Sidor som bilder
PDF
ePub

LXI.

Till Joseph Jacobsson, på hans namnsdag 1683.

Godh dag! Ehr dag i dag, her Joseph, är förhanden,

Som i calendern syns. Gudh lof, I frisk och sund
Ha varet och än är in til närvarand stund.

I stället detta taan, för jag har inga banden,
Som eljest seder är hos folket här i landen.

Jag håller med ehr ett jag gäckas ingalund

[ocr errors]

Hålln ehr och bäst I kan vid samme säkre grund:
Blijn, Joseph, som I är, "die andern bleib'n zu Schanden"!
Det ehr vählborne fru, den ährförgätne skökia,
Ehr till fördärf upspann, det lände ehr till lycka,
Fast I i medler tijd måst heta så och så;

Men skam få alla de, som hennes följe sökia!
En slafver och en slunt sig låta rasp' och rycka,
När som de eljest eij sin fyllnad tyckas få.

[blocks in formation]

Jeremias Elis den yngre Gevaliensis, Studiosus Upsaliensis.
Julij 1672.

Så hielper då eij dygd ell' vijsdoms konst mot döden,

Eij from- och ehrbarheet.

Det röns hvar dag och stund,

Alt sän vij brutit ha det gamble fridz-förbund, Som slötz i paradijs. Hvad båtar dy den mödan, Vij görom oss här vid, när död'n är allom öden?

Det skeer eij uthan sorg, de på så stadig grund Sin knutar sammanknytt, kropp och siäl, skiljas kund. Ach död, tu grymme gäst! Men nöd- är enda födan. Doch Jesus har vår död genom sin död förvandlat, Så ban oss skadar eij; han har vår skuld försont. Vij fååm ett bättre lijf, vij slippa mycket ondt. Vij sku en gång upstå. Här är eij illa handlat. Dy sörjom måttelig! Jermias sofver sött.

Hans been de hvilas här, hans siäl i Abrams sköt.

LXIII.

Olof Larsson, Rådman och Postmästare i Gefle.
27 Febr. 1676.

Har hvilar Olof Larsson, en rådman här i staden,

Förnäm af börd och egen försichtighet och dygd, Här infödd, ehrbar, frommer — man rosarn utan blygd Var nu ellst närmast stigen til borgemästar-graden. Han bafver bär med döden gått vägen rätt geraden,

[ocr errors]

Af ålder nögd och mätter, på verlden stort eij bygt. Men bar nu roo i högden för oro, verldsens bygd Gemenlig plär tilskynda, fått, utan ringste skadan. Ställ tig, som effterlefver, hans lefnad för en regel Och tank, hvad farligheter tu sväfvar nu uti. Om tu eij genast stryker, och eij går rätt förbij, Tu ändast' i förderfvet då seglar med full segel. Far evigt väl, Olf Larsson! Jag sätter denne skrifft Till sidste efftertankar uppå ehr dödegrifft.

LXIV.

H. Anna Jons-dotter, Herr sal. Condrad Qvens els effterl, enkia. 29 Sept. 1678.

Var nu til fridz, min siäl! Hvij vil tu mera qvijda?
Hvij gör tu tig oro? Eij! hoppas uppå Gudh,
Som vid sin sanning står, som håller tig sin budh.
Han gör tig mycket godt, han står uppå tin sijda:
Nu kan tu säkert nog hans nåd och hielp förbijda.
Han har omfattat tig alt som sin käre brud,

Från dödsens band tig frälst, en härlig himmelsk skrud
Af evighet beredt; har vågat för tig strijda,
Tin ögon ochså frijtt från gråt och alla tårar,
Hvaraf de blifvet mörk; tin fot från farligt fall,
Tu springa kan som hiort utöf'r berg och dal.
Ty vill jag vandra fritt, när verlden mig eij dårar,
För Herren Zebaoth, som mig på högre hand
Har lofvat vilja blij, i the lefvandes land.

LXV.

H. Christina Hadorphia, Landzcammer. öfver Södermanland, sal. Olof Krokz effterlåtne enkia. 3 Januarij 1679.

Nu seer tu huru gåår, nu har tu det i händer.

När rätten undertryckz, när landet tvingat blir, När man på öfvervåld eij heigd, eij lijsa sijr, När lögnen vitzord gifs och kröns, när sanning vänder Till ryggia, menlöshet blir nordst i fiällen sänder, Gråhåren smyga måst, man den frij talan gijr, I hofvet hyckla kan, och som en afgud fijr, Uprorske styrslen få, still- och fridsamme männer Till träl- och slafvar blij, när alt i värre vandlas, Dem ondom går alt väl, med frommom illa handlas*): När tu alt detta seer, kan tu fullväl förstå, Den eij har illa bytt, i tijd här slipper frå. Ty gif den snöde verld med all des flärd och ähra God-natt: tin arfzlott är i himmlen tig beskära.

*) Ubi videas justitiam opprimi, rempublicam impotenter vexari, mendacio licentiam palmamque dari, veritatem expelli et abstrudi, satyricos tacere, assentatores loqui, seditiosos dominari, pacificos servire, bene cum malis, male cum bonis agi. Epist. Cornel. Gracch. ad filios.

