Sidor som bilder
PDF
ePub

Klädda i de blänkiande guld-skiöldar;
Icke heller derföre, at de fingo förlusta sig af hans

långstiärtade markattor Ok brokutta påfoglar, som fördes på skep från Opbir:

Utban endast derföre beprisas de lycksalige, I ty de fingo stå och böra k. Salomos stora vijsheet Af Gudh den högsta bonom för alla i verlden gifven.

Salomon lefver nu intet, Hvarken genom sina många drotningar eller gull och silfver

Eller härliga tempel, eller sit kosteliga pallatz, Eller sina gull-skiölder eller markattor ok påfoglar;

Men Salomon lefver än hoos oss

Genom sin stora vijsbeet

Ok var åldrigare än han född var.
Mera, o vandrings man, uttbydes dessa gåtor intet denna

gång:
Tiden lärer det andra kunnigt giöra.

Lef man du som denna OLOF,
Den iagb til slut gifver säkert beröm.
Han svor intet i dagh ok bröt det i morgon,

Han lop intet effter tienst,
Men tvenne öfverlefvererade han androm i sin välmackt.

Han lät intet smöria sigh i handen,

Utban ban är stundom vordin tvålat,
När ban bafver vårdat sigb om det gemena bästa.

Räntmästare var ban i siu och tiugu åbr
Ok likväl intet lemnat någon enkia effter sigb,
Inga barn, ingen skuldh, inga rikedomar.

Under öfver under denna tiden!
Någon tack bafver han vunnit, medan ban lefde,
Men af effterkommande lär ban tusend dubbelt vinnat,

Hvilket är dock intet mot den cronan,
Gudh den bögsta honom ibland de visa gifvett.

Far väl.

Hålt, vandrings man, bålt!
Är någon, som frågar effter vijsdom,
Der intet brödb är att fåå?

Fåå.

Sc. BOReas.

XII: 2.

IV.

(Grafskrift öfver boktryckaren Henrik Curio.)

Stanna bảr, vandringsman:

Här frågas:
CURIO, CUR JO tibi nomen?

Det är:
Hvarför bar du CURIO namnet JO?
JO rar den första, som förde våra bokstäfver runorna uth
Genom Rysland, Græcien, Asien, Phænicien och in uti Egypten,
Vardt där en drotning och genom desse gyllende äplen

lefver bon än i dag hoos den lärde verlden. Den grekiska Hercul, doch af vårt göthiska afkomne,

röfvade de gyllende äplen bädan, Men måste efter Minervæ omdöme lefverera dem hijt tilbaka.

Desse gyllende äplen
Blefvo genom många inbillade klokingars doch oförståndigas

råd
Uti kung Olof Skotkonungs tid upbrände,
I jorden nedergrafne och af vägen skaffade,

men åter

Genom våra nitälskande och högstberömde glorvyrdigste

konungar, Såsom k. Gustav A d., dr. Christina, k. Carl Gustav och särdeles vår glorvyrdigste, älskeligaste och oförliklige Salige konung Carl den elftes oändeliga försorg igensökt,

att de måste i liuset komma,

och det igenom skickeliga och lärda män. Genom k. Gustav Adolph blef först Herman inkallad,

sedan Jacob Marci.

Igenom dr. Christina blef Blau, Elzevir, den äldre

Janssonius och så den yngre inkallade; alle ursakade sig, Men omsider kom Janssonius, som en vacker lön bekom, Ebure nu alla dessa hade det kunnat giöra utan ringaste skada,

emädan de voro de rikaste män af alla bokförare. Alt hvad Janssonius bordt giöra, det giorde du, Curio, Derföre blef du så bögt värderad, at sal. riksrådet

Gripen bjelm, Hvars gyllende äplen om de Romares statuer du lät i

liuset komma, Uti sitt bref ifrån Götheborg, uti kung Carl Gustafs tid,

skrifver till mig, Att der Upsala academia skulle nånsin komma i for,

Att des lärda Aitiga mäns gyllende äplen skulle, Sverige till beder och tienst och ungdomen till

nytto, utkomma, Så fanno ban ther till ingen tienligare och villigare än

Curio. Detta bevitnar Scheffer i sitt företal till Theophrasti

characteres, Att tu, Curio, var född och skapad till en sådan tienst. Mot din vilia blef du omsider till tin största skada der

till öfvertald.

