Grifft-minne öfver vandringzloppet, i lijffstijden fördt aff fordom äldste borgmästaren i denne kongl. residencestaden Stockholm, edel och välboren nu mehra hoos Gudh salig Herr Peter Trotzenfeldt, hvilken effter dess fulländade mål i en såliggiörande tro på sin återlösare Christum ifrån detta timmeliga lifvet här sammastädes saligen affsomnade den 3 Octob. 1670. Då dess döde lekamen til sin hvijlocammar med hög och förnäm lijkprocess ifrån S:t Jacobs up i Stockholms stadz Store kyrkia den 13 Junij beledsagät vardt, korteligen fattat aff E. Wennæsio. Hur kommer det doch til och vil sig ändtlig rima, Hvar gång nån jordefärd i Stockholm plägar tima, Til ränner at påsee det tu seer hvarje dag? Tu röner daglig dagz, at ingen stund bijlöper, Måst gå all verldsens väg, den tig så säker är, Ey annars än tu veet, der örlig är för händer Hur kommer lijkväl til, tu som det daglig röner, Tå tu seer lijk-process, ell följer lijk til graf Men sän processen är förbij och tu hem kommer, Man må för denne gång den handel ey omröra, När tu ey rättas kan aff den med bättre skäl Den på sin döde mull ett ährligt nampn åstundar, Ehvad tilstöta kan, sitt samveet veet sig ställa Och ey förhäfver sig aff hvad som hälst han kan: Her Peter Trotzenfeldt, den äldste borgemäster Den der i himmlen är. Om Gud nu här på jorden Aff Gudz välsignand hand, ifrån han först blef til Aff ehrbar-achtad ätt är han i liuset boren De der hans ungdoms åhr aff christ- och börlig nijt Til saken kunnat giordt All konst i dette måhl. emedan der på hänger Sän han nu blef en dränger Om sine sexton åhr och hemma har förstådt, Och nyttigt kunde blij, der Gud i flere dagar I det hålländske språk och köpmans väsende Til Amsterdam först gåå, der han på femte sommar Men som uthi hans sinn, aff dhet han hår tils fattat, Til vijdar hans fortun, och åhren gofvo med, Och ställer så sin koos til Frankers konga-rijke, Då han alt nöye fått i det han fann sig gagna För ädle hälsans skatt köpt heem- och helig plågor, Slijk drächter och manér i kläder, som hvar dag Och som förfarenbeet gaff honom bäst vid banden, Och hvarst hans lycka tyckts sig villia taga fast, Och inom kortan tijd Gudz signand hand så spörjer, Och til den ände der i echtenskap sig fäst Med jungfru Catharin van Beerken, sin då bäst Och aller-trognast vän, en dygd- och tuchtig dame Med hvilken han i tro samfälte siutton åhr Då han med bitter smertz måst låta hopa läggia Som skedde sammestädz för detta sexton åhr, Från hvilken tijd han har in på det siunde åhret Aff dygd och ehrbarbeet hoos oss fulväl bekänder, Med mr Abel Kock det förra sinne gifft. Den Herren (som all hielp och tröst, här skeer å jorden, Uthlofvar) värdigas förhielpa denne sorg Hvad här kan vara talt den salig man till minne, Men om man märcker til, lär här och finnas aff, Man veet, den hedne verld åthskillig slut har fattat, För högst; den tapperheet i fäldt; en ann igen Her Trotzenfeldt han har igenom egne profver Så mycket mere styrckt, som man väl tänckia kan, Hvar aff då kundbart bleff den tijd han uthe sitter, Sitt fosterland til tienst; straxt hennes mayestet, Med rijksens samptlige collegier påtäncker, Förfaren, tilbetro mång vichtig commission. Hvar aff och sittiande ministrern' ́uthi landen Alt medan han der var. At och den tappre bielt De Svea-Göthers kung, deslikest aff hans dygder Det och den salig man har räknat för meer nåd Sän han så uthomrijks de värf, som är berättat, Skeer at han der uppå förmedlst credentie-breff För commissarius, at handla högre saker. Med nöye tager ann, då han för borgemäster |