XI.

Öfver den allmänne tacksäijelse och frögdedagen för den högtönsklige friden.

12 Decemb. 1679.

Hur vil tu, Svea land, nu Herren vedergälla

För denne frögdedag, på hvilken han tig sändt
Then gyllen-glänsand frijd, tu har så länge vänt'!
Gudh kan allena krig i bela världen fälla,
Tin rådh och kämpars kraft kan ingen ting beställa,
Ther han sin öfvermacht eij hade them förlänt.
Tu hafver med tin synd, then tu ännu eij kändt,
Ett rättvijst rijs tig redt. O, att nu kunde gälla!
O, att tu fridsens furst för frijd då tacka kunde!

Säg: Gudh, jag tackar tig, som på mig varet vred Och vijst hvad jag förtient med min missgerning ledh. Nu tacka himmelen af innerst' hiertans grunde,

Som flytt tin gräntzom frijd, fäst blommor för tin port Och har han, Svea, tig och ingom hednom giordt.

XII.

Predikningz texter. 1. Af Ps. XLVI: 9 ad fin.

Så kommer nu och seer på Herrens värk och under,
Then har på jorden här en slijk förstöring giordt,
Then orlig stilla kan i verlden, som är spordt,
Then bogen bryter af, then spetzen bräcker sönder,
Then vagnarne med eld upbränner all i grunde,
Then häst och resenär har nederlagt til jord,
Vår skepp af östan vind i hafvet bråka tordt;
Oss sän en önsklig frijd på alt hemföra kunde.
Jag säger eder till: Blir stilla, blir man stilla,
I ogudachtige, besinner, jag är Gudh;
Jag skal doch vinna prijs på jorden, jag skal drilla
De mig eij känna vill, ell' veta af min Gudh.
Med oss är Zebaoth, den store Jacobs Guden
Är vårt beskärm och skydd, den håle gee vij juden.

XIII.

II. Af Ps. XXVIII: 6 ad fin.

Nu lofvat vare Gudh i alla evigheet,

Som hörde min böns röst utaf sin himmels throne! Han är min starkhetz sköld, min klippa, frögd och crona. På honom hoppades mitt hierta; mig är tedt Hielp, tröst och salighet. Mitt bierta är beredt

Att säija honom tack, en vijsa af full thone

För honom siunga opp, som mig har täcktz förskona, Med sina englars skydd, för ondt och farligheet. Han är vår starkhetz macht, som honom rätt åkalla. Herren then starke är, som utan någon brist, Då nöden är som högst, vill hielpa sinom christ. Och vill tig ingen stund, som mera är, undfalla. Hielp, Gudh, titt fosterfolk och var tin arfdeel blijd, Föd them och uphöj them til evig, evig tijd!

XIV.

III. Af Es. XII toto.

0 Herre, tig skee tack, som varit på mig vreder!

Tin vrede har sig vändt, tu tröstar åter mig.

Sij, Gudh min hälsa är: jag har en säker stijg Och fruchtar ingen ting, Gudh mig vid handen leder. Gudh är min starkhet, psalm och hälsa. Han oss reder Af hälsobrunnen vatn att hösa gladelig.

Ty tacker Herranom, prediker utan svijg

Hans nampn, ibland alt folk hans anslag vidt utbreder, Förkunner hans namn högt! Lofsiunger, siunger Herran! Han har sig härlig tedt. Han störtar vagn och häst, igenom östanbläst,

Han bråkar hafsens skepp

Han dämpar bieltars modh. All land gifv honom ähran!
Var glad och fröijda tig, tu som i Zion boor,
Ty Israels helige han blifver när tig stoor!

XV.

Öfver then nyfödde Juda konungens Jesu Christi, Gudz och Mariæ sons 1680:de födelsedag.

Välkommen, o välkommen, tu sanne Zions konung!

Tig vare lof och ähra, som håller tro bund Och tig hijt föda låtit i en välsignad stund, All verlden, plötslig sålder i synden, til försoning! Gör nu mitt hierta redo att reda tig en boning! Ty hade tu ej kommit, o honing-söte mund, Så had' vij allesamman förlorat blitt i grund; Nu är vij frälste alle, til evigt lif och löning. Ett barn är oss här borit, Gudz ende son oss gifven, Vår frälsar', som är Christus, en herr i Davidz stad. Hvij skole vij då icke af hiertat vara glad?

Tu hafver dödsens fångar förvärfvat leigd och lifvet. Välkommen, o välkommen! Hosianna, Davids son, Välsignad han, som kommer! Hosianna i himmels thron!

XVI.

Öfver Herrens Jesu Christi död och salige afskedh, uppå dess jordefärdzdag.