Men var nögd med det,
Att du var den första, kan skie ock den sidsta,

Som bafver giordt det, den lagkloke blef befallt, Såldt allt tbet tu egde, och tjent din nästa der med. Hvad äbra skulle Jac. Marci, Elzevir, Blau och Jansson

vunnit, Om de ditt arbete på sig tagit, Ty de hafva kunnat alt det giöra utan ringaste saknad,

Och ändå skulle deras degholck giäst öfver. Men du tog med enkian din endaste skierf och lade i

offerkistan; Tu bafver inga barn efter tig, Och likväl eger du öfver fyratijo och femtijo barn. Jag vill intet skiämmas i detta mål att räkna mig för din son,

Ty jag bafver efterfölgt dig i detta stycket. Gud den högste bafver välsignadt mig med otta barn, Men inga varit mig så kåstsamma, som de barnen jag aflat,

hvilka äro af tine barns art.

Tu hafver intet tient academien till godo; Ty när hon är siuk, så behöfver bon inga andra läkiarer,

än murmästare, smeder, timbermän och snickare; Men tu bafver tient lärde män, flitige män, arbetsamme män, Som hafva med ifver velat låta komma dess gyllende äplen yårt kjäre fädernesland till visst beröm och tienst. Tu bafver och tient ungdomen till nytto,

intet deras maga, Hvilken kan sin förnöjelse få hos en god kock, kiellare

ocb koffe hus;

Utan deras sinne med nyttiga och lärda mäns böckers i liuset utkommande. Och var förnögd, fast mången intet vet det æstimera,

Så lärer det vara kanskie någon, Som intet längre kommen är, än emillan askegrafven och ugnen,

och sådana, som litet ditt arbete förstå. Till then må man säya: Ne sutor ultra crepidam! Du bafver dock deras omdöme, som förstånd bafver om

ditt embete, Och många lärda mäns stora beröm, som det rätt vetta värdera.

Och särdeles är det nog, fast tu ingen mera hade,
Att den glorvyrdigaste och oförliklige sal. konungen
Hafver nyligen så nådigt tin tienst ihoghommit.

Jag hade väl ingen orsak,
Att tig, min goda Curio, med sådaot beröm ibogkomma,
Om jag skulle verlden och de ondas art efterfölja,

då jag ihogkommer hvad du mig önskat, För det jag på de lärde mäns, sal. Gripenhjelms,

Loccenii, Schefferi, Brunneri och Verelii, och sedan bela consistorii vägnar, så när ett helt åbr öfvertalte att bijt komma,

och hvad du mig giorde, när den sednare delen af Atlantica blef tryckt, Men det är altsammans tusende famnar ner i jorden gräfvit. Ty jag kom ibog ett språk, som vår rätta lärare oss lärdt: Älsker edra ovänner, och giörer them godt som eder bata. När jag thetta språket igenfan, sade jag strax till en höglärd man, och bad honom låna mig en commentarium bär öfrer; ban sände mig ett bäst-lass med böcker, men jag sände honom dem tilbaka, och bad han ville förskaffa mig lefvande commentarios, som kunde rätt vijsa förståndet,

men ban viste ingen mig i hastighet förskaffa.

Altså bafver jag gripit till, och giordt efter mennisklig svaghet

så mycket jag förmått.

Och vore jag yngre,
Så skulle jag med Ænea, som bar sin fader utur

Trojaniske elden,
Bära tig på min rygg i grafven.
Skrifrit af ditt förvända namn

OIRUC

« FöregåendeFortsätt »