XXXI. Anders Larsson Arndt, Cammarskrifvare på Stockholms slott, och Jungf. Agneta Peters-dotter. 24 Junij 1680. Det blifvit minnes fördt, att Arndten denne dagen Med jungfru Agneta uppå sitt ächtaband Gudh, tu som deras sinn nu hafver sammanfäst, XXXII. Petrus Berginan och Jungf. Elsa Carls-dotter Falck. 25 Julij 1680. Nu vill I jungfru brud, tror jag, ehrt farshuus lämna, Hvart I ehr hafven ämna, Ehr vänner och bekant' af svenner och af möör Allsammans biu farväl. Der Thyrsis effterspör, Ser han ehr häll'r eij meer. Hvad uptog I ha fått, vill I och icke nämna. Bort uppå frijerij? Det kommer mig så för, Och skönt så veeter til, mig det ej klacka bör. En part lijkväl häraf kund rätt i tu väl rämoa. Naturen tohl eij tvång. Vij är eij sinnlös stenar. Ondt är att blij allen, och läng' ogiffter gå Är äfventyrligt nog. Kärleken all ting drager. Men den sig giffter bäst, som Gudh båd nätt- och dagar Beer om välsignelse. I dy och resa må, Gudb gif der lycka till! Farn väl! Jag alt väl menar. XXXIII Erik Aurivillius, J. U. Licent. och Prof. i Upsala, och Jungf. Anna Loccenia. 11 Januarij 1681. Godt åbr, her Aurivill! åhr, her Aurivill! Jag hör, I på ny-åhret I baa Locceni lag och läxor flitigt läst, Ehr' böcker öfversee, att I af hvarjom man XXXIV. Johan Georg Elerdt, Boktryckiare i Stockholm, och Hust. Märta Nilsdotter. 30 April 1682. I ha nu bint förbij ehr' kalla vinternätter; En liuflig våhredag, her Elerdt, träder in, Som lindra kan den sorg, förr mattat har ehr kinn. Som sol'n å himlens hvalf upstiger bätt- och bätter, Upgår och i ebrt buus den sool, ehrt hierta lätter, Och botar de besvär, som bryllat edert sinn I eder enklingz åhr. Hon lär och läggia vinn, I såsom fordomdags skal blifva nyt- och nätter. Jag frögdas dy med ehr af ett uprichtigt sinne, Att Gudh, som sådant sedt sig lända til behag, Har det och i ehr hogh inskutit denne dag. Han gif och ehr deraf all frögd och fägnad finna Och sidst hvad han tilsagt sin återlösta brud! Ehr önskar jag eij mehr hvad felar, fylle Gudh! XXXV. Johan Isaksson, Handelsman i Stockholm, och Jungf. Catharina Johans-dotter i Gefle. 2 Maij 1682. Säll är den, som Herren fruchtar och uppå hans vägar vandrar! Tu skalt af tin händers arbet tig ernähra. Väl är tig, Hustrun som ett fruchtsamt vijnträ i titt huus utvidge sig! Tin barn som oliveqvistar kring titt bord stå hvar om andra. Sij, så varder den välsignat ingen torf i detta klandra Som af hiertat fruchtar Herren. Herren skall och visserlig Tig välsigna uthaf Zion, att tu tröst och gladelig Skal Jerusalems välmågo see tin lifzdaar oförandrat; Tu skalt och få barnebarnen skoda til tre- fyra leder, Ja, sän tu tu af lefvand mätter biuder verlden fara väl, Den ovansklig frijd- och frögden öfver vår Gudz Israel. Med slijk önskan ehr til heder, hugn- och hyggia jag framträder: Himmlen signe brudgum, bruden och det goda gästbodzlag! Sådant föres opp till blifvand minne af ehr bröllopzdag. XXXVI. Herr Lars Fernæus, Conrector i Stockholms storschola, och Jungfru Christina Schalina i Söderelf i Helsingland. 