Sidor som bilder
PDF
ePub

LXXXI.

M. Olof Prosperius, Kyrkioherde i Arbrå och Undervijkz församlingar i Helsingland. 17 Martij 1681.

Nu först förtienar I full säll och lycklig skattas,

Prosperi, hiertans far. Then sällheet, denne verld Tyckz gifva med full göpn, är idel fnas och flärd. Then allting synes haa, doch mycket mera fattas: Ja, öfver det han har han jämväl ängsl- och mattas, Att han skal blifvat qvitt. En mächtig, modig, lärd, En helbregd, rijker, rask har samma snara snärdt. All verdzlig värd och vinst mot himmlens rijkdom ratas. Oss står dy intet ann med hedne verden klaga

Uthöfver himmlens slut. Hvad annat är vårt lijf, Än som en död? Vår frijd, än daglig kamp och kijf? Men är då döden död, som oss till lijfs vill draga? Nu först förtienar I, Prosperi, skattas säll Och salig inför Gudb. Far här med evigt väl!

LXXXII.

Doct. Johann Baaz, Sveriges rijkes Erchebiskop och Academiens i › Upsala Procancellarius. 18 Septemb. 1681.

Hvij gör tu slikt förslag, som eljest tyckz förslagen,

Och låter komma alt på morgondagen ann,

När ovist är hvad som inn affton hända kan? Theraf är lekt och lärdt fast mången gång bedragen, Som daglig dömen ges. Tu håller gamble lagen, Tin villos vandringzväg, tin lustas löpeban, Ther död och domen tig lär dåra, vandringzman. Så göre vij förslag! Är det eij sorg och klagan? See buru doctor Baaz, som billigt blifvet skattat För Gudz församblings vaasach, ach det sorgefall! Heel frisk om afftonstund, om morgon ligger kall. Sij, then rättfärdig dör; men ho är som kan fattat? Hvad Gudh har giordt är giordt. Mins det, Upsala stifft, Tin erkebiskop Baaz är giömd i denne grifft.

LXXXIII.

H. Chirsten Olofsdotter, Handelsmannens i Gefle, sal. Nils Larsson Ferners effterl. enkia. 13 Martij 1682.

Min synd och skröplighet är som jag mäst åtänker.

Min svagheet och eländ har jag i allan tijd

Med suckan burit fram för Herren, som är blijd,
Eij dierfligt öfverträdt min egen lyckas skränker.
Hvar af högmodas jag, som är doch mull? Tin skänker,
Tu snöde verld, titt pracht, tin gunst, tin gyllne frijd
Är intet: färd, fördärf, en uppenbara strijd.

Tu äst helt hållen skarn, skönt tu af gull all blänker.
Jag har af ingen ting att vara öfverdådig,

När det, som vissast syns, är ofulkomligheet;
Ty har och himmlen sedt min nöd och uselheet
Och mig, som varit svag, sig tedt så mild och nådig,
Aflättat detta ook, så jag nu vandra kan

Heel frisk min rätta koos til the lefvandes land.

LXXXIV.

J. Catharina Hansonia, Boktryckiarens sal. Petri Hansonii i Åbo dotter, begrafv. i Stockholm d. 19 Januarij 1683.

Jag såg, hvad fåfänghet och flärd tu med tig hade,

Tu syndafulle verld, som blänkt af luttert gull
Utvärtes, innan till vastu af skam all full.
Jag prijste tig först säll och vid mig sielfvan sade:
Här är oss lustigt blij. Men som jag öfverlade,

Alt är eij gull gullijkt: tu häfftas med stor skull
Och laster, alt titt prål blijr idel stofft och mull,
Och döden ändtlig tig til lifvet lärer skada,
Tå all tin deijligheet af ormen blir förraskat;

Tå sade jag: Jag vill tig intet achta meer.
Far väl, ovärdig verld, att jag tig nu tilbeer.
Jag vill på himlens väg min kläder äro vaskat
Beredd och vaken stå, att stundlig vachta opp
Min siäle-brudegum, som är mitt högste hopp.

erldzlige

LXXXV.

Upsala Anatomie-saal*).

Här är den skodeplatz, om tu upstiga gitter,

Der tu förundra kan, hvad tu eij förra sedt,
Hvad tu eij ens förstådt: naturens hemligheet
I tin kroppz underhuus; hvar hierte-kungen sitter,
Som alt regera skal; hvar tu det rummet hitter,

Der tu först legat dold; hur blodet vägen veet
I vinklar och all vråår; jämväl hur jämt och hett
Magbgrytan kokar alt; hur pulsen slår och spritter;
Hvar hörslens pukor stå; hvad klare pespectiver

Tin ögon genomsee; hur rätte strängen fins,
Som säijarvärket drar. Deraf betänk och mins,
Hur skön och härlig kropp tin skapar' har tig gifvet,
Den tu i syndig lust med oförnufft omför,

Och dy så skröplig blir, som synes, när tu dör!

*) Theatrum anatomicum supra auditorium Gustavianum exstru

ctum.

LXXXVI.

