XCI.

Uppå en mammonist.

Så har tu lijkaval titt bierta fäst i kistan,

Der gull och guden är, den tu till denne dag
Som ährlig karl bar hållt vid macht och förre lag,
Att tu eij saknat har af alt den minste gnista.
Andoch tu ängslas skull, der tu tin fara viste,

Tig stundlig öfverstår af tiufvar, hugg och slag
Af dem tu i god tro undfått med sitt bedrag.
Hin onde har ändå mång tusend last- och lister.
Tu uthdrar mången natt med kallsvett och bekymmer;
Tin hustru och tin barn slik fångar lösa uth;
Tu törst-, hungr-, marttar tig i aska och i luth,
Att på tig sannas kan: Hvad niugg spar, nöter grymmer.
Och far tu ändtlig fort att vara Mammons träl,
Lär tu betala smått och stort med kropp och siäl.

XCII.

Uppå en sluklinger.

Thet är jag länge tänkt, min redlig vän, ehr råda,

Ändoch välmente råd som offtast värst uptags:
Cura ut valeas! Det tyckes nu så dagz,
I hedren läkiaren, som kan ehr mangel skoda.
Vij sökiom alla bielp, som äre stadd i våda,

Men doctorn framför alt, då vij med siukdom drags.
Hans råd och vårt förnufft måst lijkväl gå til slags.

I ett vij eense blij, i annat skills vij båda:
Om hälsan är vår hug och tank' å bägge sijdor,
Om vägen gå vij sär. Vij kaste bort hans råd,
Hans konst och medicin blir oss för fotetråd.
sängen, när han svijder

Vij töma bägarn uth bak
Och tyckes litet bäsk.

Den cur, som tvingar mäst,

Han bafver störste krafft och skattas aldrabäst.

XCIII.

Tag seden der tu kommer.

När tu äst stadd i Rom, skal tu dess seder följa.

En vill och galen är; den kan eij hålla frijd; Hin kiörer med careth; den ränner opp och nijd; Är fråsserij på färd, så måstu kunna skölja; För lättia, kätt- och flättia tig eij undandölja; Der så kan bäras till, fölg i duell och strijd;' Är nye kläde-mod, rynkt, brokot, stackot, vijd, Tag genast sådant ann; lät pudret pannan hölja; Den Tattar ryor drar, till vägz som draken flyger; Den på sig hängia vill mehr än han har betalt, Måst för sin kräsligheet sän taas med nöd och svalt; Den intet vätta är, skönt han syns stor och dryger, Och har mehr intet lärdt. Dem måst tu alleledz Tig efftertaa i Rom*). Lef annars annorstädz!

*) Cum fueris Romæ, romano vivito more:

Cum fueris alibi, vivito sicut ibi.

XCIV.

Uppå en frijare.

Vill tu, jag om Adam och paradijs skal röra?

Det är så länge rördt, en må det ledse blij. Än Venus och dess son? Ell' kärlekz kamp och strijd? Gud- och gudinnors nampn? Det får jag sädan höra. Än tin försichtigheet i frijerij införa?

Att tu tin lyckas måhl har funnit der uthi? Der tvijkar jag och om. Än vurm- och aperij? Slikt vill jag heller eij. Hvad skall man ändtlig göra? Hur vill tu skrifvas skal? Det är jag nu betänker. Vill tu ha bröllopźskrifft? Ja, frijligt: töfva man! Blir gifftermålet af? Det ena mig mäst kränker, Men måst lell hålla fram, att folket eij får säija. Så skrif då sielf, tin took, när ingen är som kan Tig laglös gör' i lag! De må tig och väl späija.

XCV.

Uppå den samma af ett annat dato.

Jag har det länge spådt, tig skull' en gång så gånga,

När tu eij förste gång vist taga mor i hand,
Då hon tig ville ge den ring och kärlekz band.
Nu är hon ångerköpt och geer tig näsor långa,
För tu så snappsint vast och skrytte af så många,
Men aldramäst för dy du höllt eij torra land,
Skull segla bittijd, seent, kom vaglande till strand,
Som soo vid solegång. Det giorde henne bånga.
Men derför mycket mehr, när hon såg hur öltoken
I gästbod fäldes fram, der han var galen all
Och uthan alt förnufft, på andra sig förförde,
Som ville blij i roo, eij vätta viden rörde,

Att fara är, du der igenom går på fall.

Hon sade rundt och bredt: Hvad skal jag med den sloken?

XCVI.

Uppå Öölsööl Gästbodztook.