LXVI.

H. Chirsten Jons-dotter, Samuel Johanssons, Klåckarens i Upsala, hustru. 9 Februarij 1679.

Nu vil jag vandra fort på Herrans Gudz behag,

Då jag så väl beredd har fått mitt afsked taga, Och til mitt vandringzmål mig väl och vackert laga. I verlden hörs alt krig, illvilja, mord och slag, Haat, afund och förtret, ju mera hvarje dag.

Den fromme hållen blir för aperij och saga, Vidunder, när han eij med ondom ook kan draga. Alt fullt af missförstånd: eij samvet, rätt, eij lag. Jag geer det alt godnatt, min ögon nu tilsluter,

Som andras förr har lyckt, som och till lifvet öppnat The först sedt verldsens lius. Ty tackar jag nu Gudb, Som med mig varet har i mången hårder knuter.

Farn väl, kär man och barn! Jag får nu fulle göppnar Af den ovansklig skatt, Gudh lofvat har sin brudh.

LXVII.

Jacob Andersson Höök, Cronones Befallningzman öfver Gestrijkeland. 2 Febr. 1679.

gömer tu tå bort i grafven någ' om sänder,

Min älsklig fosterstad. Ach, jag tig nämna skull!
Tu, som för någon tijd af manskap var så full,
Af gode embetzmän had fulla bägge händer,
The tig med råd och dåd, ehvart tu hälst tig vände,
Tilbanda kunde gå: tu lägger dem i mull,

Them tu väl lösa mått igen med Ophirs gull,
Om tig i denne dag den gunst af himlen hände.
Tänk, det eij öde är: det är dens högstes vilja,
Then tu eij hindra kan utaf sitt fulla lopp.
Tu bör med tålamod och vyrdnad taga opp,
När han dem macht ålåg så täckes från tig skilja.
Vill tu exempel haa? Gack litet fram och söök:
I denne mörke grifft sig hvilar Jacob Höök.

LXVIII.

H. Magdalena Haraldzdotter, Slotzfogdens i Stockholm, sal. Anders Schedins effterl. enkia. 9 Febr. 1679

Jag går nu bort den väg, jag eij tillbaka kommer,

Och säger ebr godnatt allsammans, vänner kär.
Jag tackar Herren Gudh, som hörde mitt begär
Och exequerat har min rättgångzsak och dommar.
Hans nampne vari prijs, som varet har så frommer,
En ändtlig ände giordt på alt mitt tvång, besvär,
På all den oförrätt, tu, som så kloker är
Och vijs, mot mig har vijst! Min vinternatt i sommar,
Min tårar är i frögd, förr än jag trodt, omskiftat.

Var dy til fridz, min siäl, förgät tin eländz tijd!
Var verlden ond och arg, är himmlen god och blijd,

Som sina domar har så undlig stält och stifftat.
Jag går nu genast bort. Tu, som än lefver säll,
Tu måste samma väg. Imedlertijd far väl!

LXIX.

H. Barbro Persdotter Cassiopea, sal. Olof Chr. Aurivillii, Kyrkioherdens i Gefle, effterl. enkia. 23 Febr. 1679.

Nu låter tu, min Gudh, i frijd och roo mig fara

Uppå titt helga ord. Min ögon hafva sedt,
Hvad nåd och saligheet tu hafver mig betedt.
Här fans eij någon stad, varachtig kunde vara,
Eij någon säker ort mot örlig, nöd och fahra.

Tu har mig gifvet mehr, än som jag har ombedt,
Förutan det tu mig af evighet beredt,

Med de utvaldas skaar till ehreskänk förvarat.
Så låter tu mig och, nu väl af lefvand mätter,
Som ett godt hvetekorn insamblas till min fäder
Och till min käre man. Dem tu oss gifvit har,
Ha oss på dygdens väg fölgt effter par och par.
Mot fienden har tu mig redt bord af härlig rätter.
Det alt moot dödsens nöd mig arl' och särla gläder.

LXX.

Johan Widekindi, Sveriges R. Historiographus. 16 Martij 1679.

Här under hvilar sig Johannes Widekinn,

Som har i samma spel, det tu och fått åskoda,
Agerat*) sin person till ända, då blef boda,
Han måste hålla opp. Hur han i detta sinn
Om skickligheet och dygd sig lagt all möjlig vinn,
Det kanstu, om tu vill, betyga uthan våda,
Fast den, på vijsdoms stig i denne dag vill tråda,
Blir der för eij ansedd. Tu sådant tig påminn.
Den i ett skådespel blir sargat, död, utförder,
Han tyckz allenast så, men lefver likavist.

Så lefver Widekinn, den sig så redlig vijst,
Skönt han nu undangömd sig hvilar af sin börder.
Som en rätt Götha skald och krönikeskribent

Har han och Svea nampn uplyst och giordt bekändt.

*) Vide nostri hujus scholion ad c. 18 enchirid. Epicteti Stoici, cui tit. Vita fabula.

« FöregåendeFortsätt »