Sidor som bilder
PDF
ePub

Andelige.

I. Tacksäljelse til Gudh för blelp bans uthur vatnsnöd. 23 Dec. 1663. Skrif upp til evigt minn den dagen at betänkia, ,

Skrif upp med järnestyl, att han må blifva qvar!

Märk, buru Gudb för tig baft allan sorg ospar, Att från titt moderlif tig intet ondt skull kränkia, Ell’helvitz farlighet och floder tig fördränkia!

Jag vil tigh tacka, Gudh, min frälsar' och försvar,

Som bafver på mig tänkt, och vast til hielpa snar. Tu, Herre, vast beredd mig lijf och lefnad skänkia, Tu bafver frälst min siäl ifrån de strijda strömmar,

Ubr dödsens därflig dvalm, at jag från grafven löst

Kan lefv' och lofva tig, min tillflycbt och min tröst. Skrif, ty tin andes nåd, jag sådant aldrig glömmer,

Skrif, jag betänkia kan hvar dag min dödligheet,
Och att en ögonblick lär kosta evigheet!

II.
Nyåhrs-skrifft 1972.

Så ha vij åter brackt det gambla åhr till ända.

Tig vare evigt prijs, o Gadh i himmelshögd,

För godheet tin och gunst! Vij äre fullväl nögd Af biertans bog och acht vår ögon til tig vända. Tu värds oss hädanåth tin nåde låta hända!

Förlän titt belga ord, som är vår hiertans frögd,

Vår siäl till tig allen må städse vara bögd!
Förlåt, vår synder snöd oss vilja från tig bända,
Gif oss vårt dagligt bröd, gif frijd i våra dagar -

Af krig blir ingen säll – gif hälsans ädla skatt,
Afstyr bins ondes råd, nedtysta tadlarps tunga!
Vij slate förra åhr: ett nytt (det tu, Gudh, lagar)

I stället trädom in. 0 Herre, gif då att
Oss detta bända må, så sku vij tig lofsiunga!

III. Davidz klagesång öfver Jonatban. 2 Sam. I: 19 seqq. Ach, ach, de hieltars fall! Ach, Jonatban, min broder,

Om tig jag sörjer mäst, tu vast mig mycket kär,

Tin kärlek närmar' mig än qvinno-kärlek är. Israels ädlaste är slagen! Kommer, skoder! Förkunner eij i Gath, på gatorn' eij beboder

I Asklon, hvad är tint! Mit hierta det förtär.

Ach, ach, de hieltars fall! Jag lefva eij begär.
Tin boga felte eij, den nu en ann områder.
Tu Jonathan var täck och liuflig, tå tu lefde,

Fast raskar' än en örn, mehr än som leijon stark.

Tin sköld afslagen är, tu ligger nu til mark.
Men tu, Gilboa berg, som deras blod utkräfde,

Osignat vare tu, på tig eij komma skall
Af himlen dagg ell rego. Ach, ach, de bieltars fall!

IV.
Davidz klagegråt öfver Absalon. 2 Sam. XVIII.

Ach, min son Absalon, min son, ach, tu min son!

Skal jag nu spörja, att tig gånget så i händer?

Ach, ta min son, min son, det skiär i mina länder, Att tu slik affärd fått! Skull icke vara vån, Tu måtte hemma blitt? Det är båd sorg och hån,

Tu så omkommen äst, från kärlek all afvänder,

Från dygd och äbrlighet til belvetet nidsänder. Ach, ach, olycklig stand tu skiljes så här från! Osignad vare dy tu eek med tipa qvistar,

Bär aldrig mera löf; tin vätska i förgifft

Sig vände, att ta bar mig pilten såledz stryfft.
Tig, Joab, hämn’r Gudb en gång för tine lister.

Ach, hade jag mått dö för dig, min Absalon!
Ach, mio son Absalon, min son, ach, tu min son!

V.

Af Davidz LI psalı, v. 12–14.

Na skapa i mig, Gudh, min Gudh som alt förmår,

Som mig af intet skapt, ett renligt hjert och sinne!

Hvar vil man doch en reen i denne verlden finna? Min hela kropp är krank af syndsens slemma sår, Dem ingen bela kan från hiessan nidtil tår.

Gif, Herre, mig en ny och vissan ande vinna,

Som leder mig den stijg jag kan tin fotspor binna! Min ungdoms synd och skuld är stor och mycket svår. Förkasta icke mig i mina balfva dagar

Och tag eij mig ifrån tin värdig' belge and!

Tröst mig med tine bielp, tu trogne trösterman,
Emedan tu väl veet, jag bräcklig är och svager,

Och tip frijmodig and aphåll' mig i min nöd,
Så fruchtar jag eij synd, eij skam, eij evig död!

