Sidor som bilder
PDF
ePub

LXXXI. M. Olof Prosperius, Kyrkioherde i Arbrå och Undervijkz församlin

gar i Helsingland. 17 Martij 1681.

No först förtienar I full säll och lycklig skattas,

Prosperi, biertans far. Then sällheet, denne verld

Tyckz gifva med full göpn, är idel fnas och färd.
Then allting synes baa, doch mycket mera fattas:
Ja, öfver det ban bar ban jämväl ängsl- och mattas,

Att han skal blifvat qvitt. En mächtig, modig, lärd,

En helbregd, rijker, rask bar samma snara snärdt. All verdzlig värd och vinst mot bimmlens rijkdom ratas. Oss står dy intet aon med bedne verden klaga

Uthöfver bimmelens slut. Hvad annat är vårt lijf,

Ån som en död? Vår frijd, än daglig kamp ocb kijf? Men är då döden död, som oss till lijfs vill draga?

Nu först förtienar I, Prosperi, skattas säll
Och salig inför Gudb. Far bär med evigt väl!

LXXXII. Doct. Johann Baaz, Sveriges rijkes Erchebiskop och Academiens i

Upsala Procancellarius. 18 Septemb. 1681.

Hvij gör tu slikt förslag, som eljest tyckz förslagen,

Och låter komma alt på morgondagen aon,

När ovist är hvad som inn affton bända kan ? Theraf är lekt och lärdt fast mången gång bedragen, Som daglig dömen ges. Ta håller gamble gen,

Tin villos vandriogzväg, tin lustas löpeban,

Ther död- och domen tig lär dåra, vandringzman.
Så göre vij förslag! Är det eij sorg och klagan?
See buru doctor Baaz, som billigt blifvet skattat

För Gudz församblings vaas – ach, ach det sorgefall!

Heel frisk om afftonstund, om morgon ligger kall. Sij, then rättfärdig dör; men bo är som kan fattat ?

Hvad Gudh bar giordt är giordt. Mins det, Upsala stifft, Tin erkebiskop Baaz är giömd i denne grifft.

LXXXIII. H. Chirsten Olofsdotter, Handelsmannens i Gefle, sal. Nils Larsson

Ferners effterl. enkia. 13 Martij 1682.

Min synd och skröplighet är som jag māst åtänker.

Min svagheet och etänd har jag i allan tijd

Med suckan burit fram för Herren, som är blijd, Eij dierfligt öfverträdt min egen lyckas skränker. Hvar af bögmodas jag, som är doch mall? Tin skänker,

Tu snöde verld, titt pracht, tio gunst, tio gyllne frijd

Är intet: färd, fördärf, en uppenbara strijd. Tu äst belt bållen skarn, skönt tu af gull all blänker. Jag har af ingen ting att vara öfverdådig,

När det, som vissast syns, är ofulkomligbeet;

Ty har ocb himmlen sedt min nöd och uselbeet
Och mig, som varit svag, sig tedt så mild och nådig,

Aflättat detta ook, så jag nu vandra kan
Heel frisk min rätta koos til the lefvandes land.

LXXXIV. J. Catharina Hansonia, Boktryckiarens sal. Petri Hansonii i Åbo

dotter, begrafv. i Stockholm d. 19 Januarij 1683.

Jag såg, hvad fåfänghet och färd ta med tig hade,

Tu syndafulle verld, som blänkt af luttert gull

Utvārtes, innan till vastu af skam all full.
Jag prijste tig först säll och vid mig sielfvan sade:
Här är oss lustigt blij. Men som jag öfverlade,

Alt är eij gull gullijkt: tu bäfftas med stor skull

Och laster, alt titt prål blijr idel stofft och mall,
Och döden ändtlig tig til lifvet lärer skada,
Tå all tin deijligheet af ormen blir förraskat;

Tå sade jag: Jag vill tig intet achta meer.

Far väl, ovärdig verld, att jag tig nu tilbeer.
Jag vill på himlens väg min kläder äro vaskat

Beredd och vaken stå, att stundlig vachta opp
Min siāle-bradegum, som är mitt bögste hopp.

Verldzlige.

LXXXV.
Upsala Anatomie-saal*).

Här är den skodeplatz, om tu upstiga gitter,

Der tu förundra kan, hvad tu eij förra sedt,

Hvad tu eij ens förstådt: naturens bemligheet
I tin kroppz underhuus; hvar hierte-kungen sitter,
Som alt regera skal; hvar tu det rummet bitter,

Der tu först legat dold; hur blodet vägen veet

I vinklar och all vråår; jämväl hur jämt och hett Magbgrytan kokar alt; bur pulsen slår och spritter; Hvar börslens pukor stå; hvad klare pespectiver

Tin ögon genomsee; bur rätte strängen fins,

Som säijarvärket drar. Deraf betänk och mins,
Har skön och härlig kropp tin skapar' har tig gifvet,

Den tu i syndig lust med oförnufft omför,
Och dy så skröplig blir, som synes, när tu dör!

