Sidor som bilder
PDF
ePub

Grifft-minne

öfver vandringzloppet, i lijffstijden fördt

aff fordom äldste borgmästaren i denne kongl. residencestaden Stockholm,

edel och välboren
nu mehra hoos Gudh salig

Herr Peter Trotzenfeldt, hvilken effter dess fulländade mål i en saliggiörande tro på sin återlösare Christum ifrån detta timmeliga lifvet här sammastädes saligen affsomnade den 3 Octob. 1670. Då dess döde lekamen til sin hvijlocammar med hög och förnäm lijkprocess ifrån S:t Jacobs up i Stockholms stadz Store kyrkia den 13 Junij beledsagåt vardt,

korteligen fattat

aff
E. Wennæsio.

Hur kommer det docb til och vil sig ändtlig rima,
Hvar gång nån jordefärd i Stockbolm plägar tima,

Tu aff nyfijkenheet, tin ögon til behag,
Til ränner at påsee det tu seer bvarje dag?

Tu röner daglig dagz, at ingen stund bijlöper,
Med mindre någon en för dödzens udd kulstuper,

Måst gå all verldsens väg, den tig så säker är,
At tu om så är sant ey hafva torff besvär.

Ey annars än tu veet, der örlig är för bänder
Och tu en starckan fiend blir varse moot tig vänder,

Der som i hvar minut mång tusend skiutas nid
Tig rundt omkring, och seer ey teckn til mera frijd.

Hur kommer lijkväl til, tu som det daglig röner,
Och tyckes och så med uthbrist' i suck och böner,

Tå tu seer lijk-process, ell följer lijk til graf
Och täncker tig här näst står före samma traf;

Men sän processen är förbij och ta hem kommer,
Som fölgt i kyrkian med och syntz den stund så frommer,

Är sedan värr än förr, och offta, som man spör,
En hedning i sin värck rättfärd- och helig gör?

Man må för denne gång den bandel ey omröra,
Emedan fåfängt blir, hvad jag mig tager före,

När tu ey rättas kan aff den med bättre skäl
Och lämpa saya kan, hvad illa står ell väl.

Den på sin döde mull ett ährligt nampn åstundar,
Men verldsens pracht ey meer verderar och begrundar,

Än som hon bar förtient, sitt bela vandringz lopp
Har fäst på säker foot, til Herren ställt sitt hopp,

Ehvad tilstöta kan, sitt samveet veet sig ställa
För lag uthi all lag, der lag och rätt bör gälla,

Och ey förbäfver sig aff hvad som hälst han kan:
Han räknas för en vijs, ja säll och salig man.

Her Peter Trotzenfeldt, den äldste borgemäster
I Svea hufvudstad, aff dödzens skott här qväster,

Förtiener at hans lof bos oss så bålles qvar,
Som han välsignelse hoos Gudh nu blifver vaar,

Den der i bimmlen är. Om Gud nu bär på jorden
Med oss välsignels' gör, är han och krönter vorden

Aff Gudz välsignand band, ifrån han först blef til
Til sidste ändemål, boo der til märckia vil.

Aff ebrbar-achtad ätt är han i liuset boren
I mälte hufvudstad, bekänd til fad- och modren,

De der hans ungdoms åhr aff christ- och börlig nijt
Haa styrdt på dygdens väg, så vijda deras Aijt

Til saken kunnat giordt emedan der på hänger
All konst i dette måbl. Sän han nu blef en dränger

Om sine sexton åhr och hemma bar förstådt,
Hvad honom bordt förstå i alt det som sig godt

Och nyttigt kunde blij, der Gud i flere dagar
Hans åbr förlängia skul; han sig då före tager

För mere vetenskap igenom resande
I det bålländske språk och köpmans väsende

Til Amsterdam först gåå, der ban på femte sommar
Förblifver, sökiand upp den förste frucht och blommor,

Han i den samma engd in bämpta syfftat bar,
Der han aff allom väl undfådd och fägnat var.

Men som uthi hans sinn, aff dhet han bär tils fattat,
Upväcktes ny begär, så nöd- som nyttig skattat

Til vijdar hans fortun, och åbren gofvo med,
Han ifrån sagde ort nu tager sitt affsked

Och ställer så sin koos til Frankers konga-rijke,
Som full eij mindre då än nu skull villia vijka

Nån annan republicq aff de nästgräntzand är,
Som uthi annat alt så ocb commercier.

