Sidor som bilder
PDF
ePub

LXI.
Till Joseph Jacobsson, på hans namnsdag 1683.
Godh

dag! Ebr dag i dag, her Josepb, är förbanden, Som i calendern syos. Gudb lof, I frisk och sund

Ha varet och än är in til närvarand stund. I stället detta taan, för jag har inga banden, Som eljest seder är bos folket bär i landen.

Jag båller med ebr ett — jag gäckas ingaland

Hålln ebr och bäst I kan vid samme säkre grund: Blijn, Joseph, som I är, “die andern bleib'n zu Schanden"! Det ebr väblborne fru, den äbrförgätne skökia, Ebr till fördärf upspann, det lände ehr till lycka,

Fast I i medler tijd måst beta så och så;' Men skam få alla de, som hennes följe sökia! En slafver och en slunt sig låta rasp och rycka,

När som de eljest eij sin fyllnad tyckas få.

Graf-shariffter.

LXII.

Jeremias Elis den yngre Gevaliensis, Studiosus Upsaliensis.

Julij 1672.

bielper då eij dygd ell' vijsdoms konst mot döden, Eij from- och ebrbarbeet. Det röns hvar dag och stund,

Alt sän rij brutit ba det gamble fridz-förbund, Som slötz i paradijs. Hvad båtar dy den mödan, Vij görom oss bär vid, när död'n är allom öden?

Det skeer eij uthan sorg, de på så stadig grund

Sin knutar sammanknytt, kropp och säl, skiljas kund. Ach död, tu grymme gäst! Men nöd- är enda födan. Doch Jesus bar vår död genom sin död förvandlat,

$å ban oss skadar eij; han har vår skuld försont.

Vij fååm ett bättre lijf, vij slippa mycket ondt.
Vij sku en gång upstå. Här är eij illa bandlat.

Dy sörjom måttelig! Jermias sofver sött.
Hans been de bvilas bär, hans siäl i Abrams sköt.

LXIII.
Olof Larsson, Rådman och Postmästare i Gele.

27 Febr. 1676.

Här hvilar Olof Larsson, en rådman bär i staden,

Förnäm af börd och egen forsichtighet och dygd,

Här infödd, ehrbar, frommer - man rosarn utan blygd Var nu ellst närmast stigen til borgemästar-graden. Han bafver bär med döden gått vägen rätt geraden,

Af ålder nögd och mätter, på verlden stort eij bygt.

Men bar nu roo i bögden för oro, verldsens bygd Gemenlig plär tilskynda, fått, utan ringste skadan. Ställ tig, som effterlefver, bans lefnad för en regel

Ocb tánk, bvad farligheter tu sväfvar nu uti.

Om tu eij gepast stryker, ocb eij går rätt förbij, Tu ändast' i förderfvet då seglar med full segel.

Far evigt väl, olf Larsson! Jag sätter denne skrifft Till sidste efftertankar uppå ebr dödegrifft.

LXIV. H. Anda Jons-dotter, Herr sal. Condrad Qvensels effterl. enkia.

29 Sept. 1678.

Var nu til fridz, min siál! Hvij vil tu mera qvijda?

Hvij gör tu tig oro? Eij! hoppas uppå Gudh,

Som vid sin sanning står, som håller tig sin bndb. Han gör tig mycket godt, han står oppå tin sijda: Nu kan tu säkert nog hans nåd och hielp förbijda.

Han har omfattat tig alt som sin käre brud,

Från dödsens band tig frälst, en härlig himmelsk skrud Af evighet beredt; har vågat för tig strijda, Tin ögon ochså frijtt från gråt och alla tårar,

Hvaraf de blifvet mörk; tin fot från farligt fall,

Tu springa kan som hiort utöf'r berg och dal.
Ty vill jag vandra fritt, når verlden mig eij dårar,
För Herren Zebaoth, som mig på bögre hand
Har lofvat vilja blij, i the lefvandes land.

LXV. H. Christina Hadorphia, Landzcammer. öfver Södermanland, sal. Olof

Krokz effterlåtne enkia. 3 Januarij 1679. No seer tu hura gåår, nu bar tu det i händer.

När rätten undertryckz, när landet tvingat blir,

När man på öfvervåld eij beigd, eij lijsa sijr, När lögnen vitzord gifs och kröns, när sanning vänder Till ryggia, menlöshet blir nordst i fällen sänder,

Gråbåren smyga måst, man den frij talan gijr,

I hofvet hyckla kan, och som en afgud fijr, Uprorske styrslen få, still- och fridsamme männer Till träl- och slafvar blij, när alt i värre vandlas, Dem ondom går alt väl, med frommom illa handlas *):

När ta alt detta seer, kan tu fullväl förstå,

Den eij har illa bytt, i tijd bär slipper frå.
Ty gif den snöde verld med all des färd och äbra
God-natt: tin arfzlott är i bimmlen tig beskära.

“) Ubi videas justitiam opprimi, rempublicam impotenter vexari, mendacio licentiam palmamque dari, veritatem expelli et abstrudi, satyricos tacere, assentatores loqui, seditiosos dominari, pacificos servire, bene cum malis, male cum bonis agi. Epist. Cornel. Gracch. ad filios.

