr omgånget. Gudh skee ähra

Och lof til evig tijd alt för sitt helga ord,
För frijd och rolighet kring om vår hela Nord,
För hälsans ädla skatt, den vij eij torf umbära
Mot hela verldens värd', dyr tijd har eij besvära

Vårt land med brist å bröd, eij därflig brand och mord.
Tin nåd har detta giordt. Vår macht å denne jord
Är intet med bevändt. Hoo vill det tro och lära?
Vij bedie tig än mehr, o högste Gudh och fader:
Gif att vår säkerhet och synd oss eij mehr skadar,
Afvär hins ondes dåd, förtag ovänners fund,
Förlän ett godt nytt åhr, ett åhr som oss framförer
Lycksalighet, endrächt, frijd, fröijd och hvad som hörer

Till evigt siälegagn, titt nampn til prijs all stund!

IX.

Öfver den försvenskade tractat om trones kamp och seger*), tryckt i Stockholm 1678.

Thet kan eij annars skee, anfächtning måst tu lijda,

Så länge tu äst stadd i köttet, christna siäl,

Om tu tin herre Christ vill följ' i hamn och i häl; När alsköns frästelse påkommer, icke qvijda Mn hållat för all tröst och Herrans hielp förbijda. Gudh frästar eij til ondt, han menar der med väl, Men satan, verlden och titt kött, den syndsens träl, Fastmera skadlig är, tig sökiand å sin sijda Med konst och listighet att draga och bedraga.

Thet skal tu märka grant, att Gudh dem pröfvar mäst Med frästelse och ångst, som honom bäst bebaga

Och sig till hans förbund och löfften hålla fäst.
Exempel och bevijs, om tu them öfverväger,
Har tu i denne book om trones kamp och seger.

*) Auctore Joanne Jersin, Superintendente Ripensi.

[ocr errors]

X.

Tacksåijelse til Gudh för den h. Nattvarden. 19 Oct. 1679.

Nu hafver tu på nytt, min Jesu kär, mig spijsat,

Titt dyre sacrament, som är tin kropp och blod,
Mig platt ovärdig skänkt i denne nattvard god,
Att jag af syndsens ook, thet mig har daglig rijsat
Och varet svårt och surt, är vorden löst och lijsat.
Jag, som i äfventyr af all min välfärd stod,
Är nu all smitto qvitt förmedelst denne flod.
Titt höge, helge nampn var' der för evigt prijsat!
Jag beder för tin död, förläna mig tin nåde,
Att jag nu framgent kan uthi tin lydno stå
Och, hvad jag har utfäst, oskrymtat hålla må,
Så skal eij satans list, eij tim- ell' evig vådhe
Mig lända til förfång. Trofaste Jesu Christ,
Hör hvad jag bedit har! Amen, thet är så vist

« FöregåendeFortsätt »