Gefle Gymnasii invigning. Martij 1671.

Ther tu af gammal häfd, o vijsheet, hafft titt säte,
Tin konst- och dygders skaar dess liufve schole-chor,
Som tig med täcklig dantz, hvar i tin lust beroor,
All stunder vachtat opp, det lär än eij förgäta,
The all sin fagrast frucht tijt öfverplanta läte,
Att växa til i vett, vår gamble yfverboor;
Blir tig eij boning bygd vid förre fägringz flor,
Hvar til och denne platz kong Karl lät tig afmäta.
Ty stånde detta huus, der dubbelt hvalf nu finnes,
I godan frijd och roo, alt medan vijsheet, dygd
Och frije konsters kram blir i vår nordske bygd,
Att barn och barnabarn det jämväl måga minnas.
Siuttijond förste våhr, sän sextonhundra skrefz,
Thet höge schole-huus til fullan stadga drefz.
XII: 14.

LXXXVII.

Dinas kättegång. Genes. 34.

Det hade tu igen, min gode jungfru Dina,

För tu så kyndig och nyfiken vast den gång, Kund intet hemma blij som andre jungfrur mång, Skull ändtlig uth och see på de stadz-damer fijna, Som här och der i port- och fönster stod och grijna, Som tijdn till äfventyrs den eljest tycktz dem lång Tillbrackt i leek och dantz, med spel och annan sång. När ähran borta är*), hvad är gullarmband tina? Så mycket vant tu på tin kättiegång den gången. Tu billigt andra kan förvara så gå stad

Med hopen, om skönt den gör tig en tämlig rad.
Den vägen slipprig var, ty slant tin foot af spången,
När printzen der i stadn tin mödom märkte så,
Tig sielf till evig skam, till sorg tin fader grå.
*) Omnia si perdas, famam servare memento:
Qua semel amissa, postea nullus eris.

LXXXVIII.

Psyches grafskrifft*).

Nu är tig, Psyche, gått, som jag tig länge spådde,

Då som tin menlösheet allförst mig förekom,
Och jag reent sade af, att Psych' är alt för from:
Deraf tin systrars äng och åker märklig grodde.
Hvad de afskumad troll, hvad de tig listigt rådde,

Togst tu i tromål vid, som varet himbla dom,
Höllt tu för samvetz värk, der något tvijka om,
Då de på troheetz ord i vatn sin händer tvådde.
De ha nu vackert speel, alt som de önskat hade,
När de förd i sin sköld försåt, lögn, samvetzlösa,
Mord, afvund, bitterheet, harm, giri och högfärd.
Med desse vapnen de tyransklig nederlade
Tig, undersköne siäl - så har bin ond' dem kiusa.

Här ligger Psyche from utaf sin systrar, snärd.

*) Historiam ipsam, ab Apulejo Madaur. expositam, in sueticum idioma Mart. Nyman dedit ediditque, Upsaliæ 1666.

LXXXIX.

Enfaldig nöijachtigheet.

Der tu vil skattas säll i denn' osälle dagen

Och tänker komma fram med minst bång och besvär, Så märk och achta på, hvad råd jag råder här: Haf intet bry der om, den blir tig föredragen, Som tyckz af ringar' ätt, eij lärd, eij så beslagen, Som mindre tienster giordt, eij varet uthi häär För fädernslandsens skull, doch effter sitt begär Fått allt, han önskat har, offt' emot rätt och lagen. Var med tin lycka nögd, som tig af himlen lämnas! Blif uti nidrigt stånd, då lefver tu som bäst! Far intet upp i skyn att blij siustiernan näst! The dragas snarlig upp, som derfligt nidfall ämnas*). Tag tin toppsegel in**), ställ farten af titt lopp, Om tu tin rätte kos vill hålla, till godt hopp***).

[blocks in formation]

Ut lapsu graviore ruant.

**) Propositique precor contrahere vela tui. Ovid. ***) Cap. bonæ spei.

XC.

När som min tunna rann.

Tå jag i välmacht satt och hade all Gudz gåfvor

Till ymnigt öfverflöd, af maat all visthuus full,
All källrar full af vijn, så icke någon skull
Hoos mig nån saknad see, och månge härlig' håfvor
Lät fara hult om bult; jag äter, dricker, sofver,

Spatzerar till min vän, var alt vid stadigt bull,
Eij skiött' om morgondaan, eij feltes godz, eij gull,
Vijn skiölgde alla golf, båd stor och små mig lofvar;
Jag sän till spilningz gaf den jag eij såg, eij kände,
Ell' sade huut ell' tack, jag trafvad altijd främst
I sijdn och sammetzdrächt, hvar ville mig bli nämst
Och städse vachta opp, jag gick, jag stod, mig vände.
Så gicket fordomdagz. När tunnan mehr eij rann,
Blef troo och vänskap all, mig kiänd eij qvinn, eij man*).
*) Cum fueris felix, multi numerantur amici;

[ocr errors]

Tempora si fuerint nubila, solus eris.

« FöregåendeFortsätt »