27 Junij 1682. Lycka då, her Lars, på resan till heel-signad resars lande, Edert edle fosterställe, den utvaldast herdemark, Der Diana ibland däldren funnet fägste jägepark, Der de skönste råår och hinder oss all tider stått tilhanda, Dem jag och för alla andra sökt med loflig kärlekz vanda, Skönt mig här tills hårde skäpnan varet vidrig och för stark. Eder, som tilredz ehr lagat lofva öfver denne Qvark, Önskar jag jämn vind och väder till den helg- och signad stranda. I lär medelst himmlens vårdnad vinna den ehrt hierta gläder, Den med tucht och ähra zijrat Gudh och mennskiom pröfvas täck, Den som ehr i nöd och gamman lofvat vara hull och trogen, Emot vänner och förvanter vänlig, from och redebogen. När I tåcken hustru finner, säg, om I eij då är käck? Lycka, lycka til godt giffte! Mera jag i qväll eij qväder. XXXVII. Jacob Honnen, Handelsman i Stockholm, och 9 Januarij 1683. i Gefle. Nu har I med gambla åhret gamble ensligheten ändat, Den ehr hy och sinn och kraffter mång anstöter hafver giordt, Och för dy till födslolandet reder ehr att resa bort, Der I, her brudgumme Honnen himlen här til lycka sände! Nyen maka, mod och lefnad, som ehr ängslan kan afbända Bland ehr vänn'r och vårdnad finna, för I sådant våga tordt, Bijder bruden, som ellst varet rask å benen som en hiort, Känd af dygd och sedigt sinne, vill ehr följa, hvart I vända. Hvad kan jag då annat göra, än ehr önska mycken lycka Och välsignelse på resan, till ny maka, som nytt åhr, I all loflig hand- och vandel, uti källar', kiök och lår; Men med frögd och fägnad vijsa, at I träffat bar det smycke, Som ehrt hierta bäst befaller. Blifver nu min gode tolk Och min tienst och hälsning mäler ann hos edert gästbodzfolk! Till gode v inner. XXXVIII. Till Erik Simsten, Fiscal i kongl. Bergscollegio. 12 April 1677. Så är då lijkväl spordt, hvad som vår önskan vunnet Och ändtlig kommet fram det man har länge vänt, Men ej förtiänt som I, fast de gått kiön och spänt. I ha så togligt reest. Och, som det tyckes mäg, Hon sielfver vittna kan: Här är min mor och far. XXXIX. Till Jonam Rugman Islandum, Collegii Antiquit. Adjunctum. Junij 1678. Det är, her Rugman, sant, hvad I sidst månde skrifva, Och är eij undra på, ty verlden är nu vrång Och lyckan är och leed, den tryckte hård och trång, Den lycklig eij städz blijd. Skull jag med henne kifva, Sad' jag, hon alt för ett förträtlig måtte blifva, Hon giorde väl ell' ondt.*) För äfventyrlig gång *) Sen. Medea, III: 2. XL. Till Helsingflickornas minne, på Herr Olof Kamitz bröllopzdag in Junio 1678 öfversändt. All' hurtig' jungfrurs skål i signade landz bygden, Den jag städz hållet af mer'n andra orter mång För tro- och stadigheet jag talar uthan tvång Hvarst än behållen är den gamble svenske dygden, Som härtills okränkt blitt af galne franske blygden, Som lastat har vårt land med därflig pracht och prång. Tu Helsingland dy bör hugkommas i min sång, För tina fickors skull, som mången gång mig bygde. Ehr skål med tre på rad jag än til minnes teknar: Gudh gifve ehr god natt, så många som I är, Som ett uprichtigt sinn försvaren fiär och när. Min dristighet jag här grannskapet mäst tilräknar. Nu låten see, att I ehrt gästbodzfolk så ansen, Een utaf ebr härnäst får bära brudekransen, |