I

LI.

Till Jonas Klernander, på hans namnsdag d. 12 Novemb. 1679.

dag är åhr och dag, man ännu intet märkte, Fast mindre vijstes tre af det utlofvat blef.

I torf eij undra på, man ther ett lofve bref
Med egen hand, sigill och månge vittnen märkte,
Med två-tre dubbel eed till mera visso stärkte,
Utöffr gylne berg, se slike underslef.

Ty tijdn, politisk stark, och slijkt dem ändtlig dref
Att läggia hand i mund, ehur det sved och värkte.
Det är väl klagan värdt, att vij på morgondagen
Vårt hela facit slå. Beställom häll'r i dag:

I dag, som är vår dag vår morgon kan blij svag, Hör oss ännu eij till så blijr man eij bedragen. Goebeli Methodus blijr denna gång intress På förre capital. I haa derpå adress.

LII.

Till Jungf. Margreta Mårtensdotter Brunner, på dess nampnsdag d 13 Julij 1679.

Nu förer solen fram den dagen, jag til minnes

Jag skodarn här helt skär,
mig angenäm och kär

För 14 daar utmärkt. Af intet moln befläckt, För Margaretas namn, ett ärligt namn, som qvinnesPersoner altijd prydt, ty det betyda finnes

En edel perlesteen, den jungfrun rättlig bär
Uthi sin ehrekrantz. Men jag omsider seer

Mig nu eij hafva band, hvarmed I kunnen binnas.
Band är snart bräckt och fläckt. Jag mycket mera lofvar
Den dygd, som edelnampn förnämst mig tyder uth,
Och flere dygder med, som göra helt beslut
Utaf en dygdig dam. Anläggiom rätt de gåfvor,
Som anden (eij vårt kött) har värkat, som oss bör,
Så öpnas med Guds macht oss salighetens dör!

LIII.

Till Herr Lars Ferner, Vice Pastor i S. Catharina i Stockholm, på hans nampnsdag d. 10 Aug. 1679.

Jag finner mig i skuld hos eder för två dagar:

Den ene är förbij, den andre är i dag.

Att den nu gäldas kan, det blifver ehr i lag, Jag eij i skammen står, kan I, om ehr behagar, Uthrätta snart och väl, skönt jag eij här framdrager Nån grönskand lagerkrantz, och band som dubbel slag Om armen kunde gee. Min gåfva blef för svag: I haa förr dubbelt band, I är och sielf ehr lager. Gudh, han som bundet har det bandet och försvarat Det intil denne dag, förutan fläck och brist, Han värdz och hädanåth det styrkia och bevara! Och som han uhr sin bohl ehr lager har framkallat, Och bland dess edla trän sielf plantat denne qvist, Har han sig honom och här effter anbefallat.

LIV.

Till min bror Lars Larsson Wenns. 24 Septemb. 1680.

Tu bör det veta, bror, att alla tvistigheter,

Som komma utaf arf, emellan syskon, slächt
Och mellan svågerskap

jag vill eij med förtäckt
Ord tala denne gång på fastgodz, gårdar, vretar,
Lösören och dylikt, ehvad det hälst då heter,
På rådstuf och på ting, ha mästa bry upväckt;
Satt en från sacrament; mång domare bortvräkt;
Ha hängt tre, fyra, fem, ti', tiugu, tretti vetrar,
Ja barn och barnbarns tijd, ha doch eij slättat blifvet;
Giordt advocatren rijk; utsuget mod och märg
På dem, som ärfva skull, ja brackt i samvetzvärk
Och desperation. Mins, jag har detta skrifvet.

Jag efftergeer förr alt. Om rättgång gör nån säll,
Lät dem sin sällheet haa. Gudh oss bevare väl!

XI: 13.

LV.

Till Herr Johan Columbus, Poës. Prof. i Upsala. 15 Martij 1681.

Gudh unne ehr långt lijf och önsklig' hälso-dagar,

Min gode kännefaar! I ha fullväl förtient,

Att jag ehr önskar godt, som haa för mig användt Alt hälsosamt besvär. Nu seer man solen drager Sig hög- och högre opp, och liufvar' lius oss lagar. Vij hoppas, himmlen oss sin hälso-fakl och tändt, Skönt vij en tijd ha tyckt, han något dunkel brändt. Han kommer sedan fram dess mera fix och fager. Gudh är vårt lijf och lius, ban håller oss vid handen I död- och mörksens ångst; han är vår saligheet Och hälsas hälleberg. Välsignad den det veet! Han lärer sinom tijd afvända värk och våndan. Dy gifver ehr til fridz. Vij äre alldels viss, I sielf snart skrifva kan ett prächtigt hälse-prijs.

