Sidor som bilder
PDF
ePub

LI. Till Jonas Klernander, på hans namnsdag d. 12 Novemb. 1679. I

dag är åbr och dag, man ännu intet märkte, Fast mindre vijstes tre af det utlofvat blef.

I torf eij andra på, man tber ett lofve bref Med egen band, sigill och månge vittnen märkte, Med två-tre dubbel eed till mera visso stärkte,

Utöffr gyline berg, se slike underslef.

Ty tijdn, politisk stark, och slijkt dem ändtlig dref Att läggia hand i mund, ehur det sved och värkte. Det är väl klagan värdt, att vij på morgondagen

Vårt hela facit slå. Beställom häll’r i dag:

I dag, som är vår dag vår morgon kan blij svag, Hör oss ännu eij till — så blijr man eij bedragen.

Goebeli Methodus blijr denna gång intress
På förre capital. I baa derpå adress.

LII. Till Jungf. Margreta Mårtensdotter Brunner, på dess nampnsdag d.

13 Julij 1679.

Nu förer solen fram den dagen, jag til minnes

För 14 daar utmärkt. Jag skodarn här belt skär,

Af intet moln befläckt, mig angenäm och kär För Margaretas namn, ett ärligt namn, som qvinnesPersoner altijd prydt, ty det betyda finnes

En edel perlesteen, den jungfrun rättlig bär

Uthi sin ehrekrantz. Men jag omsider seer Mig nu eij hafva band, hvarmed I kunnen bionas. Band är spart bräckt och fläckt. Jag mycket mera lofvar

Den dygd, som edelnampn förnämst mig tyder uth,

Och flere dygder med, som göra helt beslut
Utaf en dygdig dam. Apläggiom rätt de gåfvor,

Som anden (eij vårt kött) bar värkat, som oss bör,
Så öpnas med Guds macht oss salighetens dör!

LIII. Till Herr Lars Ferner, Vice Pastor i S. Catharina i Stockholm, på

hans pampasdag d. 10 Aug. 1679.

Jag finner mig i skuld hos eder för två dagar:

Den ene är förbij, den andre är i dag.

Att den nu gäldas kan, det blifver ehr i lag,
Jag eij i skammen står, kan I, om ebr bebagar,
Utbrätta snart och väl, skönt jag eij här framdrager

Nån grönskand lagerkrantz, och band som dubbel slag
Om armen kunde gee.

Min gåfva blef för svag:
I baa förr dubbelt band, I är och sielf ebr lager.
Gudb, han som bundet bar det bandet och försvarat

Det intil denne dag, förutan fäck och brist,
Han värdz och bädanåth det styrkia och bevara!
Och som ban ubr sin bobl ebr lager bar framkallat,

Och bland dess edla trän sielf plantat denne qvist,
Har han sig honom och bär effter anbefallat.

LIV.
Till min bror Lars Larsson Weuns. 24 Septemb. 1680.

T, bör det veta, bror, att alla tvistigheter,

Som komma utaf arf, emellan syskon, slächt

Och mellan svågerskap – jag vill eij med förtäckt Ord tala denne gång på fastgodz, gårdar, vretar, Lösören och dylikt, ebvad det hälst då heter,

På rådstof och på ting, ba mästa bry upväckt;

Satt en från sacrament; mång domare bortvräkt; Ha bängt tre, fyra, fem, ti', tiugu, tretti vetrar, Ja barn och barnbarns tijd, ba doch eij slättat blifvet;

Giordt advocatren rijk; utsuget mod och märg

På dem, som ärfva skull, ja brackt i samvetzvärk
Och desperation. Mins, jag bar detta skrifvet.

Jag efftergeer förr alt. Om rättgång gör nån säll,
Lät dem sin sällheet baa. Gudb oss bevare väl!

XI: 13.

LY. Till Herr Joban Columbus, Poēs. Prof. i Upsala. 15 Martij 1681. Godh unne ebr långt lijf och önsklig' bālso-dagar,

Min gode kännefaar! I ba fullväl förtient,

Att jag ebr önskar godt, som baa för mig användt
Alt bälsosamt besvär. Nu seer man solen drager
Sig bög- och bögre opp, och liufvar' lips oss lagar.

Vij hoppas, bimmler oss sin bälso-fakl och tändt,

Skönt vij en tijd ha tyckt, han något dunkel brändt. Han kommer sedan fram dess mera fix och fager. Gudh är vårt lijf och lius, ban håller oss vid banden

I död- och mörksens ångst; han är vår saligheet

Och bälsas bälleberg. Välsignad den det veet!
Han lärer sinom tijd afvända värk och våndan.

Dy gifver ehr til fridz. Vij äre alldels viss,
I sielf snart skrifva kan ett prächtigt bälse-prijs.

