Sidor som bilder
PDF
ePub

LXXI.

H. Ingrid Welams-dotter, Rådmannens i Upsala, sal. Rholf Kales effterl. enkia. 18 Maij 1679.

Så är ju dödsens dag fast bättr' än födslestunden,

Ty hvad tig nyttigt är den stund tu lefva må
I slijk fåfengligheet, förstår tu tig eij på;
Tu vill och ej förstååt. Då slipper tu väl undan
All jämmer och besvär, der vid tu varet bunden.
Hvad lefva innebär, kan den bäst öfverslå,
Som väl uthlefvat har och endast lär åtrå
Att lossas här ifrån. Han sådant mäst begrundar.
Hans lefnad vara bör (ban tusend åhr än sankar)
Een id betrachtelse uthaf sin dödligheet.
Hans död en ingång blir till lifsens härligheet,
När han insomna får i slijk sööt dödetankar.
Så lefvat och så dödt har tu, o fromme siäl,
Tu ebrevärd matron. Väl tig, far mycket väl!

LXXII.

Joannes Schefferus, Reg. Jur. Nat. et Gent. Prof. honorar. nec non Eloqu. et Polit. Skytteanus i Upsala. 29 Maij 1679.

det eij klagan värdt? Men himlen måst doch råda. Nu har tu, Sala, mist den sidst af tyska strand, Den Strasburg med sitt namn, den tig med skrifftlärd band Har giort i verlden känd. Her Scheffer får tu skoda Af döden lagder ned. Gack uth om stadn och boda, Att tu har honom hafft; Det han har sagt valet! Upfinna den hans fiät med Jag fäller pennan ned.

sprijd uth i främmand land, Försök om tu så kant slikt beröm kan tråda! Men det kan jag väl skrifva, Att han emot sin Gudh, sin konung och bvar man Sig christ- och redligt tedt. Sin svagheet han och fann*), Ty han en menskia var. I roo får han nu blifva, Den han har länge önskt. Tu, som här går förbij, Tänk, att tu dödlig äst och måst til aska blij!

*) Symbolum b. Schefferi: Nemo scit, quantum nesciat.

LXXIII.

Martinns Brunnerus, Theol. D. och Prof. i Upsala, Kyrkioherde derjemte i Danmark. 29 Sept. 1679.

Skrif i tin tänkiebok till minnes denne gång,

Hvad åbr tu hafft i åhr, tu Pindus högst i Norden, Som är så många lius så snart förlustig vorden Uthur tin' Musers kretz.*) Instämm en klagesång! Brunnerus, som allfrämst har hafft spatzeregång, Har slutat deras tal, som äre giömd i jorden. Så äret med vårt lijf, här felas konst och orden. Att skrifva hans beröm behöfz mig dagar mång. Hvad himmlen vill haa fram, kan ingen återkalla. Brunnerus lefver doch: utgrundar nu med alla Den himmelsk vijshetzbok. Han kommer här eij meer, Vij finne honom gen, när Herren Gudh det gier. Gack ath, Upsala stad, gör honom sidste tiensten, Han har det väl förskyldt.

*) Jonas Fornelius (17 Febr.), Schefferus (26 Martij), Magnus Celsius (5 Maij), Petrus Liung, Eth. et Polit. Prof. (8 Maij), Brunnerus (22 Aug.)

LXXIV.

Jöns Mathsson Lund, Boktr. i Stockholm. 5 Oct. 1679.

To bar nu ändtlig nådt then dagen, tu så länge

Med längtan önskat har. Jöns Mathson, väles tig! Nu skräcker tig eij meer här något därfligt krig, Nu grufvar tu tig eij för vintren tig skull trängia Och vedermödans dryck i kalken tig inmängia.

Tu har fast bättre bytt, som på en sådan stijg
Har träffat en god stund. Jag säger; väles tig,
Som torf eij denne höst i flyttningzky mbret hängia!
Nu bar tu flyttiat så, att tu eij ämnar mera

I brådkast bryta opp, och får thess städse boo
Bland Gudz uthvalde barn i evig, evig roo.
Vij flyttiom än hvar dag och oss mern nog besvära;
Tu farer väl! Far väl. Jag skrifver detta af,
Som är så kortlig satt, till minnes på tin graf.

LXXV.

Lars Hansson Wall, Boktr. i Stockholm. 9 Novemb. 1679.

Jag märker nu förvist, att Herren denna stunden

Lär vara mig så god och göra här på slut,
Mig från all vedermöd' och ängslan hielpa uth,
Att jag den näste blijr, som följer effter Lunden.
Jag följer vist Jöns Lund. De banden som mig bunde,
De blifva snarlig löst; den bittre vaskeluth
Har reda sudit opp, gör dy eij något prut.
O, att jag här emot mig väl bereda kunde.

Förlåt mig, milde Gudh, min skuld och stora brister!
Moot tig jag syndat bar, men, Herre kär, tu äst
Moot synd och dödsens udd mitt hopp och trygge fäst.
Jag lijder hvad tu mig nu hälst å läggia lyster:

Jag har mitt ankar fäst på en god himmelsk redd.
Kom, kom, o Jesu, kom, jag är nu väl beredd!!