LXVI. H. Chirsten Jons-dotter, Samuel Johanssons, Kläckarens i Upsala,

hustru. 9 Februarij 1679. N. vil jag vandra fort på Herrans Gudz behag,

Då jag så väl beredd har fått mitt afsked taga,

Och til mitt vandringzmål mig väl och vackert laga. I verlden hörs alt krig, illvilja, mord och slag, Haat, afond och förtret, ju mera hvarje dag.

Den fromme bållen blir för aperij och saga,

Vidunder, när han eij med ondom ook kan draga.
Alt fullt af missförstånd: eij samvet, rätt, eij lag.
Jag geer det alt godnatt, min ögon nu tilsluter,

Som andras förr bar lyckt, som och till lifvet öppnat

The först sedt verldsens lius. Ty tackar jag nu Gudb, Som med mig varet bar i mången bårder kouter.

Farn väl, kär man och barn! Jag får nu fulle göppnar Af den ovansklig skatt, Gudh lofrat har sin brudh.

LXVII. Jacob Andersson Höök, Cronones Befallningzman öfver Gestrijkeland.

2 Febr. 1679.

Si
å gömer ta tå bort i grafven pågʻ om sänder,
Min älsklig fosterstad. Ach, jag tig nämna skull!

To, som för någon tijd af manskap var så full,
Af gode embetzmän bad fulla bägge händer,
The tig med råd och dåd, ehvart tu bālst tig vände,

Tilbanda kunde gå: tu lägger dem i mall,

Them tu väl lösa mått igen med Ophirs gull, Om tig i denne dag den gunst af bimlen bände. Täok, det eij öde är: det är dens bögstes vilja,

Then tu eij bindra kan utaf" sitt fulla lopp.

Tu bör med tålamod och vyrdnad taga opp,
När ban dem macht ålåg så täckes från tig skilja.

Vill tu exempel haa? Gack litet fram och söök:
I denne mörke grifft sig hvilar Jacob Höök.

LXVIII. H. Magdalena Haraldzdotter, Slotzfogdens i Stockholm, sal. Anders

Schedins effterl. enkia. 9 Febr. 1679

ag går nu bort den väg, jag eij tillbaka kommer, Och säger ebr godnatt allsammans, vänner kär.

Jag tackar Herren Gudb, som hörde mitt begär Och exequerat bar min rättgångzsak och dommar. Hans nampne vari prijs, som varet bar så frommer,

En ändtlig ände giordt på alt mitt tvång, besvär,

På all den oförrätt, tu, som så kloker är Och vijs, mot mig har vijst! Min vinternatt i sommar, Min tårar är i frögd, förr än jag trodt, omskiftat.

Var dy til fridz, min sial, förgät tin eländz tijd!

Var verlden ond och arg, är himmlen god och blijd, Som sina domar har så undlig stält och stifftat.

Jag går du genast bort. Tu, som än lefver säll,
Tu måste samma väg. Imedlertijd far väl!

LXIX. H. Barbro Persdotter Cassiopea, sal. Olof Chr. Aurivillii, Kyrkio.

herdens i Gefle, effterl. enkia. 23 Febr. 1679.

N. låter tu, min Gudh, i frijd och roo mig fara

Uppå titt helga ord. Min ögon hafva sedt,

Hvad nåd och saligheet tu hafver mig betedt. Här fans eij någon stad, varachtig kunde vara, Eij någon säker ort mot örlig, nöd och fabra.

Tu har mig gifvet mehr, än som jag har ombedt,

Förutan det ta mig af evighet beredt,
Med de utvaldas skaar till ebreskänk förvarat.
Så låter tu mig och, nu väl af lefvand mätter,
Som ett godt hvetekorn insamblas till min fäder

Och till min käre man. Dem tu 088 gifvit bar,

Ha oss på dygdens väg fölgt effter par och par. Mot fienden bar tu mig redt bord af bärlig rätter. Det alt moot dödsens nöd mig arl' och särla gläder.

LXX. Johan Widekindl, Sveriges R. Historiographus. 16 Martij 1679.

Här ander hvilar sig Jobannes Widekinn,

Som har i samma spel, det tu och fått åskoda,

Agerat*) sin person till ända, då blef boda,
Han måste bålla opp. Hur han i detta sinn
Om skickligbeet och dygd sig lagt all möjlig vinn,

Det kanstu, om tu vill, betyga utban våda,

Fast den, på vijsdoms stig i denne dag vill tråda,
Blir der för eij ansedd. Tu sådant tig påminn.
Den i ett skådespel blir sargat, död, utförder,

Han tyckz allenast så, men lefver likarist.

Så lefver Widekinn, den sig så redlig vijst, Skönt ban ou undangömd sig hvilar af sin börder.

Som en rätt Götba skald och krönikeskribent Har han och Svea nampn uplyst och giordt bekändt. “) Vide nostri bujus scholion ad c. 18 enchirid. Epicteti Stoici, cui tit. Vitæ fabula.

« FöregåendeFortsätt »