*) Theatrum anatomicum supra auditorium Gustavianum exstru

ctum,

[graphic][subsumed][ocr errors][subsumed][subsumed]
[ocr errors]

LXXXVII.
Dinas kättiegång. Genes. 34.

Det hade tu igen, min gode jungfru Dina,

För tu så kyndig och nyfiken vast den gang,

Kund intet bemma blij som andre jungfrur mång, Skull ändtlig utb och see på de stadz-damer fijna, Som här och der i port- och fönster stod och grijna,

Som tijdn till äfventyrs - den eljest tycktz dem lång

Tillbrackt i leek och dantz, med spel och annan sång. När ähran borta är*), hvad är gullarmband tina? Så mycket vant tu på tin kättiegång den gången.

Tu billigt andra kan förvara så gå stad

Med bopen, om skönt den gör tig en tämlig rad.
Den vägen slipprig var, ty slant tin foot af spången,

När printzen der i stadn tin mödom märkte så,
Tig sielf till evig skam, till sorg tin fader grå.
*) Omnia si perdas, famam servare memento:

Qua semel amissa, postea nullus eris.

LXXXVIII.

Psyches grafskrifft*).
Nu är tig, Psyche, gått, som jag tig länge spådde,

Då som tin menlösheet allförst mig förekom,

Och jag reent sade af, att Psych' är alt för from:
Deraf tin systrars äng och åker märklig grodde.
Hvad de afskumad troll, hvad de tig listigt rådde,

Togst tu i tromål vid, som varet bimbla dom,

Höllt tu för samvetz värk, der något tvijka om, Då de på troheetz ord i vatn sin bänder tvådde. De ba nu vackert speel, alt som de önskat bade,

När de förd i sin sköld försåt, lögn, samvetzlösa,

Mord, afvund, bitterheet, barm, giri och bögfärd.
Med desse vapnen de tyransklig nederlade
Tig, undersköne sial så har bin ond' dem kiusa.

Här ligger Psyche from utaf sin systrar, särd. *) Historiam ipsam, ab Apulejo Madaur. expositam, in sueticum idioma Mart. Nyman dedit ediditque, Upsaliæ 1666.

LXXXIX.

Enfaldig nöljachtigheet.
Der ta vil skattas säll i denn’ osälle dagen

Och tänker komma fram med minst bång och besvär,

Så märk och acbta på, hvad råd jag råder här:
Haf intet bry der om, den blir tig föredragen,
Som tyckz af ringar ätt, eij lärd, eij så beslagen,

Som mindre tienster giordt, eij varet utbi häär

För fädernslandsens skull, doch effter sitt begär Fått allt, han önskat bar, offt' emot rätt och lagen. Var med tin lycka nögd, som tig af himlen lämnas!

Blif uti nidrigt stånd, då lefver tu som bäst!

Far intet upp i skyn att blij siustiernan näst!
The dragas snarlig upp, som derligt nidfall ämnas *).

Tag tin toppsegel in **), ställ farten af titt lopp,
Om tu tin rätte kos vill hålla, till godt hopp ***).
*)

tolluntur in altum, Ut lapsu graviore ruant. **) Propositique precor contrahere vela tui. Ovid. ***) Cap. bonæ spei.

XC.

När som min tunna rann.
Tå jag i välmacht satt och hade all Gudz gåfvor

Till ymnigt öfverflöd, af maat all visthuus full,

All källrar full af vijn, så icke någon skull
Hoos mig nån sakoad see, och månge härlig håfvor
Lät fara hult om bult; jag äter, dricker, sofver,

Spatzerar till min vän, var alt vid stadigt bull,

Eij skiött om morgondaan, eij feltes godz, eij gull, Vijn skiölgde alla golf, båd stor och små mig lofvar; Jag sän till spilningz gaf den jag eij såg, eij kände,

Ell' sade buut ell tack, jag trafvad altijd främst

I sijdn och sammetzdrächt, hvar ville mig bli nämst Och städse vachta opp, jag gick, jag stod, mig vände.

Så gicket fordomdagz. När tunnan mebr eij rann,

Blef troo och vänskap all, mig kiänd eij qvinn, eij man*). .*) Cum fueris felix, multi numerantur amici;

Tempora si fuerint nubila, solus eris.

« FöregåendeFortsätt »