LXXVI.

Herr Nils Petri Gevalius, Kyrkioherde i Torgzåker i Gestrijkland. 13 Julij 1680.

Att tu måst samma väg och blifva stofft och mull,
Som går nu här förbij, det kanstu fuller tänkia:
Betänker lijkväl eij, när tu tig låter kränkia

Af denne verldsens värd, titt ansend, kraffter, gull,
Tin konst och deijligheet, der tu betrachta skull
Hvar stund tin dödligheet (skönt det tig tyckes sänkia
Uthi melancholie) tu såledz kunde länkia

Tig meer- och meera opp ifrån tin synda skull.
Betänk, tu måste döö. Dy vandre bäst du kan
På dygdens törne-stijg, den tig omsider leder,
Dijt tu för alt besvär blir krönt med prijs och heder.
Så hafver och så giordt den ehrevyrdig man,
Som hvilar här sin been.
Gudh hafver alt giordt väl.

Hvij vill man doch begråtan?
Her Nils är väl belåten.

I

LXXVII.

Martinus Ausius, Upsaliensis, Studiosus. 14 Julij 1680.

dag så borde mig gå den allmänne vägen,

Af himmlen förelagd, sän han mig har beskärdt Så länge här förblij, tils jag förstådt och lärdt Åtskilja ondt och godt, och var dy helt benägen Att biuda tig farväl, som är så oförvägen

[merged small][ocr errors][merged small]

Emot det evigt är. Jag har, Gudh lof, uthärdt
Och klagar ingen ting, men är nu mera fägen.
I morgon böret tig, som thet och minst kan tänkia,
Och så vist facit gör, som tu med döden lagt
Förbund att aldrig döö. Lät thet tig vara sagt,
Lät thenne verldsens värd så mycket tig eij kränkia,
Så har tu vijgar' för en gång här skiljas vijd,
Så fruchtar tu eij döö, så blijr tig himmlen blijd.

Jag

LXXVIII.

Jöns Eriksson Westenius, Oeconomus i S. Clara i Stockholm.
5 Decemb. 1680.

ag gläder mig i Gudi, att kommen är den dagen, Som mig till saligheten så liufligt lyser opp,

Jag kan upstå af sömnen, och hafver säkert hopp Then rätte åhrons konung, i dag till mig indragen, Min Jesum, mig ikläda. Min kläder äro tvagen

I lambsens dyre blode. Min hela siäl och kropp Dy gläds i lefvand Gudi, att jag mitt vandringz lopp Har lycklig hinnt utlöpa. Min foot från fall är tagen, Min ögon ifrån tårar, min siäl uhr dödsens dvala.

Jag mig til afsked skyndar, och biuder ehr godnatt, Ehr alle, Herrans vänner, mitt huus och verldzlig skatt. Jag hör brudgummen klappar. Kom, Jesu, mig hugsvala! Välkommen, o välkommen! Hosianna, frijd och frögd! Välsignad han, som kommer! Hosiann' i himmels högd!

LXXIX.

Jacob Kruse den yngre från Gefle, Facteur på

19 Decemb. 1680.

Så samblar lijkväl tu tin barn alt effter handen,

Mitt edle fosterland, dem döden kastat kull, Från öster, vester, södr, som i tin egen mull. Them tu uppå godt hopp bortsänd' i främmand landen, Får tu, Gudh lof, igen. Så krafftig' är the banden, Vårt fosterlandz natur. Moot döden intet gull

Går fort, eij kämpars krafft; för död vij ståm i skull, Skönt Gudh af evig död har löst vårt lijf och anda. Hin yngre Jacob Krus, den tig i lifvand lifvet Eij stadigt nyttia fick, har i sidst andedräckt Astundat i titt stofft få hvijla och blij täckt. (Som honom väl som tig till minnes blir opskrifvet.) Han sofver här så sött. O att vij tänkte på, Det vij är idel stofft och måste här ifrå!

LXXX.

Hans Hansson, Borgare från Gefle, begrafv. i Stockholm
d. 13 Februarij 1681.

Så är doch dödsens dag fast bättr' än födsledagen,
Skönt lifvet är vårt lius, der alla glädias vijd,
Som hafva anda fått, rätt som den gyllne frijd
Förmeer än kriget är, skönt och offt' höres klagan,
Att man måst undergå allmänna dödsens lagen.
Men döden lijkväl oss aflossar af den strijd,

Vij all' är veklad' i. Oss är til evig tijd

[ocr errors]

Eij lofvat timligt lijf den det tror blijr bedragen. -
Säll äst fördenskull tu, Hans Hansson, som med döden
Nu följe göra får, af ährlig ålder mätt,

Får färdas i god stund ifrån den sorg och nöden,
Tu och hafft blåsa på, väl som vij alle slätt.
Tu får nu samma del, som säkert gör tig gladan,
Att dödsens dag ju vist är bättr' än födsledagen.

« FöregåendeFortsätt »