LXI. Till Joseph Jacobsson, på hans namnsdag 1683. Godh dag! Ehr dag i dag, her Joseph, är förhanden, Som i calendern syns. Gudh lof, I frisk och sund I stället detta taan, för jag har inga banden, Jag håller med ehr ett jag gäckas ingalund Hålln ehr och bäst I kan vid samme säkre grund: Men skam få alla de, som hennes följe sökia! Jeremias Elis den yngre Gevaliensis, Studiosus Upsaliensis. Så hielper då eij dygd ell' vijsdoms konst mot döden, Eij from- och ehrbarheet. Det röns hvar dag och stund, Alt sän vij brutit ha det gamble fridz-förbund, Som slötz i paradijs. Hvad båtar dy den mödan, Vij görom oss här vid, när död'n är allom öden? Det skeer eij uthan sorg, de på så stadig grund Sin knutar sammanknytt, kropp och siäl, skiljas kund. Ach död, tu grymme gäst! Men nöd- är enda födan. Doch Jesus har vår död genom sin död förvandlat, Så ban oss skadar eij; han har vår skuld försont. Vij fååm ett bättre lijf, vij slippa mycket ondt. Vij sku en gång upstå. Här är eij illa handlat. Dy sörjom måttelig! Jermias sofver sött. Hans been de hvilas här, hans siäl i Abrams sköt. LXIII. Olof Larsson, Rådman och Postmästare i Gefle. Har hvilar Olof Larsson, en rådman här i staden, Förnäm af börd och egen försichtighet och dygd, Här infödd, ehrbar, frommer — man rosarn utan blygd Var nu ellst närmast stigen til borgemästar-graden. Han bafver bär med döden gått vägen rätt geraden, Af ålder nögd och mätter, på verlden stort eij bygt. Men bar nu roo i högden för oro, verldsens bygd Gemenlig plär tilskynda, fått, utan ringste skadan. Ställ tig, som effterlefver, hans lefnad för en regel Och tank, hvad farligheter tu sväfvar nu uti. Om tu eij genast stryker, och eij går rätt förbij, Tu ändast' i förderfvet då seglar med full segel. Far evigt väl, Olf Larsson! Jag sätter denne skrifft Till sidste efftertankar uppå ehr dödegrifft. LXIV. H. Anna Jons-dotter, Herr sal. Condrad Qvens els effterl, enkia. 29 Sept. 1678. Var nu til fridz, min siäl! Hvij vil tu mera qvijda? Från dödsens band tig frälst, en härlig himmelsk skrud LXV. H. Christina Hadorphia, Landzcammer. öfver Södermanland, sal. Olof Krokz effterlåtne enkia. 3 Januarij 1679. Nu seer tu huru gåår, nu har tu det i händer. När rätten undertryckz, när landet tvingat blir, När man på öfvervåld eij heigd, eij lijsa sijr, När lögnen vitzord gifs och kröns, när sanning vänder Till ryggia, menlöshet blir nordst i fiällen sänder, Gråhåren smyga måst, man den frij talan gijr, I hofvet hyckla kan, och som en afgud fijr, Uprorske styrslen få, still- och fridsamme männer Till träl- och slafvar blij, när alt i värre vandlas, Dem ondom går alt väl, med frommom illa handlas*): När tu alt detta seer, kan tu fullväl förstå, Den eij har illa bytt, i tijd här slipper frå. Ty gif den snöde verld med all des flärd och ähra God-natt: tin arfzlott är i himmlen tig beskära. *) Ubi videas justitiam opprimi, rempublicam impotenter vexari, mendacio licentiam palmamque dari, veritatem expelli et abstrudi, satyricos tacere, assentatores loqui, seditiosos dominari, pacificos servire, bene cum malis, male cum bonis agi. Epist. Cornel. Gracch. ad filios. LXVI. H. Chirsten Jons-dotter, Samuel Johanssons, Klåckarens i Upsala, hustru. 9 Februarij 1679. Nu vil jag vandra fort på Herrans Gudz behag, Då jag så väl beredd har fått mitt afsked taga, Och til mitt vandringzmål mig väl och vackert laga. I verlden hörs alt krig, illvilja, mord och slag, Haat, afund och förtret, ju mera hvarje dag. Den fromme hållen blir för aperij och saga, Vidunder, när han eij med ondom ook kan draga. Alt fullt af missförstånd: eij samvet, rätt, eij lag. Jag geer det alt godnatt, min ögon nu tilsluter, Som andras förr har lyckt, som och till lifvet öppnat The först sedt verldsens lius. Ty tackar jag nu Gudb, Som med mig varet har i mången hårder knuter. Farn väl, kär man och barn! Jag får nu fulle göppnar Af den ovansklig skatt, Gudh lofvat har sin brudh. LXVII. Jacob Andersson Höök, Cronones Befallningzman öfver Gestrijkeland. 2 Febr. 1679. Så gömer tu tå bort i grafven någ' om sänder, Min älsklig fosterstad. Ach, jag tig nämna skull! Them tu väl lösa mått igen med Ophirs gull, LXVIII. H. Magdalena Haraldzdotter, Slotzfogdens i Stockholm, sal. Anders Schedins effterl. enkia. 9 Febr. 1679 Jag går nu bort den väg, jag eij tillbaka kommer, Och säger ebr godnatt allsammans, vänner kär. Var dy til fridz, min siäl, förgät tin eländz tijd! Som sina domar har så undlig stält och stifftat. LXIX. H. Barbro Persdotter Cassiopea, sal. Olof Chr. Aurivillii, Kyrkioherdens i Gefle, effterl. enkia. 23 Febr. 1679. Nu låter tu, min Gudh, i frijd och roo mig fara Uppå titt helga ord. Min ögon hafva sedt, Tu har mig gifvet mehr, än som jag har ombedt, Med de utvaldas skaar till ehreskänk förvarat. LXX. Johan Widekindi, Sveriges R. Historiographus. 16 Martij 1679. Här under hvilar sig Johannes Widekinn, Som har i samma spel, det tu och fått åskoda, Så lefver Widekinn, den sig så redlig vijst, Har han och Svea nampn uplyst och giordt bekändt. *) Vide nostri hujus scholion ad c. 18 enchirid. Epicteti Stoici, cui tit. Vita fabula. |