Så rosar du eij meer af gästbod, gästbodztoker,

Som fuller kan bli full, men lijkväl aldrig mätt.
Och kan tu mycket väl här i påstå tin rätt:
Tu äst eij kommen dijt för zifra och en sloker.
Så måste jämväl den vist vara passlig kloker,
Som tig i sådant fall förskrifver mått och sätt
Att dricka, lijksom tu eij vore vid titt vett,
Ell viste magehof, förstode sielf tin' krokar.
Tu hafver rätt påstå att der så länge blifva,
Tills du går derifrån, ty man der offta finner

Monsieur le Courtisan, herr Under-Narrenkop,
Och den med gycklerij har tijden lärdt fördrifva.
Betalas laget eij, förn tu om porten hinner,
Säg: Tvy slikt gästebod.

XCVII.

Uppå några sqvallertaskor.

Tå Ursla kommer hoop med Gertrud och Sibilla,

Så rall' och squallra de, som tu väl hafver spordt,
Allförst tu kommen var in genom stadsens port,
Der tu i konster frij med mig studera ville.
Då vi den förste gång kring gatan gick så stilla,
Såg oss om kammar om och en beqvämlig ort,
Spasserand kyrkian bij, om hvilken vij så stort
Hört säijas i vårt land, det vij och måste gilla,
Då vij af serdels slump rätt i en aflägz gata

Blef vars, hvar desse tre stod opp uti ett huus,
Som man uhr bönen kom, och dagen blifvit lius,
Emedan de på oss alt sågh vij blefve flata
Och talte immerfort; då sade jag: Bror Sven,

Nu rall' och sqvalra de om hon och han och den*).

*) Quando conveniunt Ursilla, Camilla, Sibilla, Sermonem faciunt et ab hoc, et ab hac, et ab illa.

XCXIII.

Uppå jungfru Gloria.

Hvad båtar doch det skeen af gull och edla smycken,
Den glantz af brokot tygh, och tocken fåfäng flärd,
Som daglig spinnes opp af vår villgalen verld,
De pråland perleband och andra ståtlig stycken,
Det diefia pracht och prål tu förer, stor och mycken,
I kläder nu helt nögd, nu åter snörpt och snärd,
Der af tu menar tig mern rena vattnet värd,
Skönt tu en lijten tijd det fått till läns af lyckan?
Hvar till är detta alt? Allenast tu kan synas
För den tu intet äst. Och måst tu denne tijd,
Om tu skalt komma fort, tig effter staten hålla;
Ellst skall tu finna, titt förslag tar af och tynas.
Far sachta, ästu klook, var tolig, lijd och bijd,
Vill tu tin egen skam och skada sielf eij vålla!

XCIX.

Uppå densamma, sedan hon blef gift..

Säg mig doch, syster kiär, hvad för planet regera,
Tå tu blef buren fram? Ell' skall jag längre gå
Till dag'n tu aflat vardt, och deraf börja spå?
När tu ogiffter vast, vastu, som jungfrur flera,
Uprichtig, höffig', from, reen, lijk Gudz englar skāra,
Och med all dygder prydd. Nu ästu så och så:
Bedräglig, skamlös, tvärr, argsinter, af åtrå
Till giri, gudlös, karg vill tu än meer begära?
Uprorisk, trätofull, på rall- och sqvaller färdig,
Osnygger, sömnnögd, laat, i huset som en biörn,
Eij unnar grannarn' frijd, i mansens ögon törn,
I Bakkus' riddarspel, i Fröijas list uthärdig.

Är det tin ungdoms frucht, lär tu på gambla daar
Blij värr än fanen sielf.

C.

Uppå mons:r Thadler.

Håll truten till, tin took, när tu med sådant kommer,

Vill läggia löök å lax, med gäck och aperij

På andra alltijd gå. Han får sitt vurmerij Väl drifva, som tu titt. Var lijkaväl så frommer Släpp honm otuggat fram, ellst sägern: Har tu, tommer, Ännu eij blifvit mätt? Hvad dömer du der i,

Som sielfver seer det snedt, tu skulle rätt på sij? Hvem kan då väija för ditt dant och dulle dommar? Han går, han sitter, står, han äter, dricker, sofver, Han dansar, tar i famn, han leker, smeker, frijar, Han klär sig så och så, han talar, siunger, skrifver, Han något annat gör. Är en som sådant lofvar, Så äre tusend till, det tugga, thadla, vrijda.

Tu har sielf storan vurm, som apspel med tig drifver.