Sidor som bilder
PDF
ePub

XLI. Till Christian Poppelman, vid sitt afsked från Upsala in Aug. 1678. Si rees i Herrans nampn! Gudh gif tig mycken lycka

Och frijd, her Poppelman, min biertans vän och fränd!

Och som tu gitter bäst, så gör tig nu bekänd Utaf titt fosterland! Nu får tu, som mig tycker, Hvad tu i läkdoms konst af ber Galeni stycker

Inhämtat, sättia fort, till tina egna sänd,

Dijt tu tig hällre seer än annorstädes länd, Och så eij ringa ting tin käre vårdpad smycker. Nu rees i Herrans pampal Du kommer allesamman Välkommen, de sku tig mottaa med frögd och gamman.

Vår gamble vänskapz tro ändå full säker står,

Skönt orten oss mebr bär ifrån hvar annan står. Så far då ändtlig väl! Lyck’, lycka uppå resan! Och hälsa allihop! –

XLII.

Till Elfas Brenner. In Septemb. 1678.
Jag är, her Brenner, och med ebr i samma sinne,

Att frijbeet hon är bäst. Den som en annars träl

Vill all sin dagar blij, han rår eij om sin sial Och är eij halfver man, ban vare uth- ell’inne. I berrens tyrannij måst han sin sällheet finna,

Erkänna alt för godt, det vare villt ell’ väl,

Och skatta för en nåd det honom biertlig qväl. Hvad vill en lijflös kropp (som han då är) begynna? I ha det rätt betänkt och dy i tijd afslaget

Från ehr slijkt träldoms ook. Det torde en sur åhl

Der lättlig hängia vid. I hvarken Per ell Pål
Nu ansen i det fall, ebr frijbeet bar behagat.

Jag skattar elr mehr säll af detta träldoms band,
Hvar I ebr bundet sielf med egen villig band.

XLIII.
Till Madame Elisabeth Dalina. 12 Octob. 1678.'

Hvad skal jag annat nu, högt dygdiga matrona,

Än säija himmlen tack och biertlig vara glad,

Min medfrögd slutand in i detta korta qvad. Alldenstand I eij haa ebr kunn- ell’velat skona För denna farlig fart, den I och genom trona

Och rätt frijmodighet nu ottond gång å rad

Ha brackt til önskligt slut, bemkommen til ehr stad. Eij vanskligt godz förvärff, eij perlor, gyllen crona I ba för vågat lijf och blod: med lefvand stycke

Af mennsklig kropp och siäl förkofrat edert huus.

Det är ehr resas frucht, det är det nya lius, För det den bleke höst sidst qväfde uth.

Ebrt smycke Det blir ebr andre Karl. Gudb gif'n växa opp I nåd för Gudb och man, så fylles upp vårt bopp!

XLIV. Till Johan Rödbecks disputation öfver Charondas’ sjette lag (om krig),

hållen i Upsala d. 26 Octob. 1678.

0, gyllne frijdi Men ach, man får eij längre vara

I frijd, än grannarn' vill, bälst denne därflig tijd,

När tvedrächt, missförstånd, försåt, när örlig, strijd Hörs hvart man vänder sig. Hvart man vil fijk- och fara, Är en eij säker nog för fiendens ränk och snara.

Eij endst för fienden, den tig i ögon blijd,

From, helig, englareen, erbiuder vänskap, frijd,
Af honom bar tu feigd och oro mäst befara.
Hur en skal föra krijg, sin orden rätt anställa,

Hvad straff den undergåå, sin leder bryter opp,

Tar flycht, i oträngd mål bortrymmer från sin tropp, Har nu vår Rödebeck bär velat sin dom fälla

Uthaf Karondas lag. Men tu, o bimmelsk faar,
Förläna roligbeet och frijd i våra daar!

XLV. Till Jonas Kiernander, sedan Rector scholæ i Norköping, på hans

namnsdag d. 12 Novemb. 1678. Nu blef jag åndtlig vars, att i min skrifcalender

Har Jonas denne dag, som är i dag, sig valdt.

Jag genast gick til torgz, at buxa hvad var falt; Men som olyckan var, kom jag med tomma händer, Och dy bär inga band ell gåfvor öfversänder.

I är der bäggsborg om. I veet at sådant alt,

Som gifves mer af skryt än utaf godt enfaldt
Upsåt, det offta sig i vind och väder vänder.
I veet väl verldsens vijs, I veet och hvad I veten.

Vij sky, allmäst vij kan, att billa oss mehr in,

Än vij i sanning är. Vij lyse bäst vårt sinn,
Då vij förachtat blij af blinda lycksällheten. -

Till minne af ehr dag uptagen för ett stycke
Af band en gammal book*), na färdig blir af trycke.

*) Schefferi de antiquis regni Sueciæ insignibus.

[ocr errors]

XLVI.