LVI.

Till Jonas Ersson Sudercopensis. 3 Junij 1681.

Förlåter, jag nu först emot min egen vilja
Uppå ehrt bindebref med svar mig finner in!
Ehr tack och beder bör, som vågde förste sinn
Min dag med ehrevers från andra daar afskilja.
I haa det rätta strek påfunnet till att gilja,

Skönt I eij varse blitt gull, fägring, färgat kinn
Hos eder väna vänn, tyckz hon i stadigt minn
Hos ebr lell tagen opp, alt som en liuflig lilja.
Jag önskar fördenskull, I ehr en Jonas vijsa

Och dygdig dufvekarl, jag taga kan i famn,
I andra dufvans rum, som sökt til annan hamn.
Gudh gif och henne godt! Sän skal jag veta prijsa
Ebr tro-enfaldighet, den jag nu endels sijr,
Om I i samma skick till ändan stadigt blijr.

LVII.

Till Herr Sven Larsson Helsing, Rector scholæ i Hudikzvald. 18 Aug. 1681.

Det I åstundat haa jag ville med ehr dela,

I slijkt til tijdfördrif — fördärf I ville sagt Kund hafva, följer här, så plåckvijs sammanlagt. En annan effter sin, vij effter vår näbb spela. Der någon effter mätzman-ordom vill här mela, Får ondt och godt och mitt-emellan *) hopabracht, Ellst blef eij stort paquet. Här effter går vår tact, Här på studere vij båd dagen half och hela. Vij oss och effter tijdn, som nu är helt förvänder Och galen der vij sielf eij galne skattas vill Måst rätta, och en gäck ansee för klok och gill. Af slijkan lärdom jag ett prof ehr öfversänder.

I läsat eller eij, blijr det doch pappersstrut,

När man mångt bibelblad med skarn rent skämmer uth.

*) Sunt bona, sunt qvædam etc.

LVIII.

Till Gefle stad den 26 Julij 1682, då jag efter 15 åhrs förlopp dijt återkom.

Då

å jag för godan tijd å denne orten dvaldes

Och såg uppå hvad foot tu stod, mitt fosterland, Som med tin liufligheet alt sedan som med band Min tankar på tig fäst, skönt jag dess mellan qvaldes Utaf vårt skiljefång; och mig nu företaldes,

Hvad äfventyr tu har utstått till siö och sand; Hvad hoop tu öfversändt til dödeflodens strand; Hvem som i deras stad igen til tienster valdes; Hvad prächtige palatz förödd och toma blifvit;

Hur mången ringer har sig (otänkt) draget opp; Hur mången stor har stant i lyckans bäste lopp; In summa: hvart hvar en hans öde hafver drifvit: När jag alt sådant seer*) och efftertänkia vill, Måst jag förundra mig, och der med tijga still.

*) Post aliquot mea regna videns mirabor aristas. Virg. Ecl. I.

LIX.

Till Herr Vincentius Favorinus.

(Dedication till Gynæcosynedrium eller Sqvallercollegium.)

N. gier jag ändtlig fram, det jag om rall och sqvaller

Har länge lofvat uth; men bad' ännu en stund
Det hällre hållit in, att det på bättre grund
Och foot had' blifvet ställt; hurväl det eij omfaller,
Ell öfverstrykas lär af lögnens egne skalder.

Men at jag här tildagz all deras list och fund,
All deras politij, som står mäst uti mund,
Skal hafva träffat på, inbillar jag mig aller.
En kastar mig väl för, jag hafver samma lyte,
Jag squalrar gärna med. Så säger jag fritt uth:
Jag är eij englareen; vij vore ill' å byte.
Doch finnas många till, som aldrig veta huut.

Det är, som denne gång helt tvungen mig framkallar
At skrifva desse rijm om qvinfolkz rall och sqvaller.

LX.

I N. N. stambok inskrifvet.

Hur kan jag blij til fridz, när Solon båd' af fränder

Och vänner afsked taar? Der til han gode skäl För sig och hafva kan. Men det oss likväl qväl, Att ovist är, om han mehr råkar Göth- och Wänder. Han reser uth att see åtskillig folk och länder,

Imedlertijd påtänkt att blij sin lyckas träl,

Och snart sin frijhetz skatt för ringa sold bortsäl. Jag önskar med ett ord: Gång' honom väl i händer! Han seer nu Frankerijk, Hålland, Italianer,

Med nästomlägne land, hvars seder, rätt och lag, Hvars frie konster, språk han nimmer dag från dag. Man måst det achta grant, han vijshetz-list utspanar, För färd och fåfängheet, som mången i sin daar Bå gull och godz och lijf och välfärd kostat haar.