XLI. Till Christian Poppelman, vid sitt afsked från Upsala in Aug. 1678. Så rees i Herrans nampn! Gudh gif tig mycken lycka Och frijd, her Poppelman, min hiertans vän och fränd! Och som tu gitter bäst, så gör tig nu bekänd Utaf titt fosterland! Nu får tu, som mig tycker, Hvad tu i läkdoms konst af her Galeni stycker Inhämtat, sättia fort, till tina egna sänd, Dijt tu tig hällre seer än annorstädes länd, Och så eij ringa ting tin käre vårdnad smycker. Nu rees i Herrans nampn! Du kommer allesamman Välkommen, de sku tig mottaa med frögd och gamman. Vår gamble vänskapz tro ändå full säker står, Skönt orten oss mehr här ifrån hvar annan står. Så far då ändtlig väl! Lyck', lycka uppå resan! Och hälsa allihop! XLII. Till Ellas Brenner. In Septemb. 1678. Jag är, her Brenner, och med ebr i samma sinne, Att frijheet hon är bäst. Den som en annars träl Erkänna alt för godt, det vare villt ell' väl, Från ehr slijkt träldoms ook. Det torde en sur åhl XLIII. Till Madame Elisabeth Dalina. 12 Octob. 1678.' Hvad skal jag annat nu, högt dygdiga matrona, Och rätt frijmodighet nu ottond gång å rad Ha brackt til önskligt slut, hemkommen til ehr stad. Af mennsklig kropp och siäl förkofrat edert huus. Ehrt smycke XLIV. Till Johan Rödbecks disputation öfver Charondas' sjette lag (om krig), hållen i Upsala d. 26 Octob. 1678. O, gyllne frijd! Men ach, man får eij längre vara I frijd, än grannarn' vill, hälst denne därflig tijd, När tvedrächt, missförstånd, försåt, när örlig, strijd Hörs hvart man vänder sig. Hvart man vil fijk- och fara, Är en eij säker nog för fiendens ränk och snara. Eij endst för fienden, den tig i ögon blijd, From, helig, englareen, erbiuder vänskap, frijd, Af honom har tu feigd och oro mäst befara. Hur en skal föra krijg, sin orden rätt anställa, Hvad straff den undergåå, sin leder bryter opp, Tar flycht, i oträngd mål bortrymmer från sin tropp, Har nu vår Rödebeck här velat sin dom fälla Uthaf Karondas lag. Men tu, o himmelsk faar, Förläna roligheet och frijd i våra daar! XLV. Till Jonas Kiernander, sedan Rector scholæ i Norköping, på hans namnsdag d. 12 Novemb. 1678. Nu blef jag ändtlig vars, att i min skrifcalender Har Jonas denne dag, som är i dag, sig valdt. Jag genast gick til torgz, at huxa hvad var falt; Men som olyckan var, kom jag med tomma händer, Och dy här inga band ell gåfvor öfversänder. I är der bäggsborg om. I veet at sådant alt, Som gifves mer af skryt än utaf godt enfaldt Upsåt, det offta sig i vind och väder vänder. I veet väl verldsens vijs, I veet och hvad I veten. Vij sky, allmäst vij kan, att billa oss mehr in, Än vij i sanning är. Vij lyse bäst vårt sinn, Då vij förachtat blij af blinda lycksällheten. Till minne af ehr dag uptagen för ett stycke Af band en gammal book*), nu färdig blir af trycke. *) Schefferi de antiquis regni Sueciæ insignibus. XLVI. Till Niclas Grijs. 20 Novemb. 1678. Hvad säger tu dertill? Hvad skal man ändtlig göra? - De måste, som tu seer, som svijnet med sitt tryn Än lefva, Gudi lof, Mirtillo och bans bror***), *) Lars Johanson, som sig nämnde Lucidor den olycklige. XLVII. Till Niclas Grijs, på hans namnsdag d. 6 Decemb. 1678. Den gamble vänskapz knut, vij samman hafve knutit, Den tro-uprichtighet, vij plägat fordomdag, Eij fordrar nye strek, recesser eller lag, Att åter göra fast, hvad medlertijd var brutit, Som ellst gemenligt går. Här i är intet trutit: Här har eij missförstånd, skärmytzler, lag ell slag Emellan gått, eij hördtz af någon parten klag. Hvad en gång slutit blef, är framgent richtigt nutit. Vij frögdom oss deraf och önskom, att hvar een Her Raus- och lyckans bror tör innan liten stund Väl säija om mon frer: jag geren tusend dieflar, Jag med det fadderskap eij krusar mehr ell gråflar Vill, som vij, vara eens. Men Grijsen var ej seen. Det är tin dag i dag. Drick om af hiertans grund! XLVIII. Till Herr Olaus Rudbeck, Med. och Anat. Prof. i Upsala. 14 Februarij 1679. Så faren lijkväl fort, her Rudbeck, och framdrager, Hvad I af uhrminns häfd har margan tima sökt! Deraf i annor land är reda kommet rykt, Hvad I om Svidia ödh utmärkt af forna sagor. I veten väl föruth det Momus eij behagar, Som lijder ingens lof, men vill sielf rosas högt, Skönt han sielf intet kan, mer'n andras skimpf förökt. Af Schyteland I lell ehrt rätta loford tager. Far, faren I man fort de skatter from att raka, Men ställ ehr dof och blind, lijk dem som högagull XLIX. Till Christian Poppelman. 18 Februarij 1679. Här är nu kort och godt, som 1 begärat bafva, Her brudgum, sidst I skref. I dy til goda taa, Eij om den uthan den bär läggia fram en rad, L. Till Andr. Wollimhaus, om Didos Tragœdiæ publication. 26 Maij 1679. Nu kan, ber Wollimhaus, vårt sinnebild, fru Dido, Snart vara sömnemätt. Är öfver niond åhr Hon legat uppå prof, som skalden*) och påstår, Att uthan längre tvijk framgee, det som båd eder *) Hor. de arte poëtica, v. 388. |