Så hafver tu titt lopp, min hiertans Jesu, ändat

Och uppå korsens stam fördt til ett saligt slut
Titt återlösningzvärk. Oss bord den vägen uth,
Att döö en evig död, som vor' förbann- och skändat
För Adams faslig fall hvart ville vij väl vändat?
Tu har vår synd försoont, tig sielfvan i tribut
Utfäst för fångarne, den skadlig sädb och krut,
Med tinom dyra död alt bull'r och bång afvändat.
Så ästu ändtlig död, som doch var sielfva lifvet,
Vij genom tin afgång skull åter qvickna vid,
Och lagder uthi graf, vår synd att grafva nid.
Tig vare derför prijs, som oss det hopp och gifvet
Att tridie dag upstå! Gif oss titt griffteminn
Till tröst och salighet behåll' i stadigt sinn!

XVII.

Segersång öfver Herrens Jesu Christi frögdefulle himmelsfärd.

O segersälle hielt, o fridsens furste dyre,

Som har i denne dag til ändtlig ände bracht
Titt högst anlägne värf; med ähra och stor pracht,
Med seger och triumpf, en evigt-grönskand spijra
Till himlen åter faar, der tu skall råd' och styra
I alla evighet! Förgät då det föracht,

Den nesa, hån och spott, tu varet med belagt!
Tu får nu der emot en evig sabbath fijra.
Förlåt, vij obetänkt så moot tig handlat hafve!
Och när tu nu upfar, så mins, hvad tu har lofva:

Sänd oss tin helge and! Far dy med frijd och frögd,
Och tag det rijket in, tu med tin blod tig värfvat!
O segersälle hielt, till fadrens thron uphögd,
Tin folk och fosterfår lät icke blij fördärfvat!

XVIII.

Öfver den bootfärdige röfvaren.

Jag, som min hela tijd i synd och last tilbrackte,

Med råån och röfverij, med sargand, dråp och mord,
Ehvar jag någon fram ell åter fara spord',

Der jag i kulan låg, dem dag och natt upvackte:
Nu först och icke förr kan jag fullväl betrackta,
Att gånget är i dag som rättast med oss bord';
Och lijde vij derför, det våre tankar, ord
Och gärningar är värd: vij ha der effter trackta.
Men Herre, tu som doch alleen är god och frommer
Och utan all tin skuld oskyldig pijnter äst,
Till tig uti min nöd jag håller mig heelt fäst.
Tänk uppå mig, när tu uti titt rijke kommer!
I sanning säger jag, var der uppå full viss:
I dag tu vara skalt med mig i paradijs.

Födelse-skı ifter

XIX.

Till Samuel Hadorph. 12 April 1672.

Välkommen, litzle pilt! Förnöij först modren kära
Det kanstu med en glijs för tu har henne giordt
Besvär och varet tung! Lät fadren och ha spordt
En lijka tacksamheet! Väx til i nåd och ähra!
Som åhren taga till, så tag och strax på lära
Boklist, dygd, vijsheet, konst! När tu bar sådant tordt,
Prijs blir tin säkre lön och heder, som sig bordt,
Och tröst i kommand tijd eij kan tu mehr begära.
Häll säll, o vackra barn! Kärkommen var den stunden,
Tig lyste först sitt lius. Tilltag i styrkio, grönska!

Lef frisk och sund mång åhr, tin Gudhi til behag,
Till tinas lijs' och ro, för hvilka tu äst funnen!
Gudh gifve tig alt godt, tu måtte tig sielf önska!
I medler tijd farväl, lef mången godan dag!

XX.

Till then högborne Furstes och Herres, Herr Carl den XII, Sveriges, Göthes och Wendes Arfprintz, födelsedag d. 17 Junij 1682.

Välsignad och välkommen till Norde-landens lycka,

Tu gyllne morgonrodne, som oss tilhanda sändt Den läng' högtönskand prinzen! Oss är i dag förlänt Den af de store Karlar båd kungligt namn och tycke I vaggan ser sig värfvat. Eij ädlar' smyck- och stycke Har Svea hulde drotning Ulrika än erkändt

Sig affladt med sin konung. Han skal och blij tilspändt Med sin förfäders snille sig mandom at tilrycka.

Sän han har öfvervunnit ovännen och tyrannen

Och näpst det skalke slächtet, skal evig frögd och frijd Vår norde-pol förnya. Lijf och lycksaligheet Sku medelst himlens hyllest regnera hvar om annan. Skrif upp för kommand verlden, att ifrån denna tijd Har Carl den XII vunnit rätt prijs i Svidia heed!