LVI.

Till Jonas Ersson Sudercopensis. 3 Junij 1681.

Förlåter, jag nu först emot min egen vilja

Uppå ehrt bindebref med svar mig finner in!

Ebr tack och beder bör, som vågde förste sinn.
Min dag med ebrevers från andra daar afskilja.
I haa det rätta strek påfunnet till att gilja,

Skönt I eij varse blitt gull, fägring, färgat kinn

Hos eder väna vänn, tyckz bon i stadigt minn
Hos ebr lell tagen opp, alt som en liuflig lilja.
Jag önskar fördenskull, I ebr en Jonas vijsa

Och dygdig dufvekarl, jag taga kan i famn,
I andra dufvans rum,

som sökt til annan hamn. Godb gif ocb benne godt! Sän skal jag veta prijsa

Ebr tro-enfaldighet, den jag nu endels sijr,
Om I i samma skick till ändan stadigt blijr.

LVII.
Till Herr Sven Larsson Helsing, Rector scholæ i Hudikzvald.

18 Aug. 1681.

Det I åstundat haa jag ville med ebr dela, ,

I slijkt til tijdfordrif - fördärf I ville sagt

Kund hafva, följer här, så plåckvijs sammanlagt.
En annan effter sin, vij effter vår näbb spela.
Der någon effter mätzman-ordom vill bär mela,

Får ondt och godt och mitt emellan *) bopabracht,

Ellst blef eij stort paquet. Här effter går vår tact, Här på studere vij båd dagen half och hela. Vij oss och effter tijdn, som nu är helt förvänder Och galen

der vij sielf eij galne skattas vill Måst rätta, och en gäck ansee för klok och gill. Af slijkan lärdom jag ett prof ebr öfversänder.

I läsat eller eij, blijr det doch pappersstrut,
När man mångt bibelblad med skarn rent skämmer utb.

*) Sunt bona, sunt quædam etc.

LVIII. Till Gefle stad den 26 Julij 1682, då jag efter 15 åhrs förlopp dijt

återkom.

Då jag för godan tijd å denne orten dvaldes

Och såg oppå hvad foot tu stod, mitt fosterland,

Som med tin liufligheet alt sedan som med band Min tankar på tig fäst, skönt jag dess mellan qvaldes Utaf vårt skiljefång; och mig nu företaldes,

Hvad äfventyr tu bar utstått till sjö och sand;

Hvad hoop tu öfversändt til dödeflodens strand; Hvem som i deras stad igen til tienster valdes; Hvad prächtige palatz förödd och toma blifvit;

Hur mången ringer bar sig (otänkt) draget opp;

Hur mången stor har stant i lyckans bäste lopp;
In summa: hvart hvar en bans öde bafver drifvit:

När jag alt sådant seer*) och efftertänkia yill,
Måst jag förundra mig, och der med tijga still.

*) Post aliquot mea regna videns mirabor aristas. Virg. Ecl. I.

LIX.

Till Herr Vincentius Favorinus. (Dedication till Gynæcosynedrium eller Sqvallercollegium.) No gier jag ändtlig fram, det jag om rall och sqvaller

Har länge lofvat uth; men bad' ännu en stund

Det hällre hållit in, att det på bättre grund
Och foot bad blifvet ställt; burväl det eij omfaller,
Ell öfverstrykas lär af lögnens egne skalder.

Men at jag här tildagz all deras list och fund,

All deras politij, som står mäst uti mund,
Skal hafva träffat på, inbillar jag mig aller.
En kastar mig väl för, jag hafver samma lyte,

Jag sqvalrar gärna med. Så säger jag fritt uth:

Jag är eij englareen; vij vore ill' å byte. Doch finnas många till, som aldrig veta huut.

Det är, som denne gång helt tvungen mig framkallar At skrifva desse rijm om qvinfolkz rall och sqvaller.

LX.
I N. N. stambok inskrifvet.

[ocr errors]

Lur kan jag blij til fridz, när Solon båd' af fränder Och vänner afsked taar? Der til ban gode skäl

För sig och bafva kan. Men det oss likväl qväl, Att ovist är, om ban mehr råkar Göth- och Wänder. Han reser uth att see åtskillig folk och länder,

Imedlertijd påtänkt att blij sin lyckas träl,

Och snart sin frijhetz skatt för ringa sold bortsäl. Jag önskar med ett ord: Gång' honom väl i händer! Hao seer nu Frankerijk, Hålland, Italianer,

Med nästomlägne land, bvars seder, rätt och lag,

Hvars frie konster, språk ban pimmer dag från dag. Man måst det achta grant, han vijshetz-list utspanar,

För färd och fåfängheet, som mången i sin daar Bå gull och godz och lijf och välfärd kostat haar.

« FöregåendeFortsätt »