Sidor som bilder
PDF
ePub

LXXI. H. Ingrid Welams-dotter, Rådmannens i Upsala, sal. Rholf Kales effterl,

enkia. 18 Maij 1679.

Si är ju dödsens dag fast bättr än födslestunden,

Ty hvad tig nyttigt är den stund cu lefva må

I slijk fåfengligheet, förstår tu tig eij på;
Tu vill och eij förstååt. Då slipper tu väl undan
All jämmer och besvär, der vid tu varet bunden.

Hvad lefva innebär, kan den bäst öfverslå,

Som väl uthlefvat. har och endast lär åtrå
Att lossas bär ifrån. Han sådant mäst begrundar.
Hans lefnad vara bör (ban tusend åbr än sankar)

Een idl betrachtelse atbaf sin dödligbeet,

Hans död en ingång blir till lifsens härligheet,
När han insomna får i slijk sööt dödetankar.

Så lefvat och så dödt har tu, o fromme siäl,
Tu ebrevärd matron. Väl tig, far mycket väl!

LXXII. Joannes Schefferus, Reg. Jur. Nat. et Gent. Prof. honorar, nec non

Eloqu. et Polit. Skytteanus i Upsala. 29 Maij 1679.

Är det eij klagan värdt? Men himlen måst doch råda.

? Nu har tu, Sala, mist den sidst af tyska strand,

Den Strasburg med sitt namn, den tig med skrifftlärd band Har giort i verlden känd. Her Scheffer får tu skoda Af döden lagder ned. Gack uth om stadn och boda,

Att tu bar bonom bafft; sprijd uth i främmand land,

Det han har sagt valet! Försök om tu så kant
Upfinna den hans fiät med slikt beröm kan tråda!
Jag fäller pennan ned. Men det kan jag väl skrifva,

Att ban emot sin Gudb, sin konung och bvar man

Sig cbrist- och redligt tedt. Sin svagheet ban och fann*), Ty ban en menskia var. I roo får ban nu blifva,

Den han bar länge önskt. Tu, som här går förbij,
Tänk, att tu dödlig äst och måst til aska blij!

a) Symbolum b. Schefferi: Nemo scit, quantum nesciat.

LXXIII. Martions Brannerus, Theol. D. och Prof. i Upsala, Kyrkioherde der

jemte i Danmark. 29 Sept. 1679.

Skrif i tin tänkiebok till minnes denne gång,

Hvad åbr tu bafft i åbr, tu Pindus bögst i Norden,

Som är så många lius så snart förlustig vorden Uthur tin' Musers kretz.*) Instämm en klagesång! Brunnerus, som allfrämst har bafft spatzeregång,

Har slutat deras tal, som äre giömd i jorden.

Så äret med vårt lijf, bär felas konst och orden. Att skrifva bans beröm beböfz mig dagar mång. Hvad himmlen vill haa fram, kan ingen återkalla. Brunnerus lefver doch: utgrundar nu med alla

Den himmelsk vijshetzbok. Han kommer bär eij weer,

Vij finde honom gen, när Herren Gudh det gier. Gack ath, Upsala stad, gör honom sidste tiensten, Han har det väl förskyldt.

*) Jonas Fornelius (17 Febr.), Scbefferus (26 Martij), Magnus Celsius (5 Maij), Petrus Liung, Eth. et Polit. Prof. (8 Maij), Brunnerus (22 Aug.)

LXXIV.
Jöns Mathsson Lund, Boktr. i Stockholm. 5 Oct. 1679.

T, bar na ändtlig nådt then dagen, to så länge

Med längtan önskat bar. Jöns Mathson, väles tig!

Nu skräcker tig eij meer här något därfigt krig, Nu grufvar tu tig eij för vintren tig skull trängia Och vedermödans dryck i kalken tig inmängia.

Tu bar fast bättre bytt, som på en sådan stijg

Har träffat en god stund. Jag säger: väles tig, Som torf eij denne höst i flyttningzkymbret bängia! Nu bar tu Alyttiat så, att tu eij ämnar mera

I brådkast bryta opp, och får thess städse boo

Bland Gudz utbvalde barn i evig, evig roo.
Vij fyttiom än bvar dag och oss mern nog besvära;

Tu farer väll Far väl. Jag skrifver detta af,
Som är så kortlig satt, till minnes på tin graf.

LXXV.
Lars Hansson Wall, Boktr. i Stockholm. 9 Novemb. 1679.
Jag märker nu förvist, att Herren denna stunden

Lär vara mig så god och göra bär på slut,

Mig från all vedermöd och ängslan hielpa uth, Att jag den näste blijr, som följer effter Lunden. Jag följer vist Jöns Lund. De banden som mig bande,

De blifva snarlig löst; den bittre vaskeluth

Har reda sudit opp, gör dy eij något prut.
O, att jag bär emot mig väl bereda kunde.
Förlåt mig, milde Gudh, min skuld och stora brister!

Moot tig jag syndat bar, men, Herre kär, tu äst

Moot synd och dödsens udd mitt bopp och trygge fäst. Jag lijder hvad tu mig nu bälst å läggia lyster:

Jag har mitt ankar fäst på en god himmelsk redd.
Kom, kom, o Jesu, kom, jag är nu väl beredd!!