Då han alt pöye fått i det han fann sig gagna
Til kundskap aff dess staat, bandtering och slijkt anna,

Begifver han sig heem - ey som de vandringzmän,
Som för sitt capital genkomma lytt och meen,

För ädle hälsans skatt köpt heem- och helig plågor,
Slijk seder återfördt, som lit ell' intet doger,

Slijk drächter och manér i kläder, som hvar dag
Förbätt- och ändras skal til skräddarns hufvudlag.

Och som förfarenbeet gaff honom bäst vid banden,
Hvar skilnaden i stod i handeln mellan landen,

Och hvarst hans lycka tyckts sig villia taga fast,
Går han til Amsterdam tilbaka annat kast,

Och inom kortan tijd Gudz sigoand hand så spörjer,
At ban med alfvar der sin pålar nidslå börjer,

Och til den ände der i echtenskap sig fäst
Med jungfru Catharin van Beerken, sin då bäst-

Och aller-trognast vän, en dygd- och tuchtig dame
Af borgerlig upkomst i staden Amsterdame.

Med hvilken han i tro samfälte siutton åbr
Tilbrackt ocb tvenne barn til samman aflat bar,

Då han med bitter smertz måst låta hopa läggia
De ögon, bonom förr til glädie måod' uppäggia,

Som skedde sammestädz för detta sexton åbr,
När den smittsamme pest den staden öfver går:

Från hvilken tijd han bar in på det siunde åbret
En enslig lefnad fördt, då Gudh i frögd bans tårar

Förväxlar och igen en apn eij minder kiär-
Ocb väl ankommen vän Christina Clou beskär,

Aff dygd och ebrbarbeet hoos oss fulväl bekänder,
Utbgången aff den högt-berömd Lenæi länder,

För detta erkebisp uthi Upsala stifft;
Med m:r Abel Kock det förra sinne gifft.

Den Herren (som all hielp och tröst, bär skeer å jorden,
Allena gifva kan, som ban uti sitt orde

Uthlofvar) värdigas förhielpa denne sorg
Väl at igenom gå och blij dess faste borg.

Hvad här kan vara talt den salig man till minne,
Är merndels som privat och eenskylt at påminna;

Men om man märcker til, lär här och finnas aff,
At dygd och redligheet bar honom brackt på traf.

Man veet, den hedne verld åtbskillig slut bar fattat,
Hvar dygden athi stod. En part ba lärdom skattat

För högst; den tapperheet i földt; en ano igen
Der på han dristat har moot vijs- och tappre män.

Her Trotzenfeldt han har igenom egne profver
Inhämpt förfarenheet, den gode sinsens gåfvor

Så mycket mere styrckt, som man väl tänckia kan,
Naturlig böyelse giör värde aff en man.

Hvar aff då kundbart bleff den tijd han uthe sitter,
Med råd och redligbeet god ting utbrätta gitter,

Sitt fosterland til tienst; straxt bennes mayestet,
Då förand Svea styrsl, den store Gustafs ätt,

Med rijksens samptlige collegier påtäncker,
At honom, som sig giordt, förutan någre svänker,

Uthi commercier ocb navigation
Förfaren, tilbetro mång vichtig commission.

Hvar aff och sittiande ministrern' utbi landen
Godt lius och rättelse i mycket gafz vid handen,

Alt medan han der var. At och den tappre bielt
(Nu meer glor-värdigast) i fridztijd väl som fäldt,

De Svea-Götbers kung, deslikest aff hans dygder
Så funnit sig betient, at han var väl benögder:

Det och den salig man har räknat för meer nåd
än någon gyllen skänk aff kongligt husgeråd.

Sän ban så uthomrijks de värf, som är berättat,
Sin öfverheet til alt godt nöye har förrättat,

Skeer at han der uppå förmedlst credentie-breff
Til herrar staterne fullmägtig färdat bleff

För commissarius, at handla bögre saker.
Hvar utbi ban sig bar vijst så capabl och vaker,

At i anseend der aff han införskrifven är,
Försäkrat om den charg, som han och sedermeer

Med nöye tager ann, då han för borgemäster
Vid Stockbolms residentz är valder och uthkeester.

Der ban ey mindre prof än all den förre tijd
Har vijst aff ährligbeet, hvar om fins bättre nid.

« FöregåendeFortsätt »