Till Niclas Grijs. 20 Novemb. 1678.
Hvad säger tu dertill? Hvad skal man ändtlig göra?

De måste, som tu seer, som svijnet med sitt tryn
Altsammans böka opp,

hvad nederst är i dya,
Det får ey orördt blij, de måste röra, föra
Och, om de kund', i grund vår Tityrus förstöra.

Olyckaos lycklige *), bär senast var i byn,

Var med sin skaldekonst dem ey nog eftersyn. Stellaps de Casside**) tord sielf ey slijkt få böra.

Vij siunge bäst vij kupn' och på vår pipor små

Opblåse för vår biord, omkring i bergen går. Vij spele för oss sielf. Den sådant ey behagar, Han stoppe öron till, ell’höre kärngesagor.

Än lefva, Gudi lof, Mirtillo och bans bror ***), [Som qvädaj herdars prijs. Vår växt alt väder gror. *) Lars Johanson, som sig nämnde Lucidor den olycklige. **) Stjernhjelm.

***) Sam. och Joh. Columbus.

XLVII.
Till Niclas Grijs, på hans namnsdag d. 6 Decemb. 1678.

Den gamble vänskapz knut, vij samman hafve knutit,

Den tro-uprichtighet, vij plägat fordomdag,

Eij fordrar nye strek, recesser eller lag,
Att åter göra fast, hvad medlertijd var brutit,
Som ellst gemenligt går. Här i är intet trutit:

Här bar eij missförstånd, skärmytzler, lag ell slag

Emellan gått, eij hördtz af någon parten klag. Hvad en gång slutit blef, är framgent richtigt nutit.

Vij frögdom oss deraf och önskom, att hvar een

Her Raus- och lyckans bror tör inpan liten stund
Väl säija om mon frer: jag geren tusend diefar,
Jag med det fadderskap eij krusar mehr ell gráflar

Vill, som vij, vara eens. Men Grijsen var ej seen.
Det är tin dag i dag. Drick om af biertans grund!

XLVIII. Till Herr Olaus Rudbeck, Med. och Anat. Prof. i Upsala. 14 Fe

bruarij 1679.

Så faren lijkväl fort, her Rudbeck, och framdrager,

Hvad I af ubrminns häfd har margan tima sökt!

Deraf i annor land är reda kommet rykt, Hvad I om Svidia ödb utmärkt af forna sagor. I veten väl föruth det Momus eij behagar,

Som lijder ingens lof, men vill sielf rosas bögt,

Skönt ban sielf intet kan, mer'n andras skimpf förökt. Af Schyteland I lell ehrt rätta loford tager. Far, faren I man fort de skatter from att raka,

Men ställ ebr dõf och blind, lijk dem som högagall

Plä letal I sän få ebr båfvor alla full,
Skönt I i medler tijd blij brydd af orm och drakar.

Ebr skal tilkommand verld frambära evig tack.
Lät afund och ovänn, det snöda pack, sitt snack!

XLIX.
Till Christian Poppelman. 18 Februarij 1679.
Här är nu kort och godt, som I begārat bafva,

Her brudgum, sidst I skref. I dy til goda taa,

Om alt med önskan ebr eij öfverens skull draa,
Och jag i hastighet ett fiät ell tu bar snafva!
Jag had' i sinnet bafft att något bögre trafva,

Eij om den uthan den bär läggia fram en rad,

Ell vidar' fara fort med det jag förre had'
Skönt sanning blir eij börd af sannesägner stafya.
Men någon galen kopp har kunnat det förtyda
Långt annars än jag tänkt, och oss så bägge bryda.

Uptaan min villighet för godt, min käre fränd,
Och hälsen eder brud, samt andra som tör fråga,
Hrad denne är för en, som sig eij nämna vågat,

Ocb dricker så min skåll

[ocr errors]

L.

[ocr errors]

Till Andr. Wollimhaus, om Didos Tragoediæ publication. 26 Maij 1679. enheng man sesh ne

& shortsit My N.

kan, ber Wollimhaus, vårt sinnebild, fru Dido, Snart vara sömnemätt. Är öfver niond åbr

Hon legat appå prof, som skalden *) och påstår, Har sig så kunnat vänd' å een och andra sijda ! Och tyckz en hielplig band, som henn' uprees, förbijda,

Att den, som förr eij sedt dess dröflig dödebår,

Väl som dess välgångzdag (der effter man fast trår) Sig tå förundra må, väl som deröfver qvijda. label Jag säijer intet mehr, men lägger ned min fiäder.

Det är, jag skulle sagt, altsammans som sig bör iM 7. Til pricka förr utfördt. Allenast ehr tilhör Ford Att athan längre tvijk framgee, det som båd eder.

Til prijs och oss all god förnöijels' lända lär.
Att det i ljuset gifz, är endast vårt begär.

(1853 TV Drama & *) Hor. de arte poëtica, v. 388.

33 Essence

[graphic]
« FöregåendeFortsätt »