Klädda i de blänkiande guld-skiöldar; Icke heller derföre, at de fingo förlusta sig af hans långstiärtade markattor Ok brokutta påfoglar, som fördes på skep från Ophir: Uthan endast derföre beprisas de lycksalige, I ty de fingo stå och höra k. Salomos stora vijsheet Hvarken genom sina många drotningar eller gull och silfver Genom sin stora vijsheet Ok var åldrigare än han född var. Mera, o vandrings man, utthydes dessa gåtor intet denna gång: Tiden lärer det andra kunnigt giöra. Men tvenne öfverlefvererade han androm i sin välmackt. När han hafver vårdat sigh om det gemena bästa. Någon tack hafver han vunnit, medan han lefde, Hålt, vandrings man, hålt! Der intet brödh är att fåå? Fåå. Sc. BOReas. XII: 2. IV. (Grafskrift öfver boktryckaren Henrik Curio.) Stanna bar, vandringsman! CURIO, CUR JO tibi nomen? Hvarför bar du CURIO namnet JO? JO var den första, som förde våra bokstäfver runorna uth Genom Rysland, Græcien, Asien, Phoenicien och in uti Egypten, Vardt där en drotning och genom desse gyllende äplen lefver hon än i dag hoos den lärde verlden. Den grekiska Hereul, doch af vårt göthiska afkomne, röfvade de gyllende äplen hädan, Men måste efter Minervæ omdöme lefverera dem hijt tilbaka. Desse gyllende äplen Blefvo genom många inbillade klokingars doch oförståndigas råd Uti kung Olof Skotkonungs tid upbrände, Genom våra nitälskande och högstberömde glorvyrdigste konungar, Såsom k. Gustav Ad., dr. Christina, k. Carl Gustav och särdeles vår glorvyrdigste, älskeligaste och oförliklige Salige konung Carl den elftes oändeliga försorg igensökt, att de måste i liuset komma, och det igenom skickeliga och lärda män. Genom k. Gustav Adolph blef först Herman inkallad, sedan Jacob Marci. Igenom dr. Christina blef Blau, Elzevir, den äldre Janssonius och så den yngre inkallade; alle ursakade sig, Men omsider kom Janssonius, som en vacker lön bekom, Ehure nu alla dessa hade det kunnat giöra utan ringaste skada, emädan de voro de rikaste män af alla bokförare. Alt hvad Janssonius bordt giöra, det giorde du, Curio, Derföre blef du så högt värderad, at sal. riksrådet Gripenbjelm, Hvars gyllende äplen om de Romares statuer du lät i liuset komma, Uti sitt bref ifrån Götheborg, uti kung Carl Gustafs tid, skrifver till mig, Att der Upsala academia skulle nånsin komma i flor, Att des lärda flitiga mäns gyllende äplen skulle, Sverige till heder och tienst och ungdomen till nytto, utkomma, Så funno ban ther till ingen tienligare och villigare än Curio. Detta bevitnar Scheffer i sitt företal till Theophrasti characteres, Att tu, Curio, var född och skapad till en sådan tienst. Mot din vilia blef du omsider till tin största skada dertill öfvertald. Men var nögd med det, Att du var den första, kan skie ock den sidsta, Som hafver giordt det, den lagkloke blef befallt, Såldt allt thet tu egde, och tient din nästa der med. Hvad ähra skulle Jac. Marci, Elzevir, Blau och Jansson vunnit, Om de ditt arbete på sig tagit, Ty de hafva kunnat alt det giöra utan ringaste saknad, offerkistan; Tu bafver inga barn efter tig, Och likväl eger du öfver fyratijo och femtijo barn. Jag vil intet skiämmas i detta mål att räkna mig för din son, Ty jag hafver efterfölgt dig i detta stycket. Gud den högste hafver välsignadt mig med otta barn, Men inga varit mig så kåstsamma, som de barnen jag aflat, hvilka äro af tine barns art. Tu hafver intet tient academien till godo; Ty när hon är siuk, så behöfver hon inga andra läkiarer, än murmästare, smeder, timbermän och snickare; Men tu hafver tient lärde män, flitige män, arbetsamme män, Som hafva med ifver velat låta komma dess gyllende äplen vårt kiäre fädernesland till visst beröm och tienst. Tu hafver och tient ungdomen till nytto, intet deras maga, Hvilken kan sin förnöjelse få hos en god kock, kiellare och koffe hus; Utan deras sinne med nyttiga och lärda mäns böckers i liuset utkommande. Och var förnögd, fast mången intet vet det æstimera, Så lärer det vara kanskie någon, Som intet längre kommen är, än emillan askegrafven och ugnen, och sådana, som litet ditt arbete förstå. Till them må man säya: Ne sutor ultra crepidam! Du hafver dock deras omdöme, som förstånd hafver om ditt embete, Och många lärda mäns stora beröm, som det rätt vetta värdera. Att tig, min goda Curio, med sådant beröm ihogkomma, Brunneri och Verelii, och sedan hela consistorii vägnar, när den sednare delen af Atlantica blef tryckt, Men det är altsammans tusende famnar ner i jorden gräfvit. Ty jag kom ihog ett språk, som vår rätta lärare oss lärdt: Älsker edra ovänner, och giörer them godt som eder hata. När jag thetta språket igenfan, sade jag strax till en höglärd man, och bad honom låna mig en commentarium här öfver; han sände mig ett häst-lass med böcker, men jag sände honom dem tilbaka, och bad han ville förskaffa mig lefvande commentarios, som kunde rätt vijsa förståndet, men han viste ingen mig i hastighet förskaffa. |