VI.
Davidx ottattjondeandre psalm.

Thet säger jag, som ehr til gudar här å jorden

Har satt att skipa rätt, men dömen vrångan dom

För gunst, verld, mutor, vän- och frändskap, rijkedom, Deraf mång fattig faldt, mång skyldig frijat vorden, Mång usel varder stielpt, den I doch hielpa borden

Den man- och faderlös och främmand til ebr kom,

Den eländ' och förtryckt ohulpen vände om.
Jag säger än en gång: Jag märker, I så giorden.

Ocb mädan de sin nöd medb tårar för mig brackt
Sampt orätt, dem är skedt af ovänn- och tyrannen,

Och de gudlösas våld; så har jag derför sagt:
I skolen alle döö och skrapas utbaf landen,

Ebrt huus ehr öde blij, ebr borgar drakar boo,
Ebrt orättfångne godz eij tridie arfving roo.

VII.
Zlons döttrars deljlighet. Es. III: 16 seqq.
T, Zions dotter, hör, hvad vill ta bär til svara?

Hör med all’ öron till, var icke stumm som stock:

Att effter tu far fort i lättbeet och slikt pock,
Skal jag titt syndestraff der moot eij heller spara.
Tu har nog gånget stållt med rakan hals och baran,

Med helt obölgde bröst, med krus- och flätad lock,

Med gull och örnebäng, med kläder käck och smock, Med färgadt ansichte, med skoor af kostlig vabra. Tin skoor, tin bäckten, spänn, tin armband, hufvor, läder,

Tin Ritter, snören, bräm, tin örn- och ännespann,

Desm-knapp-, ring-, kåp- och hvifvor och hvad mehr tu kan, Snör-tröij, pung-, spegelar, högtidz- och sommarkläder

Skal jag alt taga bort, gör stank för desmolucht, Trång säck för vijdan kofft, att ta skal bära tucht.

VIII.
Nyåbrs-skrifft 1673.

å är och detta åbr omgånget. Gudb skee ähra

. Och lof til evig tijd alt för sitt belga ord,

För frijd och roligbet kring om vår hela Nord, För hälsans ädla skatt, den vij eij torf umbära Mot hela verldens värd', dyr tijd bar eij besvära

Vårt land med brist å bröd, eij därfig brand och mord.

Tin nåd har detta giordt. Vår macht å denne jord Är intet med bevändt. Hoo vill det tro och lära? Vij bedie tig än mebr, o högste Gudb och fader: Gif att vår säkerhet och synd oss eij mehr skadar,

Afvär bins ondes dåd, förtag ovänners fund, Förlän ett godt nytt åbr, ett åbr som oss framförer Lycksalighet, endrächt, frijd, fröijd och hvad som hörer

Till evigt siälegagn, titt nampn til prijs all stund!

IX. Ölver den försvenskade tractat om trones kamp och seger *), tryckt i

Stockholm 1678.

Thet kan eij annars skee, anfächtning måst to lijda,

Så länge tu äst stadd i köttet, cbristna siäl,

Om tu tin berre Cbrist vill följ' i bamn och i bäl;
När alsköns frästelse påkommer, icke qvijda
Mn bållat för all tröst och Herrans hielp förbijda.

Gudb frästar eij til ondt, han menar der med väl,

Men satan, verlden och titt kött, den syodsens träl, Fastmera skadlig är, tig sökiand å sin sijda Med konst och listighet att draga och bedraga.

Thet skal tu märka grant, att Gudh dem pröfvar mäst Med frästelse och ångst, som honom bäst bebaga

Ocb sig till bans förbund och löfften bålla fäst.
Exempel och bevijs, om tu tbem öfverväger,
Har tu i denne book om trones kamp och seger.

*) Auctore Joanne Jersin, Superintendente Ripensi.

X.
Tacksäljelse ul Gudb för den h. Nattvarden, 19 Oct. 1679.

No bafver ta på nytt, min Jesu kär, mig spijsat,

Titt dyre sacrament, som är tin kropp och blod,

Mig platt ovärdig skänkt i denne nattvard god, Att jag af syndsens ook, thet mig bar daglig rijsat Och varet svårt och surt, är vorden löst och lijsat.

Jag, som i afventyr af all min välfärd stod,

Är du all smitto qvitt förmedelst denne flod. Titt böge, belge nampn var' der för evigt prijsat! Jag beder för tin död, förläna mig tin nåde,

Att jag nu framgent kan uthi tin lydno stá

Och, hvad jag har utfäst, oskrymtat bålla må,
Så skal eij satans list, eij tim- ell' evig vådbe

Mig lända til förfång. Trofaste Jesu Christ,
Hör hvad jag bedit bar! Amen, thet är så vist

« FöregåendeFortsätt »