LXXI. H. Ingrid Welams-dotter, Rådmannens i Upsala, sal. Rholf Kales effterl. enkia. 18 Maij 1679. Så är ju dödsens dag fast bättr' än födslestunden, Ty hvad tig nyttigt är den stund tu lefva må LXXII. Joannes Schefferus, Reg. Jur. Nat. et Gent. Prof. honorar. nec non Eloqu. et Polit. Skytteanus i Upsala. 29 Maij 1679. det eij klagan värdt? Men himlen måst doch råda. Nu har tu, Sala, mist den sidst af tyska strand, Den Strasburg med sitt namn, den tig med skrifftlärd band Har giort i verlden känd. Her Scheffer får tu skoda Af döden lagder ned. Gack uth om stadn och boda, Att tu har honom hafft; Det han har sagt valet! Upfinna den hans fiät med Jag fäller pennan ned. sprijd uth i främmand land, Försök om tu så kant slikt beröm kan tråda! Men det kan jag väl skrifva, Att han emot sin Gudh, sin konung och bvar man Sig christ- och redligt tedt. Sin svagheet han och fann*), Ty han en menskia var. I roo får han nu blifva, Den han har länge önskt. Tu, som här går förbij, Tänk, att tu dödlig äst och måst til aska blij! *) Symbolum b. Schefferi: Nemo scit, quantum nesciat. LXXIII. Martinns Brunnerus, Theol. D. och Prof. i Upsala, Kyrkioherde derjemte i Danmark. 29 Sept. 1679. Skrif i tin tänkiebok till minnes denne gång, Hvad åbr tu hafft i åhr, tu Pindus högst i Norden, Som är så många lius så snart förlustig vorden Uthur tin' Musers kretz.*) Instämm en klagesång! Brunnerus, som allfrämst har hafft spatzeregång, Har slutat deras tal, som äre giömd i jorden. Så äret med vårt lijf, här felas konst och orden. Att skrifva hans beröm behöfz mig dagar mång. Hvad himmlen vill haa fram, kan ingen återkalla. Brunnerus lefver doch: utgrundar nu med alla Den himmelsk vijshetzbok. Han kommer här eij meer, Vij finne honom gen, när Herren Gudh det gier. Gack ath, Upsala stad, gör honom sidste tiensten, Han har det väl förskyldt. *) Jonas Fornelius (17 Febr.), Schefferus (26 Martij), Magnus Celsius (5 Maij), Petrus Liung, Eth. et Polit. Prof. (8 Maij), Brunnerus (22 Aug.) LXXIV. Jöns Mathsson Lund, Boktr. i Stockholm. 5 Oct. 1679. To bar nu ändtlig nådt then dagen, tu så länge Med längtan önskat har. Jöns Mathson, väles tig! Nu skräcker tig eij meer här något därfligt krig, Nu grufvar tu tig eij för vintren tig skull trängia Och vedermödans dryck i kalken tig inmängia. Tu har fast bättre bytt, som på en sådan stijg I brådkast bryta opp, och får thess städse boo LXXV. Lars Hansson Wall, Boktr. i Stockholm. 9 Novemb. 1679. Jag märker nu förvist, att Herren denna stunden Lär vara mig så god och göra här på slut, Förlåt mig, milde Gudh, min skuld och stora brister! Jag har mitt ankar fäst på en god himmelsk redd. LXXVI. Herr Nils Petri Gevalius, Kyrkioherde i Torgzåker i Gestrijkland. 13 Julij 1680. Att tu måst samma väg och blifva stofft och mull, Af denne verldsens värd, titt ansend, kraffter, gull, Tig meer- och meera opp ifrån tin synda skull. Hvij vill man doch begråtan? I LXXVII. Martinus Ausius, Upsaliensis, Studiosus. 14 Julij 1680. dag så borde mig gå den allmänne vägen, Af himmlen förelagd, sän han mig har beskärdt Så länge här förblij, tils jag förstådt och lärdt Åtskilja ondt och godt, och var dy helt benägen Att biuda tig farväl, som är så oförvägen Emot det evigt är. Jag har, Gudh lof, uthärdt Jag LXXVIII. Jöns Eriksson Westenius, Oeconomus i S. Clara i Stockholm. ag gläder mig i Gudi, att kommen är den dagen, Som mig till saligheten så liufligt lyser opp, Jag kan upstå af sömnen, och hafver säkert hopp Then rätte åhrons konung, i dag till mig indragen, Min Jesum, mig ikläda. Min kläder äro tvagen I lambsens dyre blode. Min hela siäl och kropp Dy gläds i lefvand Gudi, att jag mitt vandringz lopp Har lycklig hinnt utlöpa. Min foot från fall är tagen, Min ögon ifrån tårar, min siäl uhr dödsens dvala. Jag mig til afsked skyndar, och biuder ehr godnatt, Ehr alle, Herrans vänner, mitt huus och verldzlig skatt. Jag hör brudgummen klappar. Kom, Jesu, mig hugsvala! Välkommen, o välkommen! Hosianna, frijd och frögd! Välsignad han, som kommer! Hosiann' i himmels högd! LXXIX. Jacob Kruse den yngre från Gefle, Facteur på 19 Decemb. 1680. Så samblar lijkväl tu tin barn alt effter handen, Mitt edle fosterland, dem döden kastat kull, Från öster, vester, södr, som i tin egen mull. Them tu uppå godt hopp bortsänd' i främmand landen, Får tu, Gudh lof, igen. Så krafftig' är the banden, Vårt fosterlandz natur. Moot döden intet gull Går fort, eij kämpars krafft; för död vij ståm i skull, Skönt Gudh af evig död har löst vårt lijf och anda. Hin yngre Jacob Krus, den tig i lifvand lifvet Eij stadigt nyttia fick, har i sidst andedräckt Astundat i titt stofft få hvijla och blij täckt. (Som honom väl som tig till minnes blir opskrifvet.) Han sofver här så sött. O att vij tänkte på, Det vij är idel stofft och måste här ifrå! LXXX. Hans Hansson, Borgare från Gefle, begrafv. i Stockholm Så är doch dödsens dag fast bättr' än födsledagen, Vij all' är veklad' i. Oss är til evig tijd Eij lofvat timligt lijf den det tror blijr bedragen. - Får färdas i god stund ifrån den sorg och nöden, |