LXXVI. Herr Nils Petri Gevalius, Kyrkioherde i Torgzåker i Gestrijklaad.

13 Julij 1680.

Att ta måst samma väg och blifva stoft och mall,

Som går nu här förbij, det kanstu fuller tänkia:
Betänker lijkväl eij, när tu tig låter kränkia
Af denne verldsens värd, titt ansend, kraffter, gull,

Tin konst och deijligheet, der tu betrachta skull
Hvar stund tin dödligbeet (skönt det tig tyckes sankia
Uthi melancholie) tu såledz kunde länkia

Tig meer- och meera opp ifrån tin synda skull.
Betänk, tu måste döö. Dy vandre bäst du kan
På dygdens törne-stijg, den tig omsider leder,
Dijt tu för alt besvär blir krönt med prijs och heder.

Så hafver och så giordt den ebrevyrdig man,

Som hvilar bär sin been. Hvij vill man doch begråtan? Gudb hafver alt giordt väl. Her Nils är väl belåten.

LXXVII.
Martinus Ausius, Upsaliensis, Studiosus. 14 Julij 1680.

[ocr errors]

I

dag så borde mig gå den allmänne vägen,
Af bimmlen förelagd, sän han mig bar beskärdt

Så länge bär förblij, tils jag förstådt och lärdt åtskilja ondt och godt, och var dy helt benägen Att biuda tig farväl, som är så oförvägen

I alt titt väsende, tbet doch är intet värdt

Emot det evigt är. Jag bar, Gudb lof, uthärdt
Och klagar ingen ting, men är nu mera fägen.
I morgon böret tig, som thet och minst kan tänkia,

Och så vist facit gör, som tu med döden lagt

Förbund att aldrig döö. Lät tbet tig vara sagt,
Lät thenne verldsens värd så mycket tig eij kränkia,

Så bar tu vijgar' för en gång bär skiljas vijd,
Så fruchtar tu eij döö, så blijr tig himmlen blijd.

LXXVIII.
Jóns Eriksson Westenius, Oeconomus i S. Clara i Stockholm.

5 Decemb. 1680.

Jag gläder mig i Gudi, att kommen är den dagen,

Som mig till saligheten så liufligt lyser opp,

Jag kan upstå af sömnen, och bafver säkert bopp Then rätte äbrons konung, i dag till mig indragen, Min Jesom, mig ikläda. Min kläder äro tvagen

I lambsens dyre blode. Min bela siäl och kropp

Dy gläds i lefvand Gudi, att jag mitt vandringz lopp Har lycklig binnt utlöpa. Min foot från fall är tagen, Min ögon ifrån tårar, min säl ubr dödsens dvala.

Jag mig till afsked skyndar, ocb bioder ebr godnatt,

Ebr alle, Herrans vänner, mitt buus och verldzlig skatt. Jag bör brudgummen klappar. Kom, Jesu, mig bugsvala!

Välkommen, o välkommen! Hosianna, frijd och frögd! Välsignad han, som kommer. Hosiann' i himmels bögd!

LXXIX.
Jacob Kruse den yngre från Gefle, Factear på

19 Decemb. 1680.

Så samblar lijkväl tu tin barn alt efter banden,

Mitt edle fosterland, dem döden kastat kull,

Från öster, vester, södr, som i tin egen mull. Them tu uppå godt hopp bortsänd' i främmand landen, Får tu, Gudb lof, igen. Så krafftig' är the banden,

Vårt fosterlandz natur. Moot döden intet gull

Går fort, eij kämpars krafft; för död vij ståm i skull, Skönt Gudb af evig död bar löst vårt lijf och anda. Hin yngre Jacob Krus, den tig i lifvand lifvet

Eij stadigt nyttia fick, bar i sidst andedräckt

Astundat i titt stofft få hvijla och blij täckt.
(Som bonom väl som tig till minnes blir opskrifvet.)

Han sofver här så sött. O att vij, tänkte på,
Det vij är idel stofft och måste här ifrå!

LXXX.
Hans Hansson, Borgare från Gefle, begrafv. i Stockholm

d. 13 Februarij 1681.

Så är doch dödsens dag fast bättro ản födsledagen,

Skönt lifvet är vårt lius, der alla glädias vijd,

Som bafva anda fått, rätt som den gyllne frijd Förmeer än kriget är, skönt och offt böres klagan, Att man måst undergå allmänna dödsens lagen.

Men döden lijkväl oss aflossar af den strijd,

Vij all' är veklad' i. Oss är til evig tijd
Eij lofvat timligt lijf – den det tror blijr bedragen. -
Säll äst fördenskull to, Hans Hansson, som med döden

Nu följe göra får, af abrlig ålder mätt,
Får färdas i god stund ifrån den sorg och nöden,

Tu och bafft blåsa på, väl som vij alle slätt.
To får nu samma del, som säkert gör tig gladan,
Att dödsens dag ju vist år bättr' än födsledagen.

« FöregåendeFortsätt »